Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Staden som vapen

Carolee Schneemann: "Infinity kisses". Foto: GIBCA

Peter Cornell ser Göteborg förvandlat till kampenhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Göteborgsbiennalen

Röda Sten konsthall

Göteborgs konsthall

Stora teatern

Gullbergskajen

Till 17/11

Varje stad har sin mytologi. Därför inte så överraskande att Göteborgsbiennalen har en oborstad och radikal politisk profil i jämförelse med det förnämt kulturtyngda Venedig. Men vapnet är inte gatstenen utan leken:

"Play! Recapturing the radical imagination" är samlingsnamnet på ett antal utställningar spridda över staden, fördelade på olika curatorer. Det är inte, som i Venedig, de andliga och ockulta visionerna som står i centrum utan gatan, kampen om det offentliga rummet och civilsamhällets motståndsstrategier.

Jorge Galindo & Santiago Sierra: stillbild ur videon Upptakten på råa och ruffiga Röda Sten är sluggeraktig som en dadaistisk mässa från 1920-talet: grovt tillyxade assemblages, lekmaskiner, häcklande teckningar och vassa satirer från Guerrilla Girls. Här riskerar "politisk konst" att bilda en särskild, liksom legitimerad genre, ungefär som konsthistoriens landskap, folkliv och allegorier.

 

På andra håll i staden är den radikala fantasin mer insmugen i det sociologiska och poetiska. Även om leken leks för dess egen skull så kan den utan tvivel vara subversiv: på medeltiden kunde folket ta sig rätten att vissa dagar i kyrkan ställa alla hierarkier på huvudet under karnevaliska former. Det berättar Johan Huizinga i sin klassiska studie av leken, "Homo Ludens", Den lekande människan (som dock feldateras med ett par decennier i biennalenkatalogen).

Och på Konsthallen och Hasselblad Center bildar just karnevalen ett särskilt tema: ett par bidrag dokumenterar den dag då folket intar gatan och klass- och könsgränser överskrids. En lika subversiv roll fick leken bland dadaister, surrealister och Fluxus - och inte minst de franska situationisterna, försångare till maj -68 och Göteborg -01, som är en märkbar underström i årets biennal.

 

Den vibrerar nu på Konsthallen där jag hittar biennalens kanske mest fullödiga verk, filmen "MOVE" av den brittiska Sonia Boyce, målerisk, rytmisk, gåtfull; ett slags requiem där platser och händelser från Göteborgskravallerna tolkas av fria dansare på gatan; kropp mot sten.

Själva staden är en del av biennalen vars verk man kan hitta lite är och där, performances på gatan, skulptur eller videos i hotell, hamnskjul, skyltfönster och i mer eller mindre förfallna och gudsförgätna gamla båtar längs kajerna vid Göta älv.

 

Om Röda Sten är den ena, manifest politiska, polen i lekens radikala fantasi så är Stora Teatern vid Avenyn den andra, mer poetiska och svårare att genrebestämma. Under ett kort gästspel har curatorerna Andjeas Ejiksson och Ragnar Kjartansson skapat en värld av performances, skulptur, fest och en fantastisk dansföreställning av Spartacus Chetwynd, med ekon av Ryska baletten i 20-talets Paris.

Där visas också filmen "Infinity kisses" av Carolee Schneemann, drömsk, erotisk, tragisk och extatisk om hennes kärleksförhållande med katten Vesper. Den legendariska, notoriskt tabubrytande performancekonstnären, nu i 70-årsåldern, var själv på plats och intervjuades inför en andäktig publik.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!