Stig Larsson
KRÖNIKA | LITTERATUR. Igår morse läste jag en svensk poesidebut från ifjol, Evin Ahmads "En dag ska jag bygga ett slott av pengar". Redan efter den första sidan satte jag mig upp i sängen och tänkte "Det här är ju alldeles ovanligt bra. Vad är det här?”
Det andra stycket, sid 8-11, som börjar ”Jag kunde inte sova i natt för att jag visste att det var i dag du skulle begravas”, slår mig med en sådan kraft. Begravningen, att någon som står dig nära blir begravd, har kanske aldrig känts så påtaglig som här.
Och det är verkligen inte med några högstämda uttryck, poetiska formuleringar. Inget sånt. Utan rakt upp och ner. Avskalat. Ord från hjärtat.
Det är just det att det inte finns några choser, bara ord från någon som menar just de orden, som gör att jag har svårt att se det här som korta prosatexter, utan spontant tänker mig det som poesi.
Kanske har det också att göra med att jag ser den här boken som besläktad med danskan Asta Olivia Nordenhofs och norskan Ingvild Lothes debutdiktsamlingar.
Som om det under de senaste åren har uppstått en sorts ny saklighet i poesin.
Den opåkallade lyckan
Det är den helt avslappnade dikten. En där jag som läsare känner av någon annans sorg. För i sorgen - och på botten hos oss alla – finns det så mycket att känna igen sig i.
Och den opåkallade lyckan i vissa minnesbilder. Som när Ahmad skriver om mammor som ropar att det är mat från sin balkong. Jo, så var det, minns jag nu från åren på Tallparken i Umeå. Leken – eller den där odefinierbara tiden när man gör inget särskilt –avbryts. Som att gå i ett duggregn och så, när det plötsligt har klarnat, se hur vattnet blänker på asfalten.
Det är svårt att citera något ur den här boken. Det beror på att den särskilda ton som finns där uppstår av balansen mellan det sakligt vardagliga och de hisnande preciseringarna.
Som i stycket, sid 27-29, som inleds "Jag hatar när jag hör mig själv förändra min röst”, där hon beskriver ett studievägledarsamtal i nian:
”Jag hatar den där fittan Solveig i det där fula rummet…”
”Jag hatar att en enda mening och att hennes fula kaffeluktande andedräktsskratt kan eka i mitt huvud. ”Teater är inget för dig.” Ett stycke som avslutas med ”Jag hatar att såna som hon får ha sol i sitt namn.”
Stycket sid 61-63 som inleds ”Regissören har klagat hela veckan på min hållning”. Mitt på sid 61, efter en blankrad, fyra rader: ”Minns du när vi var på tippen? / Vi hade köpt varsin cola och ett paket himmel blå. / Vi hade båda 'slutat', men en cigg för den gamla / goda tiden.”
Ett precisionsarbete
Och senare på sid 63: ”Det började regna så vi började dra. Det var inte som när vi var yngre och kunde skita i vädret. Jag hade en dyr jacka på mig och den var inte vattentät.”
Den självsvåldiga upprepningen av "började" i första meningen, ”Det började regna så vi började dra”, får dig som läsare att ramla ner från att vara drygt 20 till att vara runt åtta.
Det som jag hittills har skrivit låter ganska tekniskt. Men det är därför att jag tror att många läsare – och kritiker! – inte ser precisionsarbetet. De är kanske tilltalade av Evin Ahmads person. Jag menar en tjej uppvuxen i Akalla, ”tydligen skådis också”, vars pappa flydde hit från Iran-Irak-kriget på 1980-talet, och hennes svårigheter med att ha halva sig inne i kulturvärlden (på Teaterhögskolan), halva sig kvar i Akalla. Hon riskerar att få en massa gratispoäng från dem som hon uttryckligen inte vill ha några gratispoäng av.
Läs boken! Som nu också har kommit ut i pocket. Lär känna henne och hennes mamma, pappa, hennes familj och hennes vänner.
Stig Larsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Folk på ön".
I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Gäster är Jan Guillou och Martina Montelius.