Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Stefan Lindberg

Det var som en fredag på en random pizzeria

Alexander Isak går förbi Slovakiens Patrik Hrosovsky.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Alexander Isak, Gustav Svensson och Robin Quaison.
Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Stefan Lindberg.
Foto: ALEXANDER DONKA / ALEXANDER DONKA EXPRESSEN

Sverige besegrade Slovakien med 1–0 efter Emil Forsbergs straff. 

Stefan Lindberg jämför det hela med en fredagskväll på en random pizzeria.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

EM-KRÖNIKA. Om Spanien-matchen var en Almqvistsk sjö där man i frid och lugn ville blunda och drunkna så var Slovakien-matchen mer som en fredagskväll på en random pizzeria. Initialt går det rätt lugnt till. Man känner: det här tar vi. Man står vid bardisken och bevakar varandra (vilket motsvarar matchens första 20 minuter). Sen, när styrketårarna börjar göra sitt bjuder man upp snygg tjej (Sverige trycker tillbaka Slovakienförsvaret så att det liknar Sävehofs eller LUGI:s. Och sen: Marcus Bergs nick (pang) och Alexander Isaks dito (pang). Det går bra!) 

Men så börjar tjejen snacka med en annan (vilket motsvaras av en rad framåtryck av slovakernas halstatuerade inbytare Weiss, vars efternamn – åtminstone i min tv – låter som någonting annat när kommentatorerna uttalar det. Och nej: Slovakerna slår plötsligt ett fyrtiometersinlägg och via en bratislavsk panna forsar bollen mot svenskt mål så att Olsen måste karata bort den med handsken. Assisterande förbundskapten Peter Wettergren blir så paff att han tappar snusen. Men det svänger fort. 

För innan han hinner lägga in en ny prilla gör vi exakt samma sak mot slovakerna. Inlägg, swosh, och en nickpärla i andra änden av planen, lite som om matchen var FIFA:s försök att gestalta Lacans spegelstadium. Det här kan inte fortsätta. Och det gör det inte heller. För på ett sätt är det inte mycket till match. Som nu, när någon grinar illa, biter i gräset och undrar om fotbollslivsvägen verkligen är mödan värd. Var det värt att springa idioten tills man kräktes i en Ica-påse bara för att bli proffs och få åka runt och inviga köpcentra. Och så nu då denna fe-ruk-e-tan-se-vär-da tramp med dobb rakt över höger häl. Men så börjar allt om igen och så får Isak bollen. 

Åh. Man älskar när han har bollen. Ge honom den hela tiden. Passa! Nej! Ja!) 

Emil Forsberg och Viktor Claesson firar målet.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Men så vänder det igen. 

På pizzerian blir den där killen som tjejen börjat snacka med utslängd av vakterna (vilket motsvaras av att Sverige får straff. Och den drämmer Emil Forsberg in så stolpnära att Johan Cryuff gör tummen upp i sin himmel. Ja! Det här blir bra. Vilken kväll! Nu lägger vi in stöten och går för tvåan och trean: det finns ju kvalle i det här laget.) Men så tänds ljusen i pizzeriataket och dj:n sätter på en Scorpions-ballad och det utbryter fullständigt jävla kaos (sista fem plus tillägg). För det här är inte avgjort än. (Pierre Bengtsson nickar till slovakisk hörna) 

Eller? 

Nä. 

Jo. 

Vad händer? Kaos. Och man snor en ölkorv som står i ett Ikea-glas på bardisken (Sebastian Larsson tar med hand i det egna straffområdet) men ingen ser dig (VAR-maskinen har fått tuppjuck) och sen är det ut på gatan för att avstyra efterfest i det egna boendet och försöka iscensätta den i någon annans. (Mer än så var inte den här matchen). 

Men vi har drömläge i gruppen. Och då är alla vägar mödan värd.



Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Under mästerskapet är han kulturens EM-krönikör.