Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Stadsteatern saknar mer än bara Ernman

Ensemblen i Maratondansen.Foto: / FOTOGRAF MATILDA RAHM PÃ SIKTSKOPIOR
Gunilla Röhr och Robert Fux.

Malena Ernman ställde in sin medverkan i "Maratondansen" av familjeskäl.

Gunilla Brodrej ser en dansteater som saknar mer än bara en operasångare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Dansteater

Maratondansen
Efter Horace McCoys roman

Dramaturgi Lucas Svensson

Regi och koreografi Kenneth Kvarnström

Stockholms stadsteater

Speltid 2.40 t.

Somliga minns kanske melodramen "Maratondansen" som en ganska våldsam film av Sydney Pollack, med en ung Jane Fonda i rollen som Julia. "They shoot horses, don"t they?" (1969) handlade om cynisk exploatering av unga människors drömmar och utsatthet. Tävlingsledaren plågade deltagarna för att roa publiken. Känns temat kanske bekant?

Men här görs inga samtida kopplingar. Tävlingsledarens roll är nedtonad trots att Robert Fux äger den rätta diaboliska kvaliteten.

Tragiska kvaliteterna lobotomerade

När Stockholms stadsteaterns danschef Kenneth Kvarnström sätter upp "Maratondansen" på stora scenen är textens tragiska kvaliteter lobotomerade. De kan bara förnimmas glimtvis i skådespelarnas ansikten. Särskilt när de rusar runt som cirkushästar. Det är inte fasan utan festen som betonas. Och när publiken får sjunga allsång i den finska tangon "Kotkan ruusu" slutar man naturligtvis att sura över de halvhjärtade försöken att fördjupa karaktärerna.

Dramaturgen Lucas Svensson har lagt till en metanivå, där skådespelarna genom de olika dansmomenten också tävlar om ett fast kontrakt på Stockholms stadsteater. Detta är ramen, medan den bärande upplevelsen är att skådespelarna verkligen har blivit duktiga på att dansa. De behärskar numera tango, street, disco och bollywoood. En veritabel provkarta på det totala danskursutbudet.

Skar det sig?

Vad var det som hände? Skar det sig mellan koreografen och dramaturgen? Mellan kropp och knopp? Uppstod det en politisk kortslutning där Svensson ville berätta om förnedrade skådespelare på en maktfullkomlig arbetsplats medan Kvarnström ville iscensätta fest och kostymprakt på sin arbetsplats? För det sparas inte på kvalitet i Camilla Thulins scenkläder och Sebastian Kihlstrands videodesign. Och när den här dansfesten obönhörligen leder fram till Maratondansens tragiska slut känns det lika abrupt som absurt. Det är inte bara den avhoppade Malena Ernman som saknas utan en massa annat också.

Rekommenderar föreställningen

Men jag vill faktiskt ändå rekommendera föreställningen. För den finska allsången, för Gunilla Röhrs minspel, men i synnerhet för den ljuvliga scenen i andra akten, där ensemblen, kvinnorna i hellånga sidenklänningar och männen i frack, som en eloge till Pina Bausch, med dansen liksom marionettstyrd från höfterna och bäckenet, allvarliga, med munnarna som streck, dansar till Omara Portuondos släpiga son cubano.

Det betyder ingenting, och kanske var det för att jag tog ett glas vin i pausen, men känslan i stunden är obetalbar.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.