Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sten Andersson:
Filosofen som inte
ville tala

Kamikazefilosofen. Ludwig Wittgenstein satte krokben för sig själv.

Maja Lundgren fänglas av Ludwig Wittgensteins äventyrliga liv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Biografi

STEN ANDERSSON | Filosofen som inte ville tala | Norstedts, 762 s.

"Filosofen som inte ville tala" är en populärt hållen biografi – Wittgenstein für alle, annars kan det kvetta – skriven med stort engagemang och (om ordet inte var så sockrat i dag) kärlek till varje vindling i denna överexploaterade filosofs liv. Sten Andersson skäller ut Wittgenstein när han beter sig illa (och det gjorde han, ofta) och behandlar hans filosofi med hjärtlig respektlöshet. Det är nästan så att han beskriver honom som en bluff. Han ifrågasätter genistatusen. Men det blir ändå aldrig antiintellektuellt, för det märks att Andersson har en räv bakom örat. Han tycks mena att en kultfigur som så många posörer har tassat kring och härmat utan att begripa inte kan bemötas på något annat sätt.

"Det är egentligen inte hans filosofi som är mest intressant. Det är han själv", skriver Andersson, och det kan man tycka är en tvivelaktig utgångspunkt. Det är trots allt som filosof han har gått till historien. Missförstådd och överskattad eller ej. Så varför då fästa fokus på personen?

För att det är ett fascinerande livsöde. Det räcker en bit som motivering. Och det får man nog lov att säga att det är. Den österrikiske överklasspojken som inte började tala förrän han var fyra år, som gick i samma skola som Hitler (om de kände varandra eller inte vet man inte), hade inte mindre än tre bröder som begick självmord, och gav bort hela sin förmögenhet för att han ville proletarisera sig – för att bara göra några strandhugg i Wittgensteins märkliga biografi: ja, Sten Andersson skriver inlevelsefullt om Ludwigs och hans familjs öden och äventyr, sätter in dem i ett historiskt och socialt sammanhang, och det är mycket spännande.

Ludwig Wittgenstein är ovanligt allmänmänsklig eftersom han drar saker till sin spets mer än andra, menar Andersson. En logisk följd av det synsättet är att dagböckerna och breven är av större vikt än de mer abstrakta filosofiska skrifterna.

"En själ som vandrar naknare än de andra, från intet genom världen och till helvetet, gör ett starkare intryck på världen än de påklädda borgerliga själarna och jag har en naknare själ än de flesta människor, och det utgör så att säga min genius", skrev Wittgenstein i sin dagbok, och det skulle kunna tyda på att även han såg sin personliga historia som viktigare än filosofin.

Andersson låter den rad ur Tractatus Logicus Filosoficus som inte minst MA Numminen gjort vittbekant återkomma som omkväde i biografin – "det man inte kan tala om måste man tiga om". Det hade kunnat bli övertydligt, men jag tycker det funkar eftersom meningen inte låses fast vid en speciell företeelse – den kan ömsom stå för de bröder som inte fick nämnas i den Wittgensteinska familjen, ömsom betyda Gud, ömsom syfta på den förbjudna homosexualiteten, ömsom på den judiska bakgrunden, och därutöver kan den betyda en mängd andra saker.

På vissa sätt men inte andra påminner Wittgenstein om en filosof som har blivit kallad "Guds matematiker", nämligen Simone Weil. "Ett helveteskval är bara möjligt för den som står efter sin egen frälsning" skrev hon i Tyngden och nåden. Det hade kunnat handla om Wittgenstein under både det första och andra världskriget, då han bad om farligast möjliga placering för att antingen dö eller bli en ny människa, allt medan han bad frenetiskt till Gud.

 

Men hos Wittgenstein fanns även ett förakt för svaghet som tog sig råa uttryck då han misshan­dlade sina elever under den tid han arbetade som folkskollärare. Det var inte de uppkäftiga som fick hans tålamod att tryta utan de klena, fattiga, okvicktänkta, tysta, de barn han uppfattade som svagbegåvade. Sadismen kulminerade när han nästan slog ihjäl en elvaårig pojke. Att han undgick att ställas inför rätta berodde troligen på hans position och kontaktnät. Han återvände senare som botgörare till byn där han varit lärare för att be om förlåtelse, men någon sådan stod då inte att få.

Sten Andersson handskas på ett bra sätt med två moderna diagnoser som skulle kunna ställas på Wittgenstein: Aspergers syndrom och ätstörning. Inte minst är Wittgensteins brev, där han likt en både ängslig och arrogant robot försöker kalkylera sig fram till hur andra tänker, aspergerska på ett ganska hjärtknipande sätt. Men Andersson använder aldrig diagnoser som snusförnuftiga etiketter, han låter dem inte skymma det existentiella.

"Inte varje avvikelse från det normala måste vara blindhet, en defekt", skriver Wittgenstein själv i den postumt utgivna Anmärkningar om färger.

Att Andersson är så fräck mot Wittgensteins filosofi - "Han kunde lika gärna ha blivit ett kommatecken i historien", skriver han; "han utropades till geni, och man kan fråga sig varför", Tractatus kallar han "ett litet häfte", och han vänder det emot Wittgenstein att han filade i 18 år på skriften Filosofiska undersökningar utan att bli nöjd – det ser jag som ett svar på Wittgensteins egen antifilosofiska attityd. Andersson behandlar helt enkelt Wittgenstein som han själv behandlade den filosofiska traditionen före honom: med någonting mittemellan total destruktionslusta och en önskan om att en verkligare fågel Fenix ska lösgöra sig ur askan.

För övrigt är det omöjligt att förolämpa Wittgenstein mer än han gjorde själv. Han satte krokben för sig själv hela tiden.

Tractatus är "outgrundligt tilltalande och ogenomträngligt", skriver Andersson, och det är en bra beskrivning. En kortslutning mellan mystik och logik. Det här kan bara förstås av dem som redan har tänkt samma tankar, säger Wittgenstein i inledningen, och tillägger att de som förstår honom rätt också begriper att ingenting blir bättre av att han sätter tankarna på pränt. En kamikazefilosof gör entré.

Mellan Tractatus första, naiva sats "Världen är allt som är fallet" och den allra sista, "Det man inte kan tala om måste man tiga om" travar den ena aforismen efter den andra upp sig, exakt numrerade enligt ett rigoröst men till synes godtyckligt system som förläggare förgäves försökte stryka (Tractatus blev också refuserad många gånger om innan den till slut såg offentlighetens ljus). Både fackfilosofer och vi med lite gymnasial Pär-Pål-logik ställs inför eldprovet att avgöra om det är kejsarens nya kläder, eller om här finns något djupt som vi redan har tänkt.

Så småningom kom Wittgenstein att betrakta positivismen, övertron på den exakta vetenskapen som förebild för humaniora, som samtidens mest riskabla metafysiska villfarelse. Då förordade han tvetydighet och brist på perfektion, inte maximal logisk entydighet.

"Låt det skrovliga förbli skrovligt", "Tillbaka till den ojämna marken!"

Stämmer det då att Wittgensteins liv är intressantare än hans filosofi? Ingetdera överskuggar det andra.

 

Maja Lundgren

kulturen@expressen.se