Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stig Larsson: Sebbe Staxx självbiografi är konstant spännande

HIPHOPPARE OCH GANGSTER. Sebastian Stakset, 29, har avtjänat fängelsestraff för grov misshandel och värdetransportrån. Foto: Bingo Rimér

Boken om gangsterrapparen Sebbe Staxx är måsteläsning för den som vill förstå förortskriminaliteten.

Stig Larsson läser en bok om utsatthet i Ferlins, Bellmans och Lars Wivallius tonart.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

SEBASTIAN STAKSET och NIKLAS MALMBORG

Sebbe Staxx: Musiken, brottet, beroendet

Norstedts, 254 s.

För det första:

Var och en som är intresserad av kriminalitet och undrar över varför vissa killar i förorterna väljer att bli kriminella, för alla dem är "Sebbe Staxx" - biografin över frontfiguren för gangsterrapgruppen Kartellen - en måsteläsning. Ingen har mig veterligen bättre beskrivit hur den snitslade banan från att snatta godis till att hålla på med värdetransportrån ser ut.

Dessutom är den skriven med en ljuv musikalisk känsla. Det närmaste du tänker på är faktiskt Miles Davis självbiografi. Samma hudlöshet och don't give a shit-utlämnandet. Samma precisa känsla för rytmen i språket.

Sedan tillkommer oklarheten om vem som verkligen är upphovsman till verket. Det är alltså två upphovsmän. Men det är uppenbart en, och enbart en, röst. Sebastian Staksets. Niklas Malmborg har gissningsvis fungerat som en redaktör. Lite grand som David Lagercrantz i förhållande till Zlatan Ibrahimovic. Liksom Lagercrantz har Malmborg gjort ett mycket bra jobb. Boken - romanen eller självbiografin, jag måste strunta i att genrebestämma den - är konstant spännande.

 

Men det är alltså en, och bara en röst. En samtidigt stolt och darrande osäker röst. Nämligen Sebastian Staksets. Jag kommer under läsningen att tycka mig stå så nära honom, att när han på nytt går in i kokainets dimma blir jag själv olycklig.

För det andra: Det finns en blind fläck i berättelsen. Du kommer från förorten, eller GATAN som Stakset föredrar att kalla det. Du är alltså per definition utsatt, outsourcad. Du blir trakasserad av polisen.

Men om du vill se dig som ett offer, så är det ju en alldeles utmärkt ståndpunkt. Då får du stöd av mediemänniskorna (som lever i svindyra bostadsrätter). Om inte Nova punktmarkerade en person som Sebbe Stakset vore det snudd på tjänstefel. Håller man på med värdetransportrån får man också stå ut med konsekvenserna. Staksets ojanden och uhuanden påminner mest om vissa fotbollsproffs beteenden när de ligger i gräset. På reprisen ser man att de har skadat sig i foten - men de håller sig om huvudet. Oj, oj, oj, så ont det gör!

 

Det handlar ju i grund och botten om tjejer. Är du en framgångsrik gangster, har du sexuell status. Förmodligen är detta något artspecifikt hos oss människor. En kvinna föredrar ofta en klippa till man, som kan försvara henne fysiskt, framför en slashas.

Cornelis Vreeswijk. Foto: Lasse Olsson

Fast om vi bortser från denna hycklande politiska korrekthet, har vi en bok som kommer att hålla på sikt. Den är skriven i traditionen Bellman, Nils Ferlin, Cornelis Vreeswijk. Eller om vi går längre tillbaka: Archilochos, François Villon, Lars Wivallius. Underklassens röst, utsatthetens röst.

Dessutom finns det ytterligare en intressant ingrediens. Om vi skulle lyckas betrakta det här som en roman, och alltså inte en självbiografi, går det inte att komma ifrån huvudpersonens, det vill säga Staksets, relation till Leo Carmona, aka Kinesen.

 

Jag har faktiskt aldrig läst en bok där en annan person än den som är författaren till boken ligger som en skugga - tänk er det bokstavligt: en gata i juli, solgass, plötsligt ett stort moln som täcker solen, de parkerade bilarna och människor med hundar och rullande resväskor liksom gråare. En påverkan från ovan.

Exakt så fungerar denne mytiske Leo Carmona, på - i mina ögon - oklara grunder livstidsdömd för anstiftan till mord, internerad i ett fängelse utanför Åbo.

"Leo brukar sammanfatta mitt affärssinne med att jag alltid springer dit där det är roligt. Det är sanningen. När ett projekt är avslutat letar jag direkt vidare efter nästa, vilket är en av anledningarna till att Kartellens framgångar växer i stället för krymper. För varken jag eller Leo vet hur man ska trycka på paus. Om du sätter ett strategiskt geni med en adhd-talang så händer det grejer."

Det är det minsta man kan säga.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!