Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Stig Larsson om sin namne Stieg Larsson

Stieg Larsson är författaren bakom Millenium-succén.
Foto: David Lagerlöf
Författaren och kollegan Stig Larsson skriver om fenomenet Stieg Larsson.
Foto: Robban Andersson
David Lagercrantz släpper i dagarna fortsättningen på Millenniumtrilogin.
Foto: Magnus Liam Karlsson
Lisbeth Salander är förklaringen bakom succén enligt Stig Larsson.

I dagarna utkommer David Lagercrantz fortsättning på Millenniumtrilogin.

Stig Larsson läser om sviten på jakt efter en förklaring till fenomenet Stieg Larsson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Klockan närmade sig ett på natten, men jag var vaken. Så ringer telefonen, jag hajar till, ovanlig tid att ringa. Jag hör då Tomas Lappalainens röst, och jag har ett vagt medvetande om att han befinner sig i Neapel. Och sedan hans fråga!

"Lever du?"

"Ja, det är klart. Hur så?"

"Folk säger att du är död."

Det kan vara en efterhandskonstruktion. När det handlar om millisekunder är det ju svårt att ha en klar bild av vad som hände tio år senare. Men det var som att jag på en gång förstod vad som hade hänt. Alltså innan jag svarade Tomas. Det hade stått så mycket i tidningarna om att min namne, Stieg Larsson, hade skrivit en trilogi som redan innan den utgivits i Sverige hade sålts till Tyskland. Det måste vara han som avsågs.

Jag förklarade detta för Tomas. Och på morgonen ringde jag TT och påpekade deras misstag. De hade talat om dramatikern och författaren Stig Larsson - vilken tur att mina föräldrar inte hade hört det!

Hur reagerade jag? Sorg är väl att överdriva. Jag kände honom lite vagt från gymnasietiden. Men jag tyckte att det hela var sorgligt, att han så att säga inte fick uppleva framgången, han dog väl bara någon vecka före den svenska debuten.

När det sedan blev den formidabla succé som det blev, tänkte jag mig för. Ska jag våga läsa det här? Alla som känner mig någorlunda vet ju att jag är uppriktig på gränsen till det dumma. Jag säger saker som jag vet skadar mig. Och skulle jag ha tyckt att det där var övervärderat, skulle jag också ha sagt det. Vilket säkert skulle få till följd att allmänheten ansåg mig missunnsam, på gränsen till avundsjuk.


Så det tog ett drygt år innan min vän Bosse Johansen, en av få personer vars omdöme jag litar på, sa: "Det här är skitbra, Stig!" Så jag gick och köpte "Män som hatar kvinnor" som då redan fanns i pocket. Redan nästa dag - jag hade sträckläst boken - köpte jag "Flickan som lekte med elden". Men sedan fick jag vänta ett helt år innan trean, "Luftslottet som sprängdes", kom ut. Alla tre böckerna blev lästa inom loppet av ett dygn.

Observera. Det är ändå ingen kvalitetsgaranti. Jag sträckläste Dan Browns "Da Vinci"-koden - och efteråt kände jag mig, ja precis så där som när jag hungrig har ätit något på McDonald's - första tuggan gott, andra, jo gott, men ... Och när jag är klar ångrar jag mig, ett lätt illamående sprider ut sig.


Hur skulle det nu vara att läsa om dem? Jag var ju entusiastisk när jag läste Peter Høegs "Fröken Smillas känsla för snö". Men då jag ungefär tio år senare läste om den kände jag mig kall. Och jag undrade vad det berodde på.

Då du hittar på ett supermysterium, med något övernaturligt eller hela-historien-som-vi-känner-den-är-ifrågasatt, kommer lösningen alltid att framstå som antiklimax. Jaså, det var ett slags storsjöodjur där på Grönland. Det tillhör inte min verklighet - och är därför inte intressant.


Jag ringer Jens Liljestrand på Expressen; han skulle be Norstedts om att skicka mig Stieg Larssons trilogi torsdagen den 13:e augusti. Men så tänkte jag, jag har ju lust att läsa om "Män som hatar kvinnor" och jag har sett den och de två följande i pocket på Hedengrens, jag tar 1:ans buss och köper den, vad kan den kosta, 80 max. Nästa dag, efter att ha läst "Män som hatar kvinnor", köper jag uppföljaren. På lördag kan jag inte låta bli att köpa upplösningen.

Slutsats: det finns något rent beroendeframkallande med Stieg Larssons trilogi. Vad handlar det om?

Min förklaring, liksom alla förklaringar, är så klart en förenkling. Men jag tror att det framför allt handlar om TRE aspekter.


DEN FÖRSTA är rakt av bok nummer ett, "Män som hatar kvinnor". Den äger något så ovanligt som en inre perfektion: den långsamma, snudd på sävliga upptakten. Hela tiden tycks författaren vara medveten om att han inte behöver spilla ett ord i onödan när han presenterar Mikael Blomkvist eller (där måste det ha kliat i fingrarna) Lisbeth Salander. Det sakliga inger förtroende. Precis som när det handlar om en förförelse: saklighet och lugn.

Intrigen i "Män som hatar kvinnor" är mig veterligen ny. Inte ett slutet rum, en sluten ö. Tänk så många deckare som har skrivits dessförinnan! Att ingen har tänkt på det! Och dessutom: att det har gått så pass många år mellan brottet och undersökningen. Snacka om svårigheter!

Men som ni vet, svårigheter är till för att övervinnas. Och själva graden av svårighet respektive övervinnande, är en självgenererande kraft när det gäller spänningen i en deckare.


DEN ANDRA aspekten handlar förstås om Lisbeth Salander. Och jag är övertygad om att det är förklaringen till den globala succén. För om vi nu tittar på det med en viss distans, tillhör ju hon som karaktär snarast serietidningsvärlden. Att ge en så osannolik gestalt kropp och själ och en trovärdig förhistoria kräver en mästarhand. Pippi Långstrump är osannolik, men - nu ska vi vara uppriktiga! - känns hon lika verklig som Lisbeth Salander?

Nej, jag kan omöjligen tänka mig att jag skulle stöta på Pippi Långstrump med sin häst (som hon kanske till och med lyfter med raka armar) och sin apa uppe på axlarna här på Essinge brogata!

Men Lisbeth Salander? Jag skulle i alla fall inte tro att jag drömde.

Och hur ofta är vi med om något som vi tror är en dröm? (Det har i alla fall aldrig hänt mig.)

Fast nu är det tre dagar senare, nu är det söndagen den 16:e augusti och jag har läst hela trilogin och ska sammanfatta min upplevelse.

Okej: "Män som hatar kvinnor" är fortfarande ett mästerverk. Men de två följande, "Flickan som lekte med elden" och "Luftslottet som sprängdes", innehåller, då du läser dem långsamt och kritiskt, både rena longörer och slarvfel. Hela det sjok som handlar om att Lisbeth Salander skulle vara skyldig till trippelmord kan jag inte vara ensam om att se som ett villospår. Det är ju inte ett dugg spännande, du fattar att det ska visa sig att hon är oskyldig. Och hur har Jonas Sandberg fått kännedom om middagen på Samirs gryta?


Dessutom börjar det bli alltmer påtagligt - när det nu handlar om liv eller död att han har den påslagen - att Mikael Blomkvist har stängt av sin mobil bara som ett litterärt grepp. "Nu ska vi göra det lite mer spännande för dig, käre läsare!" Men när du känner av ett litterärt grepp uppstår distans.

Det finns EN TREDJE aspekt till framgången (som jag nästan drar mig för att ta upp). Frågan om hämnd.

Jag tror inte att det är någon större skillnad på den bildade medelklassen i Stockholm, Amsterdam, Milano eller New York. Hämnd är fult; man förtränger att man själv kan tänka i sådana banor. Konstigt nog tror jag också att ideologin är densamma.

När FNL segrade i Vietnam 1975 uppstod ett engagemangsvakuum. De som då var lite yngre, säg födda 1962, blev punkare, "Fuck the world". Som allmän inställning fungerade det inte länge, även om attributen, attiraljerna fortfarande finns kvar. Men för de något äldre (och de som skulle bli något äldre) kvarstod detta engagemangsvakuum. I ens självbild var det (och är det) av yttersta vikt att framstå som god (själv använder man ordet "progressiv").


Då blev en utväg att försvara utrotningshotade djur, regnskogen, helst bli vegan. Och framför allt, eftersom det låg närmare, kunde uppfattas som något fysiskt: Försvara kvinnan, den sexuellt förtryckta, den på alla sätt förtryckta, rentav misshandlade kvinnan. Samt naturligtvis flyktingen, alla är vi ju människor, gul, svart och vit. Detta blev det lugnande mantra för den välbeställda medelklassen och deras - tiderna har förändrats - något mindre välbeställda barn.

Att slå dessa två flugor i samma smäll: 1. Att bibehålla, om så bara i lässituationen, sitt uppdämda hämndbegär. 2. Att av sitt hela hjärta tro sig om att vara god.

Jag anklagar inte Stieg Larsson för att ha spekulerat i dessa banor. Inte för att jag kände honom särskilt väl. Men jag kan intyga att det jag kände av honom var så långt ifrån det utspekulerade, det copywritermässiga, som man överhuvudtaget kan tänka sig. Han var en schysst och rejäl människa.

Om jag ska anklaga någon får det väl bli läsarna.