Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stämningsläge

Att äga ett piano är inte längre en bildningsmarkör i Sverige. Gunilla Brodrej besöker klaverinstrumentens mausoleum i Järfälla.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Stadsbudets jättelika magasin i Järfälla. Vi kliver rakt in i slutscenen av Jakten på den försvunna skatten, när den förtrollade arken körs in för slutligiltig förvaring bland tusentals numrerade trälårar.
Här förvaras dödsbon och hela möblemang. Ett hundratal av de 500 stora förvaringslådor som står staplade högt upp mot taket innehåller pianon.
 Friska eller sjuka musikinstrument levande begravda i sina kistor. Vi tog med en kandelaber.
– Ett piano kostar 300 kronor i månaden, säger Martin, som jobbar här. De kan bli kvar i åratal.
Det blir mycket pengar för någonting som ändå går på tippen när hyresgästen säger upp platsen. Det är inte många som kommer och hämtar sina instrument, men man vill ändå inte slänga dem. Än.

Det är så man blir gråtfärdig.
Inte minst därför att jag just har varit i Söderhamn där en ideell förening sedan 1998 driver Klaverens hus – ett museum och forskningscentrum kring den svenska klaverkultur som hotas av massförstörelse alternativt massexport.
Andrahandsvärdet för ett svenskt piano är högre ute i Europa än här. I Norden är pianot ute i kylan. Det ingår inte längre som naturlig beståndsdel i ett medelklasshem, som datorer, ultrakök och plasma-tv. Man odlar upp andra intressen, tar upp ridningen, eller köper äntligen den där elgitarren.
Entusiasterna i Söderhamn tävlar alltså mot två hot: skrotning och snabba uppköpare.

På Blocket ligger det just nu ett fyrtiotal pianon som bortskänkes mot avhämtning. Och ett lite större antal som hoppas få betalt. De flesta har bråttom. För musikhistorikern Eva Helenius, som driver Klaverens hus, är det en kamp om tid och pengar. Mobilen ringer hela tiden. Även nattetid.
–Jag har lärt mig köra lastbil, säger hon när jag blir hämtad vid Söderhamns station. Att 430 gamla klaver står just här är lösningen på en lokalfråga. Kommunen bjuder på ett hörn av gamla Folkets hus. Föreningen har inte mer än 30 000 om året att röra sig med när Eva och pianoteknikern David gör brandkårsutryckningar landet runt för att pruta till sig skrothotade klenoder. Man har i och för sig ett samarbete med Musikmuseet i Stockholm, men hoppas försynt på kulturfond och statlig omsorg.

Pianot fyller ganska precis 300 år, 1709 hittade en italienare på en teknik som gjorde att man kunde spela både starkt och svagt – ett så kallat pianoforte. Svensk pianotillverkning hade sin guldålder i början av 1900-talet. När August Strindberg skriver om Beethoven är det den Beethoven han själv spelar fram på sitt klaver. Så det är snarare grammofonen än synten som konkurrerat ut pianot på folkbildningsfronten. Cd-och bokhyllan är vår tids bildningsmarkörer. Barnen får i bästa fall en underhållsfri Casio att leka på. Inklusive rymdljud. Och inget fel med det, men måste man kasta ut de akustiska?

Det finns inte en enda pianofabrik kvar i Sverige längre, men det har funnits mer än 300 verkstäder och fabriker av så kallade ”hammarinstrument”, där ljudet alstras när hammare slår an strängar. Bland annat var lilla Arvika ett veritabelt pianoeldorado med hela fem fabriker. En efter en har de lagts ner: Malmsjö, Hoffman, Östlind & Almquist. För 25 år sedan, 1984, stängde den sista.
I Sverige finns det heller inte längre någon pianoteknikerutbildning.
Eva Helenius och hennes förening försöker både rädda gamla pianon och fabriksdelar, för framtida forskning och för att kunna föra hantverkskunnandet vidare.
Frågan är vem som ska ta hand om våra instrument om 20-30 år.

Jag tar en antikrunda bland de vansinnigt vackra instrumenten i Söderhamn.
Flera är arkitektritade till speciella utställningar. Sjöjungfrur och fåglar, lampetter och ljusstakar, mahogny och valnöt. Jag fastnar för ett klaver märkt I. Larsen från 1870-talet, med snidade små lejonhuvuden.
– Ernst-Hugo Järegård lärde sig spela på det här, säger Eva Helenius. Det stod hos hans pianolärarinna.
Förutom det kulturhistoriska värdet finns det en musikalisk vinst med att bevara och renovera gamla instrument. Det tidstrogna musicerandet är inte bara barock på sensträngade lutor utan har nått fram till förra sekelskiftet. En violininsonat från den tiden passar inte alltid tillsammans med en ljudstark Steinwayflygel i en stor sal.

Ute på Stadsbudsmagasinet står det flera gamla taffel-instrument. De var vanliga i 1800-talets musikaliska salonger, som anordnades av den burgna medelklassen.
– De där är det ingen som vill ha tillbaka, säger Martin. De går till tippen.
Fotografen Rickard spelar ”Kalle Johansson” på ett hundra år gammalt O.F. Svensson-piano som vi hittat under en filt och rullat fram i ljuset.
Hur vemodig ska man bli?
– Ja, lite vemodig ska man nog vara, men en del instrument är faktiskt inte värda att räddas, i alla fall inte för att ta hem och spela på, säger Roland Hogman, som är musiker och pianostämmare och vår medhavda guide bland jättelådorna i magasinet.
– Man skrotar ju gamla bilar, varför inte gamla pianon?
Kanske är det som äppelträden, somliga bär inte frukt längre.
En annan pianotekniker, Sven-Åke Pettersson, sa till TT förra året att det stora raset kom i början av 2000-talet när it-bubblan sprack:
”De enda som ringer nu är de som vill bli av med sina pianon och undrar hur de ska göra. Jag upplevde att alla kunder försvann från en dag till en annan för drygt sex år sedan”.

Roland öppnar locket och hittar en åldrad mekanik, det är en så kallad överdämmare, som inte är särskilt smart att satsa på.
Tre saker kollar han efter: Stämnaglarna (finns det tillräckligt mycket sträng runtom för att man ska kunna stämma), sprickor (kan höras genom att en enda tangent låter extra konstigt), och hammare (finns det filt kvar?).
Bara att ”nagla om” kostar 12 000 kronor.
Pianon slängs som aldrig förr, men Roland har aldrig haft så mycket att göra som nu, många åtgärdar och undersöker pianon som gått i arv och varit försummade sedan länge.
Man ringer till Svenska pianostämmare- och Teknikerföreningen och frågar hur mycket ett piano är värt, men det är ungefär lika svårt att svara på det som att avgöra om en gitarr är stämd genom att få veta märket. Allt beror på hur pianot har skötts genom åren. Det måste stämmas minst en gång om året. Och en del har fått sprickor efter att ha stått i varma torra lägenheter.

Många väljer elpianon. Vi har just skaffat ett slimmat elpiano av känt japanskt fabrikat. Klaverens hus-Eva får mig nästan att ångra det:
•  Det är roligare att spela på ett akustiskt eftersom man skapar ljudet själv.
•  En stämning kostar inte mer än ett frisörbesök.
•  Man känner tonen rent fysiskt, vibrationerna från trä och strängar går över till den spelandes hand och kropp. Det gör man definitivt inte med ett elinstrument.
•  Man får mental återhämtning, av ljudet från elpianot blir man trött.
– Det låter som magi, säger Eva, men det är faktiskt så, i synnerhet på de lite äldre instrumenten.
 
Tillbaka i Stadsbudsmagasinet har Roland pepprat mig med lärdomar vid det gamla Svenssonklaveret och medan han blir fotograferad klämmer jag in mig i ett hörn som gömmer ett Hoffman-piano, Kunglig hovleverantör. Jag lyfter på locket och provar elfenbenstangenterna.
Martin berättar att en kompis brukar sitta just vid det här pianot och spela ibland. Jag förstår honom.
Roland kommer med sin stämskruv och vrider runt lite på några stämnaglar. Vips är ljudet rent och pianot nästan placerbart på Musikhögskolan där Roland jobbar.
– Om jag fick en dag så skulle jag nog kunna fixa till det här.
Med tungt hjärta stänger jag locket och går därifrån. Någon betalar 300 kronor i månaden för att det ska stå här.
August Hoffman, nr 7478, går snart till tippen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!