Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Städerna måste börja byggas för alla

Dan Hallemar och den nya Stockholm – The Capital of Scandinavia.

Likt andra storstäder byggs Stockholm för invånarna med störst köpkraft. Dan Hallemar noterar hur till och med hur Richard Florida, upphovsman till idén om den kreativa klassens styrka, insett ojämlikhetens förödande facit.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉ | ARKITEKTUR. I ett brev från Göteborg 1918 skrev den blivande socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss om läget på bostadsmarknaden. Han noterar ”mängder av husvilla eller folk som får klämma ihop sig hursomhelst för att slippa gå på gatorna” allt medan ”det fanns ensamma änkor som satt med 5–12 rum eller hela hus”.

Det gick inte längre att blunda för segregationen som växt fram i den industrialiserade stadens spår.

2005 skrev urbanekonomen Richard Florida boken "Den kreativa klassens framväxt" (på svenska 2006). Här kopplades den kreativa klassen – bestående av allt från high-tech-ingenjörer till konstnärer – till en stads ekonomiska framgång. Det var den kreativa ekonomin och dess aktörer som skulle rädda städerna i den post-industriella tiden.


LÄS MER – Dan Hallemar: Lena Andersson skriver in sig i det eviga kriget mot förorten  

Ekonomisk ojämlikhet

I sin nya bok, "The new urban crisis", återvänder Florida till dessa städer, han kallar dem omväxlande ”superstar-städer” och ”the-winner-takes-it-all-städer”. Han söker sig in i den obönhörliga statistiken och konstaterar att klassklyftorna i USA är tillbaka på ”Great Gatsby-nivå på 1920-talet”. 

Hans ord ljuder av Ernst Wigforss när han skriver: ”Kombinationen av ekonomisk ojämlikhet och ekonomisk segregering är dödlig” och att vårt postnummer ”blivit vårt öde”.

Det var länge sedan det gick att blunda för den ekonomiska ojämlikheten som växt fram i den post-industriella stadens spår. Det har skrivits om detta under lång tid. Florida är långtifrån först. Det intressanta med att just han skriver det är att hans teorier länge använts som hävstång för den nya kreativa kunskapsstaden så som den sålts in och planerats.

En typ av stad som, slår han nu fast, har förstärkt denna ”dödliga utveckling” av segregation och ojämlikhet.

Richard Florida fotograferad 2016. På den tiden trodde han fortfarande på en stadsplaneringens motsvarighet till trickle-down economics.
Foto: / OKÄND

Den ekonomiska ojämlikheten är som störst i de städer som skaffat sig allt det som de skulle skaffa sig för att vara ”attraktiva och hållbara”: Mycket högteknologisk industri, många begåvade människor, hög täthet, gott om kollektivtrafik, en blandad befolkning och liberal politik. 

En städernas variant på medborgaren som äger sitt boende, ser priserna stiga, handlar rättvisemärkt, har elcykel och golvvärme men bygger sin bekvämlighet på ett slukhål av skulder och på de som stängs ute från staden och bostäderna.

The Capital of Scandinavia

Stockholm är en av de städer Florida nämner som en stad med god tillväxt där ojämlikheten växer till ett mönster som ser ut som ett lapptäcke, där de ”välbärgade är mer segregerade än de fattiga”, ja i själva verket ”de mest segregerade”.

Och det gäller inte bara den ekonomiska ojämlikheten utan också den som handlar om utbildning och arbete. Det här har ju vem som helst med ögon kunnat se länge.

I boken "Stad till salu" (2017) beskriver Mats Franzén den ”entreprenörurbanism” som växte fram i Stockholm under 1990-talet. En estetisk make-over av staden, från en ”rörig” plats till ”en samstämd och behaglig miljö”, en super-star-stad: The Capital of Scandinavia. 

Den här staden byggs fortfarande, och den byggs för de med mest köpkraft. Den politiska tankefiguren är att även om staden formas för de som hade mest pengar ska det bli en ”win-win-situation” för alla. 


LÄS MER – Dan Hallemar: Jag längtar efter den asociala staden 

Hjalmar Söderberg

Det är en idé om en stad utan konflikter eller motsatta intressen. Florida – som kanske skulle ha hållit med 2005 – skriver i dag att den här win-win-staden snarare blivit en winner-takes-it-all-stad med ständigt ökande klyftor.

År 1900 skrev Hjalmar Söderberg om Stockholm som en stad med ”bredare gator, fler kyrkor, större hus och större skojare än förr i världen”. En ”super star-stad”. 1914 konstaterade en statlig svensk bostadskommission att man i Sverige bodde både sämre och dyrare än i andra industriländer i Europa. Dyrast och sämst var det i Stockholm. I församlingarna på Södermalm vräktes i genomsnitt 600 människor per år.

1900-talets två första decennier var en tid när den borgerlighet som blivit rik på de nya städernas framväxt började se ojämlikheten. Se hur en stor del av medborgarna valts bort. Filantropin växer fram, parallellt med arbetarrörelsen. 

Isaac Hirsch och Johan Ehrenberg

En av dessa borgare var Isaac Hirsch, som gjort stora pengar på bland annat fastigheter. 1917 testamenterar han delar av sin förmögenhet för att ”bereda billiga bostäder åt dem som sett bättre dagar, men ej längre hava råd att bekosta hyran”.

När ETC-entreprenören Johan Ehrenberg i dag vill kliva in i bostadsbyggandet för att landet ”förstörs av bostadsbrist, segregation och klimatförstörande fuskhus i gips och betong” är han som hämtad ur en kreativ klass-variant på den borgerlighet som i början av seklet började se sig omkring och ana baksidan på den stad som deras rikedom och välbefinnande frodats i.

Branden i Grenfell Tower i London i somras blev snabbt en symbol för det ojämlika London. Mitt bland mångmiljonbostäderna i Notting Hill brann fattiga människor till döds på grund av undermåligt brandskydd.
Foto: EVENING STANDARD / EVENING STANDARD / EYEVINE/IBL EYEVINE

I hjärtat av de här ökande skillnaderna ligger kampen om stadens begränsade utrymme och vem som har rätt till det. Vem staden byggs för. Det höga markpriset i super-star-städerna och grannskapen gör det omöjligt för marknaden att bygga bostäder som vänder sig till andra än de som har kapital eller kan belåna sig högt. Richard Florida ser bostäder som många har råd med som en helt nödvändig lösning för dessa städer.

Florida är en orolig liberal intellektuell, som hämtad från 1917. En ojämlik stad hotar tillväxten, konstaterar han. Det är samma slutsats som såväl New Yorks borgmästare Bill de Blasio och Londons Sadiq Khan gjort. Båda vann sina poster på löften att hela sina delade städer.

Sadiq Khan och Bill De Blasio.

Förra seklet följdes de välvilliga filantroperna och de oroliga intellektuella så småningom av en statlig – blocköverskridande – bostadspolitik. En insikt om marknadens misslyckande. En generell bostadspolitik som hade ambitionen att utplåna orättvisorna. Något som det var länge sedan den gjorde. 

Finns det en politisk lösning för vår tid? Eller ska vi vänta på fler filantroper? Florida ställer den retoriska frågan: ”Vill vi ha en vinnaren-tar-allt-urbanism eller löftet om en rikare och jämlikare urbanism för alla?”

Ja, vad säger de blivande finansministrarna som promenerar genom klyftan i våra till synes allt mer framgångsrika städer?


LÄS MER – Dan Hallemar: När jag springer i staden blir jag ett djur


Dan Hallemar är skribent på Expressens kultursida och förläggare på Arkitektur förlag. Tillsammans med urbanhistorikern Håkan Forsell gör han podden "Staden".

Läs fler av Dan Hallemars artiklar här.