Stig Larsson

Det måste vara decennier sen jag sist åkte skridsko

Axel Burénius.
Foto: Kayne Clarke / Wahlström & Widstrand
Debuten ”Dödsängel”.
Foto: Wahlström & Widstrand
Stig Larsson är författare och mångårig medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

I Axel Burénius debutroman ”Dödsängel” dör tre nittonåriga män när deras bil krockar med en mötande långtradare.

Stig Larsson känner sig oavbrutet intresserad av att läsa vidare den bok han först kände motstånd mot.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Först tänkte jag inte läsa den här boken. Debutanten Axel Burénius roman ”Dödsängel”.  

Den femte januari 2008 förolyckas tre nittonåriga män i en bil som har kommit över på fel sida och kört in i en mötande långtradare. En av dem har samma efternamn som författaren. Jag känner mig på något sätt övertygad om att det här verkligen har hänt. Att Axel Burénius bror omkom då den dagen. 

Jag kan inte säga exakt varför jag kände ett sådant motstånd mot att läsa. När jag läste inledningens obduktionsrapport höll jag ut boken, som om jag behövde läsglasögon. Det kändes som om jag klampade in på ett privat område. 

Men kanske framför allt: det kändes etiskt tveksamt att lämna ut en långtradarchaufför på det här sättet. Det var ju inte hans fel; bilen kom över på fel sida. Vad skulle han göra? Det är mycket möjligt att Burénius har bytt namn på chauffören i fråga. Men om det nu var så att Burénius bror dog, så att säga på riktigt, i en sådan bilolycka. Då måste det ju också finnas en sådan chaufför. 

Så tänkte jag. 

Men så började jag ändå läsa.

Första delen, fyra sidor, den officiella polisrapporten. 

Andra delen, nitton sidor, författarens inledande ord om själva sakförhållandet. Och om sin bror. 

Som med några få pennstreck lyckas bli ovanligt levande. Ett stycke som det här:

”Han behöver mig inte, inte egentligen, inte som jag behöver honom, och han vet om det, och det ger honom en sorts makt över mig. Utan att ens lyfta blicken från boken, skakar han långsamt på huvudet när jag frågar om han vill gå och bada. Det är på något sätt självklart att han ska sova överst i våningssängen, och när jag vill ha nattlampan tänd säger han helt enkelt nej.”

Så den tredje och avslutande delen, 111 sidor, som består av en inre monolog av långtradarchauffören. Från olyckan på eftermiddagen – 14.45 då larmet kommer (14.47 lär solen gå ner, då tidigt i januari i Hälsingland.) Till en bit in på natten, när han till slut somnar.

Känslan av att vi i grund och botten ändå är så lika varann.

Personligen har jag aldrig haft någon liknande erfarenhet. Men jag har naturligtvis en bild av hur det borde kännas.

När något helt oväntat och samtidigt livsavgörande sker, tänker jag mig att verkligheten liksom öppnas. Att det blir både mer overkligt och mycket mer verkligt. Att verkligheten liksom kommer närmare. 

Och det är något som Axel Burénius lyckas fånga. 

”Jag står här och tittar ut genom fönstret. Nere på parkeringen utanför hotellobbyn ser jag gästerna komma och gå. En man som går mot bilen med nycklarna i handen, ljudet från dörren när han drar igen den, en sak som passar perfekt i en annan, så låter det.”

Jag har aldrig tidigare tänkt på hur annorlunda det låter när man drar igen en bildörr, jämfört med när man drar igen lägenhetsdörren. Men jag skulle kunna ha tänkt det. 

Så är det med alla de här ovidkommande tankarna som man har. 

Känslan av att vi i grund och botten ändå är så lika varann. 

Inte har jag väl så mycket gemensamt med en trettioåttaårig långtradarchaufför. Men under läsningen kommer jag faktiskt att stå honom så nära. 

Samtidigt som han tömmer minibaren på de små flaskorna med akvavit eller vad det är, tittar han ut mot ett Bollnäs där det nu är helt mörkt. Natten kommer tidigt så här i början av januari. Inte för att han blir full. Det här är en ganska stor karl, han känner sig inte det minsta berusad. 

Han hittar visitkortet som han fått av en av polismännen och ringer honom. Detta samtal. Detta obehagligt fåordiga samtal. (Han känner på sig, utan att det överhuvudtaget nämns, att polismannen oroar sig över att han ska bryta ihop, vilket han inte alls tänker göra.)

Han tar sig sedan ner till receptionen där han frågar portiertjejen:

”Kan man få något att dricka här?”

Han visas till baren, där han beställer en öl och en whisky. 

Jag känner mig oavbrutet intresserad av att läsa vidare.

Det händer, som ni nu säkert redan förstår, inte särskilt mycket i den här romanen. Men jag känner mig oavbrutet intresserad av att läsa vidare. 

Jag frågar mig själv: ”Vad är det som gör att jag lierar mig så starkt med denne långtradarchaufför, att jag när han sedan tar sig till ett snabbköp för att köpa cigg, lite varmare kläder och en robust ficklampa, tyst säger till honom, (som om han kunde höra mig!), 'nej, men vad gör du nu?'”. 

Kanske handlar det om punkter av gemensamma minnen. 

På sidan 39 skriver Burénius: 

”Hur länge satt jag där i bilen efteråt? Kanske mycket länge, kanske ingen tid alls. Det hann i alla fall bli mörkt. När det knackade på rutan. Då hade det hunnit bli mörkt. Jag kände på min kropp, som var alldeles hel. Jag vet inte vad som hände, så sa jag. Rutan var uppvevad och den som stod utanför förstod inte, jag menar hörde inte. Vem var det som knackade, en polis? Samma två som sen hjälpte mig ut? De höll mig under armen. Plötsligt hade jag svårt att gå. Närheten till marken var helt oerhörd. Som när jag var liten och pappa knöt upp de hårt åtsnörda skridskorna och man åter gick i sina vanliga skor. Ja. De första stegen på marken var verkligen som de allra första.”

Det måste vara många decennier sedan jag senast åkte skridsko. Men jag förstår precis vad Burénius menar. De tre á fyra sekunder som det tar under de första stegen som man ska ta efter att ha stått på skridsko. Jag är inte ens säker på att jag någonsin har tänkt på det. Men jag skulle kunna ha tänkt på det. Hur ovant det kändes. Hur egendomligt. Som var de de första stegen. 


Stig Larsson är författare och mångårig medarbetare på Expressens kultursida.



”SD säger ‘vi menar ju så klart inte dig’”

KULTURKRIGET. Jens Liljestrand möter Mustafa Panshiri, tidigare polis och numera föreläsare och debattör i integrationsfrågor, i ett samtal om boken ”7 råd till Mustafa”.