Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Stefan Ingvarsson

Jag lärde känna katolska prästernas queera blick

Påve Franciskus bryter ny mark.Foto: ALESSANDRA TARANTINO / AP TT NYHETSBYRÅN
Pridefirande i Belgrad 2015.Foto: DARKO VOJINOVIC / AP
Stefan Ingvarsson.Foto: CATO LEIN

Påve Franciskus stöder partnerskapslagar för homosexuella. 

Stefan Ingvarsson minns sin ungdoms katolska garderobsbögar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Homosexualitet är inte en synd i sig – synden ligger i att leva ut den. Jag minns när jag hörde orden för första gången. Det var på en makalöst vacker udde i sjön Runn i Dalarna och jag var på konfirmationsläger. Kvällen innan hade jag spelat i en improviserad uppsättning av Sartres ”Inför lykta dörrar”. ”Endast en ateist kan fullt ut föreställa sig helvetet”, som vår konfirmationspräst hade förklarat det. Birgittasystrarna som driver gården hade suttit och skrattat i första raden. 

Nu var vi samlade igen och ämnet var homosexualitet. En tillbakadragen församlingsmedlem som var med oss på lägret trädde fram och berättade att han var född med sådana tankar, men hade valt att inte leva ut den prövning som Gud hade gett honom. Det väckte mitt medlidande, men jag såg inte alls mig själv i honom. 

Min attraktion till killar var ju bara sånt som hände i tonåren och gick att bikta bort. Jag ville inte alls vara så där osäker, ömkansvärd. Vi befann oss precis i början av aidskrisen, viruset hette fortfarande HTLV-III och kanske var det hans tro som hade räddat livet på honom. Vi tänkte säkert så både han och jag. 

Celibatet var ett sätt att slippa gifta sig och bilda familj med någon av motsatt kön.

Med tiden lärde jag mig känna igen en särskild blick. Inte så sällan såg jag den i ögonen på katolska präster. Romersk-katolska kyrkans fördömande av homosexualitet drogs med en särskild krydda, en intrikat psykologisk fnurra, som kom av att så många av de som sökt sig till präst- och ordensväsendet själva verkade vara homosexuella. Celibatet var ett sätt att slippa gifta sig och bilda familj med någon av motsatt kön. Kyrkan såg ut att vara en av världens mest queera institutioner.

När väckelsekristna protestanter fördömer bögar är det pastorer med på ytan prydliga och perfekta familjer som håller i mikrofonen. Deras eventuella hyckleri har en helt annan laddning än när det är en ogift man i fotsid klänningslik kassock som har ordet. Åtskilliga katolska präster och biskopar världen över har blivit allt högljuddare homofober – i takt med att resten av samhället har gjort en motsatt resa. Det har stundtals känts som ett desperat försök att skyla över det queera i de egna leden.

I decennier har kyrkan krånglat med knuten.

I går stod det klart att påven Franciskus uttalat stöder partnerskapslagar för homosexuella. I den antika staden Gordion fanns enligt legenden en knut som ingen kunde lösa. De som försökte misslyckades och förtärdes av frustrerat raseri. Problemet löstes en dag när Alexander den store högg sönder knuten med ett svärd. 

Det är precis vad påven gör nu. I decennier har kyrkan krånglat med knuten och kommit med formuleringar som den jag lärde mig på konfirmationslägret och som inte har gjort någon klokare eller lyckligare. 

Jag tror att påven som många andra vill ägna sig åt mer pressande frågor på planetens dagordning, men får han med sig de som fastnat i självhat? 

 

 

Stefan Ingvarsson är kulturskribent och medarbetare på Expressens kultursida. 

 

 

 

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=74683&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.