Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

SR-uppropet står inte populisthögern långt efter

Sveriges Radios huvudredaktion på Gärdet i Stockholm.Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN
Journalisten Anna Gullberg.Foto: Emelie Langer Strömberg / Studio Langer

Sveriges Radio har efter uppropet ”Vems SR?” hamnat i en infekterad debatt om etnisk representation bland journalisterna. 

Anna Gullberg satt i en mångfaldsgrupp på Sveriges Radio och tycker att det är problematiskt att ”Ekot”-medarbetare skrivit under.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det var någon gång i början på 2010-talet och jag var ny som chef på Sveriges Radio. Vi var en liten grupp chefer som valts ut för att gå igenom hur SR arbetade med mångfald. Ett policydokument skulle skrivas om. Rekryteringsgrunder skulle ses över. Förändring var tvungen.

Där och då tänkte jag: det här är något stort!

Jag hade aldrig arbetat någonstans där det fanns så många olika sorter av oss och jag var djupt tacksam för det. Tacksam för att en plats med så mycket mångfald ville ha mer. Men jag tyckte samtidigt att det var udda att jag nu arbetade på ett publicistiskt företag där de inre personalpolitiska frågorna upplevdes vara lika viktiga, ibland viktigare, än det publicistiska uppdraget ut mot publiken.

Vi kan bli bättre på mångfald! Frågan lyftes på varje chefsmöte. 

Detta var första gången jag mötte identitetspolitiken i jobbet.

Och bättre blev det. Riktigt bra på vissa ställen. Storstadsregionerna klarade fint målen att göra rekryteringar där tillägget till den självklara yrkeskompetensen var andra erfarenheter, kontakter och perspektiv än de som bars av majoriteten.

På min lokala kanal och andra kanaler ute på vischan var det däremot skralt. Vi dammsög våra egna och andras nätverk. HR-avdelningen uppmuntrade på alla sätt, men de flesta kandidater hade redan passerat las-tiden.

Det var ett bekymmer, men vi skulle lösa det. 

Vi kan bli bättre på mångfald!

Detta var första gången jag mötte identitetspolitiken i jobbet. På olika håll mättes det, fördes diagram över vilken sort som hörts i radion. Man, kvinna, makthavare, och så huruvida den där andra mångfalden, den som har med ursprung att göra, medverkade i radion. 

I min projektgrupp om mångfaldsuppdraget drack vi orimliga mängder kaffe och diskuterade i timmar. ”Mångfalden” jag själv kunde erbjuda projektgruppen i det läget var: tjock, arbetarklassrötter, landsort, kraftig bonnadialekt (som ofta fick kommentaren att det var fint att jag inte tvättat bort den, följt av ett artigt medelklass-skratt).

Majoritetsdelen av mig var: vit, kvinna, född i Sverige. Alltsammans jag, inget en del av min profession.

Men jag tänkte aldrig då på att jag ”representerade”. För mig var det självklart att jag valts ut för att någon hoppades att jag skulle ha något intellektuellt och journalistiskt att bidra med. Det som jag anställts för. Det jag utbildat mig för.

Något liknande skedde under metoo när kvinnor tillsammans vågade lyfta sina berättelser.

Trots att jag också var allt det där andra, vilket förresten mestadels varit till min nackdel.

Hade någon sagt att det var lika viktigt, till och med viktigare, vem som fött mig, hur min kropp var formad, vilka ekonomiska omständigheter jag kommit från – alltsammans saker bortom min påverkan – hade jag sagt upp mig på fläcken.

Finns det någon som vill arbeta på en arbetsplats som aktivt väljer och väljer bort människor av den anledningen? Då är det en klubb som inte är för mig.

Black Lives Matter-demonstrationen på Sergels torg i somras.Foto: ALEX LJUNGDAHL

I spåren av Black lives matter har uppropet ”Vems SR? Ett upprop för representation och mot rasism på SR” startat hos min gamla arbetsgivare. Uppropet är ett friskhetstecken på flera sätt. Det krävs att det finns tillräckligt många från minoriteter för att sådan trygghet ska uppstå. Något liknande skedde under metoo när kvinnor tillsammans vågade lyfta sina berättelser.

Diskussionen om hur vi motverkar rasism får aldrig tystna. Finns rasister på Sveriges Radio och SVT? Säkert. De finns i samhället i övrigt. Men det betyder inte att själva företagen är rasistiska och att det är okej att uppföra sig illa eller till och med brottsligt på jobbet. Det måste företagen arbeta mot, på alla sätt som inte strider mot lagen.

Men i SR-uppropet kräver undertecknarna en rad integritetsinskränkningar, som om de genomfördes skulle vara lagstridiga:

”En inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund. Sedan en vidare inventering av hur många av dessa som är svarta/afrosvenska. Denna inventering ska även inkludera andelen med utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund inom olika anställningsformer, samt andelen med ledande positioner.”

”Att Sveriges Radio sätter upp ett långsiktigt mål, med december 2025 som riktmärke, att minst 25 procent av alla anställda ska ha utländsk bakgrund och minst 15 procent ska ha utomeuropeisk bakgrund. Särskilt fokus bör läggas på att öka andelen svarta anställda på företaget.”

Hur hade de tänkt att det skulle gå att genomföra med mindre än att svensk diskrimineringslagstiftning helt skrivs om? Och på vilket sätt tycker de att individer ska avtvingas definitioner av ras och gå med på att avstå, respektive få anställning, på grund av hudfärg?

Att en rad medarbetare på en Sveriges mest trovärdiga nyhetsredaktioner, ”Ekot”, skrivit under på de här kraven är djupt problematiskt. Ett genomförande skulle i själva verket vara direkt kontraproduktivt för deras önskan om ett SR utan rasism.

SVT har sedan tidigare anställt Seher Yilmaz från Rättviseförmedlingen, som nu får uppdraget att gå igenom hundra rekryteringsprocesser (Journalisten 30/9). 

Ett slags kommissarie för mångfald ska alltså bedöma människor utifrån hur mycket mångfald de berikar med? Ska dessa få sin journalistik utvärderad mot sin hudfärg, adress eller vem som är deras morsa? Hur ser genomgången ut? Registreras folk i olika kolumner? 

Jag är inte säker på att det ens är lagligt att göra så. Men jag kan ha fel förstås.

Och vem ska ha tillgång till den informationen? Vill vi som journalister verkligen öppna den dörren?

Av artikeln framgår att SVT redan i dag mäter mångfalden, då definierat som med en förälder född i ett annat land. Från 18 till 22,5 procent av medarbetarna på SVT, är den ökning som skett. Men varför mäter SVT ens journalistiska medarbetare på dessa kriterier? Är det ändå inte den journalistik som blir resultatet av alla anställdas insatser som det i stället bör finnas en livlig debatt om? 

Men vi journalister bör värna vårt yrkeskunnande snarare än vår identitet.

Från den populistiska högern kommer med jämna mellanrum vettlösa propåer om partitillhörigheten hos public service-journalister. Budskapet är att de alla är vänster och att det märks i journalistiken.

Det protesteras kraftigt och med rätta mot detta inom vår egen kår. Skulle inte nyhetsjournalister oavsett hur de röstar kunna utföra sitt arbete sakligt och professionellt?

Populisthögerns identitetspolitiska retorik står inte SR-uppropets långt efter. Bägge gör antaganden om att det inte går att ställa sig utanför den egna identiteten och vara professionell.

Men vi journalister bör värna vårt yrkeskunnande snarare än vår identitet. Långsiktigt är det den som bygger vår trovärdighet både som individer och kollektiv.

 

Anna Gullberg är skribent och medarbetare på Expressens kultursida. Hon är också vice ordförande i Publicistklubben.

 

RÄTTELSE. Tidningen Journalisten publicerade tidigare uppgiften att SVT:s Seher Yilmaz skulle gå igenom hundra gjorda rekryteringar ur ett mångfaldsperspektiv, vilket denna artikel stödde sig på. Rätt är att Yilmaz ska gå igenom hundra kommande rekryteringar ”för att stärka Sverigespegling och inkludering på SVT”. Den felaktiga uppgiften har korrigerats i ovanstående artikel.

 

BOKMÄSSAN: Daniel Sjölin samtalar med Alex Schulman, Stephan Medel-Enk och Kjell Westö