Den unge Nikita, nyss utflyttad från sin mor och mormor, lever i vad mina vänner skulle kalla en "vald familj".
Han har länge vetat att han måste lämna livet hos mamma och mormor i förortslägenheten med Putin-porträttet på väggen, precis som Jonas Gardells alter ego Johan visste att han måste lämna Enebyberg.
Men Nikitas självklara inordning i en värld under radarn i Sankt Petersburg är mycket olik en relativt säker, svensk komma ut-process. I staden där "propaganda för homosexualitet" är förbjuden sedan 2012 porlar ingen mellanmjölk, men, åtminstone i den här berättelsen, stora mängder sprit och kålsoppa.
Nikita, ljusblå biografmaskinist, är inneboende hos sin vän Aljosja, och navigerar mellan supfester, mellanhavanden med den avundsjuke och skallskadade polisen och gamle klasskamraten Arkadij, kärlekshistorien med den unge Volodja och vänskapen med den heterosexuelle Vasilij, som är som en bror för Nikita.
Men det kommer mer. En otäck händelse faller över honom, och han är plötsligt bärare av en skuld som han egentligen är för liten för.
Anna Focks debutroman är på flera sätt en viktig bok. Den berättar om en tid och plats som behöver sitt utrymme i litteraturen. Jag tror också att boken kan vara startskottet för ett intressant författarskap.
Att skildra en värld som är verklig, men som man inte själv lever eller har levt i, är modigt - men också riskabelt, förstås.
Jag vågar inte fullt ut lita på min berättare, och jag tror att det beror på att hon inte definitivt har valt riktning och kärna för sin historia.
Handlar den om tillståndet i Sankt Petersburg? Då behövs mer detaljerad underbyggnad.
Handlar den om Nikita och hans vänner? Då behövs tydligare och djupare personporträtt. Berättelsen får mig aldrig att gråta eller skratta, trots både fasansfulla och roliga omständigheter och situationer.
Jag önskar mig starkare känslor, och ännu djärvare tankestoff, till nästa gång. Då kan det bli riktigt intressant.