Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Stefan Ingvarsson

Ryssland är mer än mannen i sin fästning

Vladimir Putin hedrar offren för belägringen av Leningrad.
Foto: TASS / TT NYHETSBYRÅN
Stefan Ingvarsson är medarbetare på Expressens kultursida. Han var Sveriges kulturråd i Moskva 2015–2020.
Foto: SERGEJ LEBEDEV.

De senaste veckornas ryska provokationer har höjt tonläget också i den svenska debatten.
Stefan Ingvarsson påminner om att en majoritet av ryssarna inte vill ha ett krig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. De senaste veckorna har jag gång på gång hoppat till kring formuleringar i den svenska offentligheten som behandlat Ryssland, ryssar och det ryska som en hotfull monolit. 

I svenska medier har vi en handfull skickliga korrespondenter, reportrar och skribenter som gör vad de kan för att rikta våra blickar mot något annat än mannen i en fästning med röda murar, men hur mycket de än försöker att ge oss andra inblickar är det som om ett osynligt gravitationsfält hela tiden drar tillbaka uppmärksamheten mot honom och bara honom. 

Andra bilder av den Ryska Federationen når aldrig någon kritisk massa i vårt medvetande. Visst har det mycket att göra med att de gränserna aldrig blev så öppna som vi en gång hoppades när Sovjetunionen upplöstes och att ryska myndigheter är minst sagt kluvna till det här med kontakter med omvärlden, men det beror också på hur lite information vi trots allt får om ett Ryssland utanför politiken och att det verkar finnas ett sorts mönster i våra hjärnor som bara kan sortera in information om landet under rubriken stort och hotfullt. 

Många svenskar anlände i Ryssland med en närmast fysisk rädsla.

I nästan fem års tid var det mitt jobb att uppmuntra kontakter mellan våra länder. Ryska specialstyrkor hade just invaderat Krim och relationerna var kyliga och misstänksamma. Många svenskar anlände i Ryssland med en närmast fysisk rädsla som satt som en anspänning i kroppen, en rädsla som de sedan nästan utan undantag skämdes för och ifrågasatte när de sedan möttes av så mycket mänsklig värme, öppenhet, inbjudande städer och sammanhang, fantasieggande och modig kultur, god mat, politiska diskussioner och bögklubbar. 

Ibland blev jag nästan tvungen att försiktigt peka på övervakningen, det extrema klassamhället, repressionen och den inskränkta friheten för att återigen balansera bilden lite. 

Denna vinter har återigen präglats av en rysk militär mobilisering och ett språk mot omvärlden som inte kan beskrivas som något annat än en avdammad imperialism. Avsikten är att vi ska reagera på denna provokation och det vore märkligt om vi inte gjorde det, men när det skramlas med vapen är det extra viktigt att se över vårt språk. Det språk som alltid riskerar att bli en tändande gnista. Särskilt nu när språket i ryska statligt kontrollerade medier släppt alla tyglar vad gäller hat och fiendebilder.  

Hellre ett par röster som säger något okunnigt och dumt, än att även vi ska känna oss tvungna att rätta i led.

När den ryska sidan inledde sitt militära angrepp på Ukraina för sju år sedan var jag på plats för den här kultursidans räkning och talade med ukrainska intellektuella om bilden av deras land som tudelat och splittrat. Författaren Jurij Andruchovytj sa något som har borrat sig fast i mitt minne: ”I nuläget saknar jag den inre balans som krävs för att skriva. Jag är spänd och mitt uppe i krigets informationsflöde. Då jag känner mig tvungen att bedriva en sorts kontrapropaganda har jag i någon bemärkelse sällat mig till kollektivet, massan. Det är därför jag inte skriver litteratur just nu. Jag har blivit en sida i den här konflikten och jag vill att den ska vinna. Det är ingen bra utgångspunkt för litteratur.” 

Nej, den svartvita rättningen i ledet är ingen bra utgångspunkt varken för litteratur eller ett fritt samtal och vi som är långt ifrån att bombas eller se våra ungdomar dödas strid får inte hamna i sådana hjulspår. Hellre ett par röster som säger något okunnigt och dumt, än att även vi ska känna oss tvungna att rätta i led. 

I skuggan av de spända förhandlingarna har rysk militär flyttat fram sina positioner i grannlandet Belarus – möjligen har detta hela tiden varit en del av planen – och vi har fått ett oroväckande prejudikat i Kazakstan där rysk militär går in i ett grannland för att hjälpa en allierad regim att behålla makten och kväsa ett folkligt uppror. Vår egen debatt har på ett överdrivet sätt i stället kommit att handla om hot mot oss själva. 

Låt oss hålla blicken fäst på det som kan lösa upp spänningarna på sikt, det vill säga på det breda ryska samhället. Om vi ska kunna tala med varandra måste vi lära känna varandra först, vi kan heller inte vara rädda för varandra eller fastna i nidbilder. 

Det handlar inte om att vara naiv kring makthavarna i Ryssland.

Vi måste kräva mer fördjupade bilder av Ryssland av våra public service-medier. Köp in dokumentärer om annat än mannen i fästningen, finansiera fördjupande inslag, skicka fler pigga korrespondenter. Det handlar inte om att vara naiv kring makthavarna i Ryssland och den kallsinniga nihilism med vilken de behandlar både grannländer och den egna befolkningen. 

Det handlar inte heller om att förminska hur stor del av den ryska befolkningen som av olika skäl är beredda att haka på en sådans militarism, klä upp sina barn i soldatuniformer och hurra för kärnvapenmissiler. Det handlar bara om att se hur skiljelinjen mellan en säker och demokratisk omvärld – och dess motsats – inte går längs Rysslands gränser utan rakt igenom det ryska samhället. Enligt det oberoende opinionsinstitutet Levada ville två tredjedelar av Rysslands befolkning senast i höstas först och främst leva i ett land med hög levnadsstandard snarare än ett land som var mäktigt på den internationella arenan.

Vårt samhälle är inte i krig och vi har utrymme för nyanser.

När jag satte punkt för mitt arbete i Ryssland bjöd jag in skådespelaren Robert Fux att framföra en monolog ur föreställningen ”Ned med vapnen!” på min avskedsmottagning på Sveriges ambassad i Moskva. Han gick upp på den provisoriska scenen iklädd en röd sekelskiftesklänning och riktade Bertha von Suttners över hundra år gamla vädjan om besinning till ett hundratal svenska och ryska gäster. Den här texten ses med rätta som fredsrörelsens startpunkt och ursprung och det är dags att återigen ta ordet ”fred” i vår mun. 

Det finns en realitet i vem som hotar vem just nu – det har aldrig handlat om att sudda ut konturerna på det ansvaret. Däremot har vi alla en skyldighet att se över vårt språk, lättheten med vilken vi omfamnar en upptrissad rädsla och den egna beredvilligheten att komplicera bilden av en enhetlig motståndare. 

Vårt samhälle är inte i krig och vi har utrymme för nyanser. Vi kan både visa modig och rakryggad solidaritet med befolkningen i Belarus, Ukraina, Kazakstan och andra direkt påverkade länder, visa enighet och samförstånd med demokratiska grannar och samtidigt sträcka ut en hand till det ryska samhället. 



Stefan Ingvarsson är skribent och medarbetare på Expressens kultursida. Han var Sveriges kulturråd i Moskva 2015-2020.



Två män i en podd: Är Sjölin medskyldig till myten om författarskolan?

https://embed.radioplay.io?id=103257&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.