Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Stefan Ingvarsson

"Putin enade vårt land"

Flygplatsen i Donetsk, som renoverades inför fotbolls-EM 2012. Foto: Dmitry Lovetsky
Andreaskyrkan i Lviv, uppförd på 1600-talet. Foto: Stefan Ingvarsson
Nelia Vakovska.
Jurij Andruchovytj.
Ljubov Jakimtjuk.

Medan striderna rasar i östra Ukraina pågår i landets västra delar en diskussion om språk, kultur och nationell identitet.

Stefan Ingvarsson avslutar sin artikelserie från Lviv med ett samtal om skrivandets villkor i krigets skugga.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LVIV. "För fyra år sedan var jag förtvivlad över utvecklingen i Ukraina. Allt vi hade kämpat för under den orangea revolutionen var borta. Demokratin höll på att undergrävas och det civila samhället utsattes för allt större repressalier. Bakom detta stod den förre presidenten Viktor Janukovytj och han hade sin maktbas i det alltmer ryskvänliga Donbass. I en intervju föreslog jag därför en folkomröstning på Krim och i Donbass för att ta reda på om de som bor där verkligen vill vara en del av vårt land. Jag blev utskälld och kallad förrädare. Det är lätt att vara efterklok, men tänk hur annorlunda läget hade varit om Ukraina hade initierat en fredlig folkomröstning."

Mitt emot mig sitter en av Ukrainas mest namnkunniga författare, Jurij Andruchovytj. Vi befinner oss på ett kafé i den västukrainska staden Lviv som med sina mintgröna väggar och mörka träpaneler vill utstråla en tidlös centraleuropeisk elegans. Den här trakten hade aldrig haft något med Ryssland att göra när den införlivades med Sovjetunionen efter andra världskriget och här är det ukrainska självklart. Hur mycket har den gemensamt i dag med krigszonerna i Donetsk och Luhansk hundra mil åt öster?

Vi får en kanna te serverad av en kypare i mörkgrön kortärmad skjorta, utanför har solen lockat ut många till stadens välbevarade historiska centrum med praktfulla kyrkor. Det är en klyscha i resejournalistiken att säga att här möts öst och väst, men Lviv är verkligen en sådan stad. Här tillhör många ortodoxa den grekisk-katolska kyrkan som är förbunden med Vatikanen. Här blomstrade den italienska renässansen.

Det ser ut som sinnebilden av en historisk, europeisk stad, men Andruchovytj, som för många är sinnebilden av en västukrainsk intellektuell, vänder sig starkt mot bilden av landet som uppdelat i en östlig och en västlig halva. Det är en gräns som blir allt mindre tydlig för varje år som går, menar han.

- Putin startade det här kriget i sista stund. Om tio år hade det inte funnits någon kvar som varit mottaglig för hans slagord.

Den verkliga klyftan är i stället den som delar upp landet i två informationssfärer.

- Den som ser det ukrainska språket som det främsta hotet mot Donbass har fått sin bild tecknad av ryska medier. Samma medier kommer inte att säga ett knyst om den akuta miljökatastrof som verkligen är ett hot mot regionen. Många rysktalande i den regionen lever i en annan värld och allt tyder på att de vill stanna kvar i den världen.

Nästa dag stämmer jag träff med Ljubov Jakimtjuk, en poet och skribent som närmast kommit att förkroppsliga Donbass i den ukrainska kulturdebatten. Hon är uppvuxen i Luhansk, kärnområdet för den proryska separatismen i dag, och slående karismatisk.

- Inget gör mig mer provocerad än påståendet att det skulle finnas två eller tre olika delar av Ukraina. Alla sådana uppdelningar är artificiella. Särskilt här i Lviv kan man stöta på röster som påstår att människor i Donbass inte är som vi, att man kanske ska låta dem gå sin egen väg. Bland dem finns många kända ukrainska författare och de verkar helt omedvetna om att den sortens åsikter spelar den ryska propagandan i händerna.

Jag har inte berättat för henne om mitt tidigare möte, men Andruchovytj är helt klart en av dem hon syftar på. Hon är tydligt provocerad av saker han har sagt och skrivit, men när jag lyssnar på dem är de förvånansvärt samstämmiga.

- Det enda som skiljer människorna i Donbass från övriga Ukraina är den mycket medvetna propaganda som de utsätts för. Jag ska ge dig ett exempel ur mitt eget liv. När jag åkte till Kiev för att delta i den orangea revolutionen för tio år sedan kunde inte mina föräldrar förstå vad jag skulle där att göra. Ett par år senare monterade min far en parabolantenn på taket och sedan dess har vi inte haft svårt att förstå varandra längre. Klyftan handlar om var man hämtar sin information.

Som ung valfunktionär hade Jakimtjuk sett röstfusket i Luhansk med egna ögon och engagerade sig för ett demokratiskt Ukraina. Medan vi äter beskriver hon sin hemtrakt i Donbass och den roll som den spelade under sovjettiden. Likt andra industriområden fylldes den av migranter från alla delar av det vidsträckta imperiet och den sovjetiska kulturen, sovjetiska symboler var det enda som förenade dem.

Hennes mamma kom från trakten och var ryskspråkig, men söder om staden talade man ukrainska liksom hennes inflyttade pappa. I folkomröstningen 1991 röstade hennes föräldrar för ett självständigt Ukraina och under 1990-talet blev Donbass allt mer integrerat med det övriga landet, det blev vanligt med ukrainska symboler.

Kriget inleddes på den plats där Jakimtjuk är uppväxt och där hennes föräldrar fortfarande bor. Eftersom hon hade kontakt med många i krigszonen, kunde hon skriva om den humanitära katastrofen, bristen på mat och vatten som medierna inte uppmärksammade.

Ingen skrev heller om de unga killar som separatisterna höll som gisslan och torterade. Bland dem fanns hennes vänner. När en av dem fick tag på en telefon började hon rapportera direkt på sin blogg och snart spreds hennes ord till dagstidningar och tv. Vännen lyckades fly, men dödades senare i striderna.

I dag är hennes skrivande helt inriktat på att hjälpa de som är kvar i Donbass, och hon använder sina texter och framträdanden för att bygga solidaritet med de som bor där. Efter samtalet med Ljubov Jakimtjuk hänger en rad frågor i luften. Hur ska man se på områden där många migranter har bosatt sig och på deras samhörighet med resten av samhället? Frågan är på inget sätt ukrainsk och landet framstår inte alls som mer eller mindre enhetligt än andra europeiska länder.

- Ukraina bör snarare betraktas som ett politiskt och socialt projekt, socialt är skillnaderna mycket mindre än de språkliga och känslan av samhörighet är mycket stor, inte minst nu. Putin har enat landet, säger Nelia Vakovska.

Hon översätter skönlitteratur från tyska till ukrainska och är också van att agera talesperson för denna del av världen. Hon talar tydligt och självsäkert.

- Varken ryskan eller ukrainskan som talas här är enhetliga språk, det finns många säregna varianter. Vi har koloniserats från olika håll och i dag skulle jag beskriva Ukraina som heterogent, mångstämmigt. Vi har inte riktigt klart för oss själva hur stor mångfalden är och det blir allt svårare att se nu när kriget tenderar att göra allt svartvitt, men inget av detta är ett relevant argument mot Ukraina som stat.

Vakovska medger att det är en absurd situation att sitta i Kiev och översätta böcker samtidigt som människor dör i ett krig. Det blir allt svårare att förklara för vännerna i Wien och Berlin vad som egentligen händer utan att förenkla och hoppa över vissa saker. Hon känner ett behov att förtydliga och avskyr det samtidigt.

- I ett längre perspektiv är det bara litteraturen, berättelsen som kommer att kunna förmedla allt detta. Men det tar tid för metaforen att uppstå, för berättelsen att formulera sig.

Det får mig att tänka på det som Jurij Andruchovytj sa när vi skulle skiljas åt:

- I nuläget saknar jag den inre balans som krävs för att skriva. Jag är spänd och mitt uppe i krigets informationsflöde. Jag känner mig tvungen att säga emot det jag inte ser som rätt, bedriva en sorts kontrapropaganda. Och då har jag i någon bemärkelse sällat mig till kollektivet, folkmassan. Det är därför jag inte skriver litteratur just nu. Jag har blivit en sida i den här konflikten och jag vill att den ska vinna. Det är ingen bra utgångspunkt för litteratur.

På torget utanför kaféet står en fontän med en stenskulptur av Adonis och någon har fäst den blågula ukrainska flaggan i hans hand. Det dröjer nog innan han får återgå till att inte vara mer än en sorglös kärleksgud.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!