Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Stefan Ingvarsson

Vi kan se början på slutet av Polens högerpopulism

Gensvaret på president Andrzej Dudas kampanj visar hur polariserat Polen är.Foto: NEWSPIX/ABACA / STELLA PICTURES/NEWSPIX/ABACA
Foto: CATO LEIN

Polen är inget undantag, utan splittrat enligt ungefär samma mönster som USA och Frankrike.

Stefan Ingvarsson ser det polska civilsamhället reagera mot presidentens homofoba valrörelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. När EU:s femte största medlemsland snart går till presidentval är det inte pandemin och dess ekonomiska efterverkningar som utmärker debatten. Nej, det är med stor skicklighet den sittande presidenten Andrzej Duda och hans stab undvikit alla diskussioner om ansvar för krishanteringen. Istället har de fått valet att handla om en helt annan fara.

Den polska katolska högern har på allvar gått till val på att det mest överhängande hotet mot Polen i dag är LGBT – med dessa fyra bokstäver brukar man förkorta lesbiska, homosexuella män, bisexuella och transpersoner på polska. 

Medan oppositionen och Polens ombudsman för mänskliga rättigheter har reagerat kraftigt på en helt uppenbar hatkampanj mot homosexuella, slår presidenten och hans krets ifrån sig all kritik med att de endast har vänt sig mot en ideologi. Inte människor.

Ingen vet helt säkert vad en LGBT-ideologi skulle innebära, men den offentliga debatten inför valet har nu landat i en diskussion om ifall LGBT är en ideologi som man kan motsätta sig politiskt eller om allt detta bara är en metod för att få sprida hat och samtidigt värja sig för kritiken. Positionerna blev inte klarare när en parlamentsledamot och medarbetare i presidentens stab offentligt uttalade sig om att ”vi måste sluta lyssna på denna idioti om mänskliga rättigheter, eller någon sorts jämlikhet. De där människorna är inte likställda normala människor.” Det väckte så starka reaktioner världen över att president Duda försökte sig på en Trump och började twittra på engelska om hur feltolkad han var.

Motståndet mot en partnerskapslag i Polen är med andra ord ungefär lika utbrett som det var i Sveriges riksdag när frågan diskuterades för första gången.

Den som följer medierapporteringen om Polen sedan några år tillbaka kan verkligen ställa sig frågan om hur bilden av ett land kan förändras så fullständigt. Från att ha beskrivits som en framgångssaga bland de nya demokratierna i Europa till redogörelser för hur landet störtdyker ner mot en alltmer auktoritär och radikal nationalism. I beskrivningarna av Polen (och även Ungern) anas ibland en nedlåtande ton och åsikten att just de här länderna är lite mer reaktionära och efterblivna än andra. Sällan dras relevanta paralleller till utvecklingen i länder som ingår i det som tidigare kallades för västvärlden. Även den liberala oppositionen i Polen tenderar att beskriva läget i landet som ett slags medeltid.

Med en sådan uppfattning kan det vara svårt att ta till sig att lite drygt sex av tio polacker förespråkar registrerat partnerskap för samkönade par enligt en uppmärksammad undersökning som gjordes förra året. Motståndet mot en partnerskapslag i Polen är med andra ord ungefär lika utbrett som det var i Sveriges riksdag när frågan diskuterades för första gången.

Mannen deltog i en regnbågsmanifestation den 11 juni utanför presidentpalatset i Warszawa.Foto: CZAREK SOKOLOWSKI / AP TT NYHETSBYRÅN

Sedan fem år tillbaka styrs Polen av det mycket framgångsrika högerpopulistiska partiet Lag och rättvisa. Partiets väljarbas ligger ganska stabilt kring runt en tredjedel av befolkningen, men eftersom man har varit mycket duktig på att mobilisera kärnväljare har inflytandet varit betydligt större än så. De flesta stora städer styrs däremot av oppositionen. Polen är med andra ord splittrat enligt ungefär samma mönster som USA, Storbritannien eller Frankrike. Utgången i presidentvalet i Polen är högst oviss.

I ljuset av detta kan te sig som ett högriskprojekt att satsa på en polariserande hatkampanj som kan avskräcka många mittenväljare. Även bland Lag och rättvisas egna väljare säger sig drygt en tredjedel vara öppna för en partnerskapslag. 

Att ett stort antal kommuner och regioner i sydöstra Polen har utropat så kallade LGBT-fria zoner har uppmärksammats brett. Konfronterade med omvärldens reaktioner har vissa lokala politiker yrvaket försvarat sig med att det absolut inte är en uppmaning till att rensa ut några minoriteter utan en markering mot främmande ideologier som hotar Polen. Det är oklart hur spelad denna naivitet är, men samma retorik hörs inom betydande delar av den katolska kyrkan i Polen. I ett försök att avleda uppmärksamheten från anklagelser om girighet, korruption och slapphet med att beivra sexuella övergrepp mot barn har flera av kyrkans tongivande ledare också börjat tala om främmande ideologier som hotar det polska samhället. En av dem är ”LGBT”, en annan är ”gender” (som lite löst symboliserar all strävan mot jämställdhet).  Journalistiska kartläggningar härleder dessa taktiker till radikalt konservativa tankesmedjor som verkar ha fått ett oproportionerligt inflytande på polsk politik.  

Prideparader ordnas numera i 28 polska städer.

Till den pågående kampanjen hör också försök att utmåla den främsta utmanaren till presidentposten, Rafał Trzaskowski, som något av en regnbågsextremist. Som bevis på detta tar man upp några symboliska gester som han har gjort kring som Warszawas borgmästare mot stadens prideparad och att han allmänt uppmanat till inkludering och tolerans. I en svensk kontext hade han förmodligen platsat bäst inom Moderaterna. Av förmodat valtaktiska skäl har han nu helt slutat uttala sig om HBTQI-rättigheter och skulle han vinna valet är det inget som garanterar att han skulle arbeta för sådana förändringar. Under Polens moderna historia har inget parti varken till höger eller vänster vågat gå emot kyrkans kärnfrågor även när det finns en stark opinion för förändring. 

Samtidigt är förändringen en realitet. Prideparader ordnas numera i 28 polska städer. En av dem möttes förra året av riktigt våldsamma kravaller, men många andra har utvecklats till årliga folkfester. I Warszawa drog paraden 50 000 deltagare förra året. Nyligen trotsade tusentals unga polacker smittskyddsreglerna och demonstrerade till stöd för den amerikanska Black life matters-rörelsen.

Polen är kanske inte det undantag som många vill se det som, utan ett land där kampen mellan de som förespråkar mer öppenhet och inkludering och de som ser trygghet i att stänga ute det som verkar främmande skär rakt igenom samhället. Den oförblommerade homofobin i presidentens kampanj har väckt starka reaktioner hos många som aldrig tidigare skulle ta ordet ”gej” i sin mun. Valet kan sluta hursomhelst, men i efterhand kommer vi nog att se detta som början på slutet av högerpopulismens grepp om Polen. Det är inte osannolikt att det är mot det polska civilsamhället och dess motstånd mot orkestrerat hat som vi får blicka efter förebilder i framtiden. 

 

Stefan Ingvarsson är kulturjournalist, översättare och medarbetare på Expressens kultursida.