Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Stefan Ingvarsson

Möte i krigets skugga

Zjadan och Rubinstein möts.
Foto: Stefan Ingvarsson
Invigningen i barockkyrka.
Foto: Stefan Ingvarsson
Kämpar emot. Poeten Maje Abdulganieva av tartariskt ursprung.
Foto: Stefan Ingvarsson

Långt från Göteborgs mässgolv kämpar det ukrainska kulturlivet för sin överlevnad.

Stefan Ingvarsson rapporterar från bokmässan i Lviv där intellektuella möts över gränserna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LVIV. "Är litteraturen ens relevant att prata om när Ukrainas existens är hotad? Kommer vi som ägnade oss åt poesi i en tid som denna att anklagas för att ha slagit dövörat till och inte lyssnat på röster från landets östra delar, blundat för den överhängande faran?"
Freskerna i taket är spruckna och blekta, men förgyllningarna på altare och pelarkapitäl ser ut att ha bättrats på nyligen. Vi befinner oss en fullsatt barockkyrka i staden Lviv, bara sju mil från EU:s yttre gräns, och det är knäpptyst när Serhij Zjadan – för svenskar känd för romanerna "Anarchy in the UKR" och "Depeche Mode" – ställer dessa frågor från podiet. Bakom honom står ett antal blågula fanor och påtagligt många i publiken bär traditionellt broderade kraglösa skjortor och blusar.


Ända sedan krypskyttar dödade ett hundratal demonstranter på Majdantorget i Kyiv i början av året har ukrainare upplevt en tilltagande overklighetskänsla. Landet är under attack. Den stora grannen betraktar alltjämt landet som sin egendom och koloni, en granne som så sent som på slutet av 1970-talet trakasserade de som talade ukrainska eller hävdade landets särart. Hos alla jag talar med stöter jag på en förväntan på att någon ska sätta ord på det som händer, formulera det som sinnena och tanken inte förmår att hantera.
Det är just denna förväntan som gör att fler medier än någonsin är här i Petrus och Paulus-kyrkan och bevakar invigningen av Lviv Publishers Forum – landets främsta bokmässa. I bänkraderna sitter viktiga politiker, högt uppsatta militärer och såväl grekisk-katolska som ukrainsk-ortodoxa präster.


Om någon i linje med rysk propaganda vill framställa västra Ukraina som ett nationalistiskt fäste hade det gått att beskriva invigningen så och missa att den leds av en homosexuell journalist, att det i publiken sitter ryssar, ukrainska judar och ledare för Krims tatarer – halvöns ursprungliga muslimska befolkning. I det rådande propagandakriget sprids många lögner, men oftast handlar det om att vinkla sanningen till sin fördel. Invigningen bär många drag av nationell samling, men också av pluralism och ett intellektuellt högt tak.
Sedan Ryssland på nytt ockuperat tatarernas hemland omfattas de av ett särskilt mötesförbud med hänvisning till deras "egen säkerhet". Här i Lviv är de synliga på festivalen och har kommit hit för att fritt läsa och samtala om sin egen litteratur – på krimtatariska och ryska.
Regionen är även full av flyktingar från Krim, sedan kriget började har tiotusentals krimtatarer sökt sig till västra Ukraina. Många har erbjudit flyktingarna mat och husrum, kläder och leksaker. Även kända politiker från högernationalistiska Svoboda har öppnat sina hem för tatarer.
Jag träffar poeten Maje Abdulganieva från Simferopol. På frågan om vad hon som tatar vill säga till västerlänningar som anser att Ryssland kanske borde få behålla Krim svarar hon genast:
– En makt som kommer smygande om natten som en tjuv, som aldrig ställer några frågor, aldrig talar sanning och genast börjar begränsa människors frihet får inte ges rätt.
Punkpoeten Zjadan är den sista personen många hade förväntat sig att se under en officiell ceremoni i en kyrka, men kriget har vänt upp och ner på allt. Talet simultantolkas i mina hörlurar, men jag drar undan dem från ena örat för att höra Zjadans röst tydligare och följa den ukrainska jag hjälpligt kan förstå: "Det är därför jag inte håller med Brecht när han hävdade att poeter borde tystna när det är dåliga tider för lyriken. Poeter måste höras annars är vi alla besegrade".
Senare under festivalen sitter jag hopträngd med några hundra ungdomar i en sliten gammal teater där samma Zjadan läser dikter tillsammans med den ryska poeten Lev Rubinstein. Det är Zjadan som har dragit den hängivna publiken, men några minuter senare är de lika fascinerade av Rubinsteins absurda ordlekar – på ett språk som många i Lviv ser som fiendens. I takt med skratten och applåderna utvecklas kvällen till en manifestation för det ukrainska och ryska språkets bästa sidor.
– Jag ber om ursäkt för att jag inte talar eller förstår ukrainska bättre, säger Rubinstein och tillägger att lyrik ändå alltid är fullständigt begriplig och obegriplig samtidigt. I festivalens program deltar många ryska författare, men inga förlag från Ryssland har varit välkomna. Något som har stött på en hel del kritik. Många av dem kämpar för yttrandefrihet på sitt håll och borde betraktas som allierade, men kriget har fått stämningen att hårdna.


Många verkar kämpa med reflexen att dra alla ryssar över en kam. Det berättar Olha Reiter, som leder Lvivs internationella kortfilmsfestival Wizz-art, när jag tar en öl med henne och hennes vän Julija Proskurin, som själv är halvryska. Deras vänner och bekanta är alla påverkade av kriget, de besöker varandra på kvällarna för att inte vara ensamma med alla frågor, söker sig till poesin för att hitta ord. Båda har vänner som dött på Majdan eller vid fronten och känner en kille som hållits gisslan av de ryskstödda separatisterna. Upplevelser som fått dem att sluta vara rädda. Nu vill de ha en förändring.
Olha och hennes flickvän åkte till Majdan-protesterna så ofta de kunde. De tog med sig en gatukatt från torget som de döpt till Revo-Lucy. Julija jobbade och deltog i protesterna hemma i Lviv. Båda känner sig uppgivna inför den bild som många västerlänningar verkar ha fått av protesterna, att de skulle ha dominerats av högerextremister.
– Det var folk från alla möjliga delar av samhället, vissa hade vi inte så mycket gemensamt med, men vi stred tillsammans och högerextremisterna var en marginell kraft.
Som lesbiska möter de många fördomar och de berättar om hur hårdhudade de måste vara emellanåt, men de poängterar också den solidaritet som uppstått i krigets skugga, hur skillnader har spelat en mindre roll. Det behövs en stark hbt-rörelse, men en sådan kommer bara att kunna uppstå i ett fritt och demokratiskt Ukraina.
Julija var också på invigningen av festivalen och säger att det är typiskt för den här tiden att den hålls i en kyrka. Kriget har gett kyrkan en för stor roll i stadens kulturliv, många verkar söka sig till den. Båda tycker att kulturyttringar i övrigt har blivit både modigare och starkare, men för varje dag som den ryska aggressionen fortsätter stärks också känslan av ett vi och de.
Zjadan avslutade sitt tal med att hävda att "om vi vill behålla vår förmåga att tala och att lyssna på varandra i framtiden, måste vi hålla fast vid vår musik, vårt språk, våra färger och drömmar. Även i en tid av krig, särskilt i en tid av krig."
Ukraina behöver litteraturen mer än någonsin, för att drömma om annat än kriget och för att minnas det som förenar människor.


FOTNOT. Det här är den första delen av två artiklar om Ukraina av Stefan Ingvarsson.