Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Stian Hole: Hermans hemlighet

DJUPDYKNING. Stian Hole går in i barnens värld med kall hjärna.
Aase Berg låter sig svepas med av Stian Holes otäcka och vackra bilderboksvärld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

BILDERBOK
STIAN HOLE | Hermans hemlighet | Översättning Barbro Lagergren | Målgrupp 3-6 år | Alfabeta

Jag hade ingen aning om vem den norska barnboksförfattaren Stian Hole var när jag började läsa hans böcker om Herman: Hermans sommar, Herman och eldsvådan och nu senaste Hermans hemlighet. Det är tur att jag inte visste det, annars hade jag nog försökt värja mig mot bildspråkets hipphet: Stian Hole är en smart grafisk formgivare som gör superrealistiskt fantasiförvridna fotocollagebilder i digital form, nåt slags gränsfall till reklamsnubbe alltså, men med moralisk kvalitet.
Men nu läste jag i stället som ett barn läser, lät mig svepas med, bortom upphovsmannens status. Och det första jag såg var den befriande avsaknaden av gullighet.

Här inser jag plötsligt hur trött jag är på den gemensamma nämnaren hos många barnböcker, oavsett hur kreativt nyskapande och intelligenta de kan vara: det finns nästan alltid, i synnerhet i bilderna, en särskild barnmässig samtalston, ett slags omärkligt rundhet, en underliggande önskan om grundläggande värme. Barnboksbilden vill att världen ska vara någorlunda mjuk att ta på, så därför har karaktärerna stora ögon, förbarnsligade proportioner, ofta är de rentav nallar eller djur, de kan visserligen vara skabbiga, men ändå, deras framtoning och utseende, också de ondas och elakas, utlovar att de vill väl innerst inne. Kort sagt: barnlitteraturen infantiliserar barnen.
Barn tror att de måste gilla nalleformen, eftersom de får nallegillarförväntningarna upptryckta i nyllet från dag ett.
Hole är medveten om gullighetsproportionerna, men han gör något fullständigt nytt av dem. Ibland leder hans hantering av det gamla konceptet till iskallt regelvidrig grymhet, ibland till något som kan liknas vid sinnessjuka syrakickar. Barnkaraktärerna hos Hole har också ovanligt stora huvuden och ögon, men förgulligandet har spårat ur och blivit skrattspegel åt sig själv. Det som uppstår är förvånansvärt nog inte bara ironi eller hån, utan faktiskt: rå intelligens. Det är otäckt. Det är vackert. Det är en värld som har funnits där hela tiden, men jag har aldrig sett den förut: en barnens värld med kall hjärna. Holes bilder pratar varken med små efterblivna idioter eller med lillgamla miniprofessorer, de pratar med en tredje sort som jag inte riktigt visste fanns.
Bilderna och perspektivet följer dessutom stämningsläget i boken på ett subtilt sätt. Hermans hemlighet är en kärlekshistoria, där Herman har blivit äldre än i de tidigare böckerna, han har börjat skolan och träffat den första kärleken. I skolans sociala värld är kylan stor, ljuset är kallt och bilderna är herrelösa i ett tomrum. Men i skogen finns hemligheten och vi får filmiskt följa Herman och Johanna hack i häl in grönskans och förälskelsens varma ljussättning och intima rumslighet.

Innehållet och bildspråket samarbetar alltså på ett nyskapande sätt, men själva texthanteringen är inte särskilt uppseendeväckande. Det är en av mina få invändningar: språket är, i förhållande till bilden, tråkigt och blekt, faktiskt på gränsen till prydligt och präktigt. Den gamla dåliga barnboksvanan av gullighetsmanipulation, som bildspråket är så fritt från, finns kvar i texten.
Det är absolut inte översättaren Barbro Lagergrens fel, hon har gjort ett utmärkt jobb. Och visst har texten fler dimensioner, roliga och förbryllande referenser och möjliga associationskedjor som kan sätta hela världsbilder i gungning. Men i själva språkhanteringen hade Hole kunnat gå längre. En bok som gick in i den drömska och feberböljande visualiteten också i sin ordmusik vore knappast ett problem för barnen. Hallucinationen är deras hemvist, och jag inväntar en bok där Hole låter alla uttryck spegla det.