Foto: Oded Balilty
 Foto: Oded Balilty

Stå hoppet bi

Publicerad

Efter den senaste tiden våldsamheter inledde igår en fredskonferens i Israel.

David Grossman menar att hoppet om fred trots allt måste hållas vid liv.

Hopp och förtvivlan. I åratal har vi kastats från det ena till det andra. I dag verkar flertalet israeler och palestinier befinna sig i ett dystert, och nedstämt sinnestillstånd utan horisonter. En slö medvetslöshet eller en självframkallad avdomning.

I ett Israel som har genomlidit så många besvikelser är hoppet i dag tveksamt, försagt, ursäktande. Förtvivlan är däremot ytterst tillitsfull och självsäker som om det handlade om en naturlag, ett axiom som fastställer att det aldrig kommer att bli fred mellan dessa båda folk, att kriget mellan dem är ett himmelskt påbud, och att det på grund av allt detta alltid kommer att förbli lika illa, ingenting annat än illa. Som förtvivlan ser det, är den som fortfarande hoppas i bästa fall naiv eller en vilseledd drömmare och i sämsta fall en förrädare som försvagar Israel genom att uppmuntra landet att låta sig förledas av falska visioner.

Så långt sett har den israeliska högern redan vunnit. Den höger som håller fast vid denna världsbild - och förvisso har gjort det i flera decennier - har lyckats inympa den i en majoritet av israelerna. Man kan säga att högern inte bara har besegrat vänstern, den har besegrat Israel. Och inte bara därför att denna pessimistiska världsbild föser Israel mot förlamning inom det område som är helt avgörande för landets överlevnad, det område som kräver djärvhet, flexibilitet och kreativitet. Högern har besegrat Israel genom att kväsa vad som en gång kunde ha kallats "den israeliska andan": den där gnistan, den där förmågan att förnya oss, den där "trots allt"-andan, och modet. Samt hoppet.

Inom det område som är mest avgörande för landets överlevnad är dagens Israel praktiskt taget stillastående. Konstigt nog väcker detta sinnestillstånd ingen offentlig oro: Inte bara de politiska ledarna utan också flertalet medborgare lyckas tränga bort situationen ur tankarna. De framhärdar i att helt hålla isär de båda folken och att fortsätta att göra det efter 47 år av ockupation och till och med göra det ganska bra, trots att det hela tiden, inom dem, finns en central brist. En brist på handlingar, en brist på medvetenhet, en brist på moraliskt samvete, en oförmåga att se orättvisan som är orsaken till hela situationen.

Kanske är den förtvivlan som har regerat över oss de senaste åren delvis också de dömdas förtvivlan, de som nu inser att de inte kan undkomma straff för sina dåd, eller för vad de tillät hända med deras hjälp, eller deras tystnad, eller deras apati, så därför - Varför inte äta, dricka och ha kul medan man ännu kan?

Den israeliska förtvivlan innehåller också ett egendomligt inslag av katastroflängtan, eller åtminstone en önskan att bli besviken: ett särskilt triumferande som riktar sig mot dem vars hopp har gått i stöpet. Det är en märklig skadeglädje, eftersom det ju i sista ändan är att skratta åt vår egen undergång. I bland verkar det som om israeliska hjärtan och sinnen fortfarande är förnärmade av förolämpningen att 1993, när Osloavtalet undertecknades, ha vågat tro - inte bara på en fiende som plötsligt blivit en partner - utan på själva möjligheten att saker och ting skulle kunna bli bättre, att det någon gång skulle kunna bli bra.

Genom att ha frestats att tro - säger förtvivlansfraktionen - på någonting som är så motsatt vår livserfarenhet, vår tragiska historia, förrådde vi på något sätt oss själva, förrådde vi vårt ödes varumärke, och för den tron har vi betalat dyrt, och skall fortsätta att betala, många gånger igen. Men från och med nu kommer ingen aldrig mera att ertappa oss med att tro på någonting, inte på ett enda löfte, inte på en enda möjlighet.

Det är intressant: Vi har bara en gång seriöst försökt att skapa fred med palestinierna, 1993. Det misslyckades, och från det ögonblicket är det som om Israel har avskrivit den valmöjligheten en gång för alla. Lägg märke till förtvivlans förvridna logik: Vi har prövat krig, ockupation, terror och hat dussintals gånger, utan att tröttna eller ge upp försöken, så varför har vi så bråttom att säga nej till fred, av alla saker, efter ett enda misslyckande?

Israel har givetvis många skäl att känna rädsla och oro. Mellanöstern befinner sig i ett kaos, fanatiska och fundamentalistiska strömningar skapar ny oreda, och de flesta är fortfarande fientliga mot Israel och önskar öppet dess utplåning. Men just mot den sortens faror och hot, verkar förtvivlans och missmodets politik inte vara den rätta vägen att följa.

Israels regering agerar som om den vore förtvivlans fångar. Liksom dess hjälplösa offer. Jag kan inte minnas att jag någonsin har hört Benjamin Netanyahu tala seriöst om hopp, inte heller någon av hans ministrar och rådgivare. Inte ens ett ord om de möjligheter ett liv i fred skulle kunna innebära, eller om hur Israel kan bli en del av en ny konstruktion av allianser och intressen i Mellanöstern. Hur blev ordet "hopp" överhuvudtaget ett fult, anklagande ord, överträffat bara av ordet "fred" i sin farliga strålkraft?

Det är outhärdligt att tänka på att all den militära makt som Israel har byggt upp inte har skänkt landet mod nog att komma över sina rädslor och sin existentiella förtvivlan för att ta ett beslutsamt steg mot fred. Den storslagna idén bakom grundandet av staten Israel är ju att det judiska folket har återvänt hem, och att det där aldrig kommer att bli offer för någon annan. Aldrig mer ska vi lamslås och kuvas av dem som är mäktigare än vi.

Se på oss: Den starkaste makten i området, en regional supermakt som stöds av USA i en nästan ofattbar skala, tillsammans med sympatier och engagemang från Tyskland, England och Frankrike - och fortfarande, djupt inom sig, ser sig själv som ett hjälplöst offer. Och fortfarande uppför sig som ett offer - för sin oro, sina verkliga och inbillade rädslor, sin tragiska historia, och sina grannars och fienders missgrepp.

Denna världsbild föser den judiska delen av den israeliska befolkningen mot de mest sårbara platser vi kan ha som ett folk. Själva essensen av "israeliskhet", som alltid har haft ett framåtblickande perspektiv och länge behållit sin pådrivande och löftesrika kraft, har stadigt smält ihop på senare år och återuppsugits av den judiska historiens traumatiska och smärtfyllda strömfåror.

Man kan känna det nu, år 2014, hur det än en gång växer fram inom oss, inom väldigt många av oss "nya" israeler, en ängslan över det judiska folkets öde, känslan av förföljelse, av att vara offer, upplevelsen av det existentiella judiska främlingskapet i alla andra nationer.

Vilket hopp går att finna i ett så skrämmande tillstånd? Hoppet om ett trots allt. Hoppet om att inte bortse från alla faror och hinder, men att vägra att enbart se dem och ingenting annat.

Ett hopp att om konfliktens flammor falnar, så att de friska och förnuftiga dragen hos de båda folken gradvis kan bli synliga på nytt. Den helande kraften i vardagen, i livets vishet, och kompromissens vishet, kommer att börja verka i dem. Känslan av trygghet. Känslan av att kunna fostra barn utan ovärdig rädsla, utan ockupationens förödmjukelse och skräcken för terror. De basala mänskliga önskemålen om familj, försörjning och studier. Själva livsbygget.

Bland de två folken har i dag förtvivlans och hatets främjare i praktiken tagit över, så det är svårt att tro att bilden jag beskrivit verkligen skulle vara möjlig. Men en fredssituation kommer att ge rum för dem som främjar hopp och närhet och optimism; den kommer att lyfta fram flera människor som har ett konkret intresse av att, oberoende av ideologi, knyta fler och fler band med individer från det andra folket.

Kanske kommer till slut, efter några år, en djupare samhörighet att utvecklas, till och med en genuin vänskap mellan dessa båda folk och dessa mänskliga varelser. Sådana saker har hänt. Men låt oss tills vidare nöja oss med alla jordiska situationer där israeler och palestinier kan leva tillsammans som människor.

Vi som har samlats till denna israeliska fredskonferens klamrar oss fast vid detta hopp och bevarar det i våra hjärtan. Vi har inte råd med lyxen och njutningen att förtvivla. Situationen är förtvivlad nog för att lämnas åt förtvivlan, ty att acceptera förtvivlan är detsamma som att vi erkänner oss besegrade. Besegrade inte på slagfältet, men som människor. Något djupt och vitalt för oss som människor skulle tas ifrån oss, stjälas ifrån oss, i det ögonblick vi går med på att förtvivlan får makten över oss.

David Grossman

Översättning Nils Schwartz

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Biträdande kulturchef: Jens Liljestrand. Redaktör för idédebatt och reportage: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag