Svärmeriet för innerstaden inskränker världen. Det krymper alla vidsträckta stadslandskap till de få fläckar i mitten som anses äkta, urbana och kreativa. Ibland undrar jag om nyurbanismen är de förnämas maskerade form av invandringsfientlighet.
I Atticus Lishs hyllade – och rätt sensationella – debutroman "Preparation for the next life" tumlar man ut i ett helt annan slags stadsberättelse, i ett New York där stadskärnans status är pulvriserad, de yttre gränserna upplösta och stadskartan verkar omsluta hela jordklotet.
Han kastar om geografin, krossar bilderna och just därför blir staden plötsligt synlig igen. Osentimental, verklig och störande.
Av en slump möts en psykiskt sönderkörd veteran från kriget i Irak och en papperslös kinesisk migrantarbetare. Skinner och Zou Lei. Deras kärlekshistoria i Queens röriga invandrarkvarter är oförglömligt mörk, passionerad och våldsam. Båda har fråntagits all makt över det egna livets villkor. Det kan bara sluta på ett sätt. Efteråt är jag knockad.
Från hyreskomplex till villakvarter
I ett av romanens mest sällsamt vackra avsnitt jagar de varandra genom det utsprawlade stadslandskapet: under motorleder, förbi slitna hyreskomplex, längs skogar av sly och in i vackra villakvarter. Hade det varit Stockholm hade de sprungit från Skärholmen till Hallunda, genom de miljöer som mörklagts av nyurban stadsideologi.
I senaste numret av American Prospect (3/2015) skriver Robert J Sampson, statsvetare vid Harvard, hur invandringen förnyat USA:s städer, utifrån och in. Stadsdelar som South Central Los Angeles och de som Lish skildrar, som länge ansetts ohjälpligt förlorade i kombon fattigdom, förfall och kriminalitet, har oväntat börjat resa sig. Migranterna är den underskattade faktorn, skriver han.
Sampson redovisar också forskning, både egen och andras, om hur invandringen fått våldsbrotten att minska. "Stora koncentrationer av invandrade verkar minska brottsligheten, i stället för att framkalla den", skriver han. Det kan tilläggas att Sampson tillhör forskningsområdets auktoriteter. När han först presenterade tanken som en outforskad hypotes avfärdades den som wacko. Den stred ju mot alla vedertagna föreställningar. Men han fick rätt.
Invandringen är inte problemet
Även i Sverige har våldsbrotten minskat samtidigt som invandringen ökat. Men här finns inte samma samband som i amerikanska städer – förhållandet verkar i stället vara det motsatta. Med Sampsons hjälp kan man ändå säga att problemet varken är invandringen eller de invandrade, utan återfinns i de städer de kommer till. Varför skulle det som hänt i USA inte kunna hända även i Sverige?
Atticus Lish romantiserar inte sin stad. Den är som en fredlig spegel av den krigszon Skinner återvänt från: varje dag är en hinderbana med oklar målgång. Människor exploateras hänsynslöst. När fattiga familjer ska slå på stort och fira den första tropiska sommarvärmen går de till Dunkin' donuts och njuter av en stunds gratis luftkonditionering. Men han älskar den ändå.
Se din stad med jämlik blick
"Preparation for the next life" är ett nytt slags flanörroman där två fattiga som av den globala kapitalismen slitits loss från alla fasta sammanhang, hittat en tillfällig hemstad där de springer, går och åker tunnelbana över enorma avstånd. Lishs minutiösa stadsbeskrivningar kan vara utmattande, men när jag nådde slutet satt poängen djupt inhamrad: lär dig se din stad – hela staden – med jämlik blick. Det gäller även Stockholm.
Lishs roman kan läsas som en hårt polemisk replik på Teju Coles stilsäkra plattityder. I sin artikel noterar Robert J Sampson hur amerikanska städer har börjat europeiseras. Fattigdomen vandrar nu ut mot förorterna, samtidigt som stadskärnorna laddas av makt och kapital. Lish följer rörelsen utåt. Cole dröjer kvar i centrum. Ståndpunkterna är oförenliga.
Cowboyen ersatt av kvinnlig migrant
Atticus Lish släcker effektfullt ner sin berättelse med den amerikanska historiemytologins urscen: en drifter på väg över det glesbefolkade slättlandskapet. Men 2015 har den vita manliga cowboyen ersatts av en papperslös kvinnlig migrantarbetare. Zou Lei är ingen främling. Hon är den ständiga återkomsten.
Är det en sådan sammankoppling mellan ursprungsberättelse och modern invandring som Europas storstäder behöver? Men innerstadsromantikens mentala gränser står i vägen.
Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.
