Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stackars Ulf

Bitter. Lundells nya bok skildrar det isolerade livet på Österlen. Foto: Sofia Lundell

Med en ansvarsfull redaktör hade Ulf Lundells nya roman kunnat bli en vacker, poetisk bok om ensamhet och åldrande.

Linda Skugge läser ett oredigerat råmaterial och minns hur hon själv en gång offrades på förlagskommersialismens altare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

ULF LUNDELL

Visenterna

W & W, 544 s.

Sedan när får man publicera någons brev utan upphovsmannens medgivande? Men att bara citera delar av Ulf Lundells brev i "Fittstim" hade ju inte väckt lika mycket uppmärksamhet eller blivit rättsak. Detta visste så klart förlaget. Så de offrade oss med glädje, ett gäng småbrudar utan någon direkt erfarenhet att tala om. De puttade fram oss till micken och naturligtvis högg medierna. Och bakom allt stod den manlige förläggaren (vi behöver inte nämna några namn) med sitt varggrin.

Ulf Lundells "Visenterna" är den mest vemodiga bok om manligt åldrande och manlig ensamhet jag läst. Om vad som händer när man själv valt ett liv utanför systemet. Om hatet till den stad man föddes i. Vad Stockholm, den vackra horan, gör med en.

Om att inte ens orka runka till porrsajten digital desire längre. Om att ha så lite att göra att han sitter och tittar på Melodifestivalen och till och med röstar. Ensam. Om hur hans krig är över.

 

Han lyssnar på när David Bowie sjunger "here I am, not quite dying". Han undrar vad i helvete han ska göra nu när han snart är pensionär. Golf? Gruppresor? Cirkelträning med pensionärsgänget? Läsa 800 sidor om Gulag?

Han lovar sig själv att inte bli deprimerad utan befriad. I dag är det våffeldagen. Han intresserar sig mycket för fåglarna utanför fönstret. Han somnar i fåtöljen klockan tre på eftermiddagen. Radion på. Hans telefonbok förvandlas sakta till de dödas bok. Ensamlevande som en religiös utmaning. Det var roligare 1976. Ja, så var det. Så är det.

Stararna i alla fall.

 

Han lagar en kreolsk gryta som han äter ensam. Blev rätt gott. Han vet inte vad han ska göra nu. Allt genomlevt. Komma överens med den uppblåsthet han visat prov på. Från pojken som älskade att sitta i badbaljan i solen till denna opålitliga dynga av minnen. Han som visste allt får allt svårare att navigera. Den genomlevda människan. Att få blekna undan. Finna ro. Bli den han alltid velat vara. Sluta bry sig. Sluta jaga.

 

Han ödmjukas. Befrias. Att man skulle bli ointressant är nästan naturligt. Han lyssnar på My bloody valentine. Han tillreder två fasaner som han äter ensam. Att göra sig av med allt beroende. Vintergäck och scilla.

Stararna i alla fall.

Han tittar på flygplan genom kikare. Tagit den tredje tbe-sprutan. En småplockardag. Han går igenom strumplådan som börjat svämma över. Slukhål. Himlatrappa. Ensamt så in i helvete. Han hänger upp några julstjärnor. Blå ådror över överhandshuden.

Stararna i alla fall.

Så hade boken som skulle ge Ulf Lundell ro kunnat vara. Poetisk. Vemodig. Vacker. Om inte Wahlström & Widstrand (Sveriges bästa förlag väl?) hade struntat i att hjälpa honom att redigera fram pärlan ur det oläsbara råmaterialet de nu ger ut.

 

Eller vill de att Lundell ska förbli i sitt fack? För fan låt gubben mala på i över femhundra sidor om saker han läste i DN och SvD för snart två år sen, i bästa fall blir det lite debatt, han är ju ändå en patetisk gammal alkis, honom offrar vi!

Så blir Ulf Lundell ett offer i den medievärld han hatar.