Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Stig Larsson

Så fel jag hade om Kristian Lundberg

Kristian Lundberg blev 56 år gammal.
Foto: Izabelle Nordfjell/TT / TT NYHETSBYRÅN
Stig Larsson.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Kristian Lundbergs sista bok ”Sånger vid avgrunden” är en rasande självrannsakan av ett liv i drogberoende.

Stig Larsson tar del av den skoningslösa berättelsen som får honom att tappa andan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. ”Sånger vid avgrunden” blev Kristian Lundbergs sista bok. Nyheten om hans död gjorde mig nedstämd. Det är alltid sorgligt när någon dör som man känner ett slags motvillig respekt för.

Men jag har alltså inte läst honom förrän nu. Inte ens hans arbetsplatsskildring ”Yarden” från 2010, som idag närmast har en klassikerstatus.

Min bild av honom var typ ”Bra kille, men kanske inte någon av våra främsta författare”.

Så fel jag hade.

(Och jag skäms alltid av att se hur mina fördomar har gjort mig lite blind.)

”Sånger vid avgrunden” är en rasande självrannsakan från en sprutnarkoman som har fallit igenom alla skyddsnät. Det är nog den mest skoningslösa beskrivning av drogberoende som jag har läst. Den har ett så kraftfullt anslag att det tog andan ur mig.

Det handlar inte bara om hans allvar.

Jag vet att det finns personer som kan skratta åt Sonnevis poesi, Birgitta Trotzigs prosa. De som verkligen är allvarliga på riktigt.

Den som tar sig själv på så fullständigt allvar, tar en risk.

(Och just det tror jag inte att vi i allmänhet är så medvetna om.)

Nej, det är inte bara det för Kristian Lundberg så karaktäristiska allvaret. Att det här – hans öde – bokstavligt talat är någonting livsviktigt. Underklassvreden som också präglade ”Yarden”. Liksom den oavvisliga känslan att det finns en värdighet hos förloraren, ett falskmyntardrag hos den välsituerade vinnaren.

Inte bara det.

Att skriva dialog på Lars Noréns nivå är få förunnat.

Det som fick mig att sätta mig kapprak upp och ta till mig det lästa med största skärpa var närvarokänslan i dialogen mellan pundarna. De svänger blixtsnabbt mellan tragglande babbel och helt handlösa utfall. Så är det när vardagen är ett minfält.

Det är ingen enkel sak att återge sådana meningsutbyten.

Bästa exemplet på det är antagligen bokutgåvan av Noréns ”Personkrets 3:1”, i mina ögon ett av de främsta litterära verken från de senaste tjugofem åren.

Att skriva dialog på Lars Noréns nivå är få förunnat.

Kristian Lundberg.
Foto: Izabelle Nordfjell/TT / TT NYHETSBYRÅN
”Sånger vid avgrunden” blev Kristian Lundbergs sista bok.
Foto: Bladh by Bladh
”Yarden”.
Foto: Bokförlaget Atlas

Det måste finnas en förklaring till att en bok som den här, som kommer att leva kvar länge, blev så styvmoderligt bemött. Knappt en recension. Och den kom redan ifjol.

Jag kan på sitt sätt förstå de läsare som stöts bort av ”Sånger vid avgrunden”.

För den som inte alls uppfattar sig utslagen, eller ens ser sig som underklass, kan det framstå som skäligen dumt att ge förlorarna en känsla av att ha rätten på sin sida.

Men tänk efter: den som inte har något mer att förlora behöver i alla fall aldrig mer spela teater.

Och någonstans längst inne vet vi också att vi alla är mycket mer lika än vad vi går och inbillar oss. Det finns ingen livssituation som inte riskerar att förloras. Så vi bör alltså vara ödmjuka. Vänliga, schyssta. Aldrig dömande. Aldrig någonsin småle åt den som misslyckas.



Stig Larsson är författare och mångårig medarbetare på Expressens kultursida.




Månens sällskap: Den dionysiska förälskelsen

https://embed.radioplay.io?id=117346&country_iso=se

PODCAST. Om kärleken som vägen tillbaka till Edens trädgård. Och det eviga kvinnostraffet att älska varulvsmän. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa.