Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Stig Fredrikson

Så orkar jag springa sex kilometer om dagen

Stig Fredrikson på sin dagliga löprunda.Foto: Erik Fredrikson
Stig Fredrikson.Foto: Expressen /MIKAEL SJÖBERG

Den dagliga löprundan kan också vara ett bildningsprojekt.

Stig Fredrikson skriver om sin unika träningsmetod.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Egentligen har jag påven Johannes Paulus II att tacka för att jag började springa regelbundet. När Karol Wojtyla från Krakow som ny påve för första gången besökte sitt hemland i juni 1979, rapporterade jag från hans resa för ”Ekot”.

Vi var några svenska korrespondenter som delade förläggning när påven kom till Krakow. Vi turades om att duscha, och jag minns att jag tyckte jag var rätt fläskig när jag jämförde mig med Klas Bergman från DN och Richard Swartz från SvD. Jag insåg att åren som korrespondent i Moskva hade satt sina spår. För mycket sittande vid skrivbordet, för många resor i Sovjetunionen med värdarnas spritpennalism, och för mycket festande med kolleger i utlänningsområdet där vi bodde. Jag såg för mullig ut.

Att löpa blev den motion som passade mig perfekt. Jag hade spelat en del tennis. Men då behöver man både någon att spela med, och en bokad tid på en bana. För att springa behövs egentligen inget annat än ett par bra skor. Men skorna är å andra sidan viktigast av allt. Sedan är man inte beroende av någonting, inte av årstid eller väder, det är bara att sticka iväg.

Jag tänker så bra när jag springer, brukar jag säga till tvivlarna.

Så sedan 1980 har jag sprungit regelbundet. ”Det är ju så urtråkigt att springa”, får jag ofta höra. Men det gäller bara att komma över det där första motståndet. Att komma till det stadiet när det inte längre är en ansträngning, när benen bara hänger med, liksom flåset, så att det är alldeles tyst under löpningen. Det skulle aldrig falla mig in att springa med hörlurar. Då hörs ju inte fåglarna. När löpningen blir så lätt att kroppens eget morfin, endorfinerna, börjar utsöndras, då är det bara ett rent nöje att springa. 

Jag tänker så bra när jag springer, brukar jag säga till tvivlarna. Det har faktiskt fungerat för mig i alla år. I den stressiga tillvaron som nyhetsreporter, och särskilt under de tuffa åtta åren som redaktionschef på ”Aktuellt”, var det löpningen som hjälpte mig att lösa många problem. Utan att ge mig ut på löprundan kvart i sju varje morgon hade jag inte klarat de åren. Och idéer och uppslag rinner till när löpningen inte längre är en ansträngning, när hjärnan frikopplas och benen bara springer på.

”Naturligtvis har jag fört bok”, skriver Stig Fredrikson.Foto: Erik Fredrikson

Men för att komma i gång med löpning regelbundet uppfann jag ett knep. Jag bestämde mig för att varje kilometer jag springer, motsvarar ett årtal i världshistorien. Jag tänkte att om jag springer fyra mil i veckan, alltså sex kilometer varje dag, då borde jag nå fram till 2000 km vid årets slut.

Till den som tycker att jag verkar knäpp vill jag bara säga att det bjuder jag på.

Så varje nyårsdag börjar jag på år 0. De första månaderna är rätt tråkiga, för då finns inte så många säkert belagda händelser varje år. Men halvvägs, alltså vid midsommartid ungefär, då brukar jag vara framme vid år 1000, och därefter blir det mera givande att slå upp vad som hände det året, alltså den kilometern. Ett tips: bland de bästa följeslagarna under åren har Alf Henrikson varit. Hans böcker om Sveriges och världens historia har hjälpt mig långt. Just nu utforskar jag början av 1200-talet.

Till den som tycker att jag verkar knäpp vill jag bara säga att det bjuder jag på. Naturligtvis har jag fört bok. Sedan 1986 då jag började med löpningen genom historien, har jag bara fyra år missat att komma fram till 2000 km vid nyårsafton. Efter millennieskiftet har det gällt att springa lika många kilometer som det innevarande året. Veckor då jag inte har hunnit springa mina sex kilometer om dagen, får jag ta igen med att springa lite längre sträcka följande vecka.

Jag är ödmjuk och tacksam över att ben och knän och allt annat hittills har stått pall, och jag fattar naturligtvis att den här modellen inte passar alla. Men om det känns svårt att komma i gång och springa regelbundet, pröva med modellen att ha ett kilometermål och för dagbok! Och passa på att lära lite historia.

På det här sättet har jag sprungit inte bara när jag har varit hemma. Jag har sprungit i en massa storstäder under mitt utrikesresande. Att lära känna en stad genom att löpa i den är något jag kan rekommendera. På 1980-talet sprang jag några gånger nere i stan när jag var i Moskva. Ända tills jag pratade med en man som stod och fiskade i Moskvafloden, trots bilköerna och avgaserna alldeles intill. ”Kan du äta fisken du får?” frågade jag. ”Naturligtvis inte, den luktar ju bensin redan när jag tar upp den”. Sedan dess har jag bara sprungit långt från bilarna i Moskva och allra helst uppe i parken runt MGU, Moskvas statliga universitet. Där är luften bättre, och där sjunger näktergalen i maj då Moskva går från vinter till sommar på en gång.

När jag var korrespondent i Washington sprang jag vid kanalen som börjar i Georgetown och sedan går parallellt med Potomacfloden. I kanalen var det alltid fullt med sköldpaddor, men en morgon mötte jag en man som pekade ner i det bruna vattnet och frågade: ”Vad är det där?”

Kanske inte börja med sex kilometer om dagen, utan med tusen år i historien.

”Det är ju en bäver som simmar där”, svarade jag. ”Jag sitter i kongressen som senator från Minnesota, men jag har aldrig sett en levande bäver”, sade mannen. I Sevilla, där jag har en del av min familj, springer jag längs gatorna tills jag kommer till Maria Luisa-parken. Där fortsätter jag några varv bland hästdroskorna som väntar på turister, bland påfåglarna som spatserar kungligt mellan buskarna och med skränet från de vilda gröna papegojorna i träden ovanför.

Till dig som får lust att räkna varje sprungen kilometer som ett år i världshistorien vill jag ge rådet att det viktigaste är att göra löpningen till en rutin av dagen. Det kanske inte passar alla att springa på morgonen, men det gäller att komma i väg. Kanske inte börja med sex kilometer om dagen, utan med tusen år i historien. Alltså tusen kilometer, och med målet att ta reda på vad som hänt (nästan) varje år i till exempel Sveriges tusenåriga historia. 

Jag vet att du blir rikt belönad på nyårsafton.

 

Stig Fredrikson är journalist och författare. Hans senaste bok är ”Ryssland utan Putin” (Carlsson 2019).