ESSÄ. Sverige har fått en ny regering. Men även pingisvärlden behöver nytillsatta ministerposter.
Tage Flisberg förlorade VM-final 1954. Kina trädde in 1959 och har alltsedan dess varit supermakt i pingis. Men den ekorrsnabbe Stellan Bengtsson vann 1971. Sen Asien igen. Så kom den komplette J-O Waldner, med Jörgen Persson som genialisk drabant – i en idrott där antalet deltagande länder bara överträffas av friidrott och fotboll. Hundratusentals kineser spelar pingis på heltid. Vad pingis är för kineser är hundrafalt mer rotat än någonsin fotboll eller tea time i England.
Waldner med följe raserade den kinesiska muren gång efter annan, inte minst när han för 35 år sedan utvecklades till en idrottsligt permanent tigerekonomi med en kvalitativ tillväxt på över tio procent om året.
De senaste tjugo åren har kineserna nymonterat muren. Men inte tillräckligt. Nu plockar en ny generation svenskar ner sten för sten. Senast Truls Möregårdh.
Som spelare ser man slaget genomföras, det lätta greppet om racketskaftet, hör det gnisslande ljudet av skorna mot golvet, lyssnar till det subtila bantuspråksliknande klickljudet när celluloiden träffar gummiplattan, känner från ryggrad ut till yttersta fingerspetsar hur bollen liksom magnetiskt suger sig fast mot gummit, inser hur den i en brinnande friktion skall lämna racketen för att med haikuprecision hamna på optimal plats, hur spelarmen fullföljer slagrörelsen samtidigt som blicken följer bollbanans ballistiskt uträknade båge.
I likhet med andra bollsporter finns som huvudfaktor motståndaren, vars främsta uppgift är att demolera den andres spel. Förutsättningen är inte statisk, att utövaren skall mätas mot en klocka, ett måttband, en tyngdskala – eller ”göra sitt eget lopp”. Man måste vara vaksam i varje ögonblick, läsa sitt material, motståndaren, att ha en mängd läsarter.
Marginalerna är inte små i bordtennis. De finns inte.
Varje idrott, liksom konstnärlig genre, har sina mer eller mindre formella avgränsningar. Men ett fåtal kan adla dessa till frihet, till det mångsidigaste uttryck. Till att börja med: bollens fart överstiger ofta hundra kilometer i timmen. Det gör nästan 30 meter per sekund. Den reella sträckan för textremsan på bollen, som vid överskruv utöver färden över nätet skall snurra runt på framåt kullerbyttavis, mäter cirka 120 gånger längre än avståndet mellan motståndarna. En bordtennisboll har ett tufft jobb.
Vid offensiv står spelarna tre meter ifrån varandra, vilket betyder att man får bollen mot sig (eller förbi sig) på tiondelen av en sekund. För den mästerlige framstår det som en lång tid! Normalbetraktarens sinnen är för långsamma för att hänga med, men i detta tempo har Waldner och Möregårdh en upplevelsemässigt elastisk tid. De har avskaffat den ordinära tiden.
Hermelinlikt förflyttar spelaren sig utan åthävor. Kroppen blir en enda dynamisk organism skapad just för detta ändamål, att lugnt utföra det som andra kämpar förtvivlat att göra på alldeles för lite tid. Marginalerna är inte små i bordtennis. De finns inte.
Under det ögonblick då bollen kommer emot en fattas det enda beslutet av tusen och ett möjliga. Bollbanan kalkyleras matematiskt många gånger kvickare än räknesnillet skulle drömma om. Skruven avläses med sju decimaler. I förhållande till denna bestämmer kropp, blick och erfarenhet celluloidbollens hastighet.
Rytmisk koordination, fysisk kontroll, jaktfalksblick, lek: tillsammans stavas det bollsinne.
Spelytan är så begränsad att man vid sämre form inte äger möjligheter att på tennissätt ”ställa sig på baslinjen” och spela på säkerhet. Man har i praktiken att träffa bollen på en yta mindre än en kvadratmeter. En vinkeländring av racketen med endast 0,3 grader betyder att bollen missar bordet. Konsten är att tillvarata begränsningens möjligheter.
Rytmisk koordination, fysisk kontroll, jaktfalksblick, lek: tillsammans stavas det bollsinne. Att veta hur bollen beter sig. Återigen handlar det om tid. När andra försöker hinna med genom att utföra allt ännu snabbare, måste det ilsnabba omprogrammeras till långsamhet. Att låta bollen följa mig, inte hasta efter den.
Som med den stora konsten, att göra det svåra till en självklar nödvändighet.
Dessa harmonier och temposkiften lever i musikens gränstrakter. En match består av sina fyra till sju satser och de innefattar exposition, genomföring, utvikningar och coda. Och rörelserna: ibland distanserar sig den ene, ibland intar de samma avstånd, än öser de på i en Paganinikadens, än trevar de avvaktande – i väntan på attacken.
Det är spel som vädjar till öra, öga och sensibilitet. Organisation har förmält sig med fantasi, stränghet med inneboende frihet.
Med spelets akter, replikföring och laddade uppgörelser är det inte alltför långsökt att dessutom se en bordtennismatch som en dramatisk subgenre.
Men spelet betyder på ett plan ingenting. Inga symboliska dimensioner. Någon historisk, ideologisk eller andlig kvalitet förmedlas inte. Man kan inte påstå att någon spelar socialistiskt eller att matchen gestaltade dödens närhet, inte heller att någon spelade glatt eller sorgset (ansiktsuttrycket ja, men en svartsynt eller religiös smash, nej). Spelet kommunicerar inte. Deltagarna utövar, publiken betraktar.
Men man kan skåda på olika sätt. Och det finns – liksom i musikens värld – en skön och glasklart begriplig obegriplighet. Spelet kan kanske inte ens vara obegripligt då det inte äger någon mening.
Men några gånger har det likväl varit omvälvande.
Det betyder inte något. Och det kan få stor betydelse, skruva delar av vår verklighetsbild ett kvarts varv.
I Kina anar man svensken tassande bakom ryggen.
Och i den vridningen befinner sig spelaren å ena sidan i sin kropp, å andra sidan likafullt utanför den och kan betrakta sina smidiga rörelser. Bara minutiösa förberedelser kan framkalla detta gränsöverskridande. Vad jag talar om är inte mystik eller hokus pokus. Utövarna och idrottspsykologerna kallar det ”flow”, eller ”flyt”, toppformens magiska kulmen. Möregårdh säger att han njuter.
Den som i halvtannat decennium dagligen tränat åtskilliga timmar och sedan parkerat sig i läsfåtöljen vet hur kroppen varje dag längtar efter denna fysiska utlösning. Kroppen minns.
I Kina anar man svensken tassande bakom ryggen. Men Waldner vördas av en miljard kineser. I ett land där man haft bordtennis på skolschemat är detta inte konstigt. Inte heller att Electroluxaktierna steg tjugo procent på Hongkongbörsen när han var i Shanghai för företagets räkning.
Hur man översätter detta till politik vet jag inte, riksdagsgyttrigt eller internationellt. Möregårdh förlorade VM-finalen, men David har vuxit och Goliat vädrar oro.
Av Niklas Schiöler
Niklas Schiöler är författare och har skrivit bland annat böckerna ”Konstellation. Beethoven, Tranströmer, Waldner” (2001) och ”Bikt om dikt” (2021). Schiöler blev även under åren runt 1980 fyrfaldig junioreuropamästare i bordtennis.
Får man sälja grejer med barn?
KULTURKRIGET. Anitha Clemence och Nanna Olasdotter Hallberg debatterar influencers användning av barn och det stora sociala experimentet Instagram.