Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Språket är ett svar

Martin Heidegger.

Isabelle Ståhl om mötet mellan poeten och filosofen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hösten 1914 fick den 27-årige poeten och apotekaren Georg Trakl ta hand om 90 mycket svårt sårade soldater efter slaget i Grodek. Sedan tonåren hade han plågats av svåra depressioner och ett yrkesbetingat narkotikaberoende. Upplevelsen med soldaterna blev för mycket för hans hyperkänsliga konstitution.


Han försökte ta sitt liv och avled samma år av kokainförgiftning. Efter sig lämnade han ett hundratal dikter, vilka den tyska filosofen, tillika nazisten, Martin Heidegger såg som den största utsagan om mänsklighetens öde. Om detta handlar den spännande essäsamlingen "Heidegger, språket och poesin".

Trakls gåtfulla dikter målar upp en kaotisk värld av smärta, besatthet, djup melankoli och incestuösa fantasier, ofta med en både extatisk och apokalyptisk ton. En värld går under, blödande och bortdöende. Ett djuransikte är förlamat av blånad. Själen är något främmande på jorden.


Inte för att själen hör hemma i en bättre plats bortom världen: människan i Trakls dikter är kommen ur jorden men känner sig inte längre hemma där. I dikterna lämnar hon ifrån sig sitt förstelnade ansikte för att framträda i "helig blånad", skymningens och gryningens färg. Kvällen har en förmåga att omkasta alla värden. Det är också synernas stund, ruset och de intensiva färgerna i dödens närhet.

Heidegger avvisar tanken på att dikterna skulle vara ett uttryck för diktarens "inre" eller att dikten skulle återge en yttre verklighet. I stället "ropar" Trakl med sina ord fram en värld som inte fanns där från början, utan som blir till genom ropet: en plats utan något yttre, en avskild tid som inte försvinner, som Marcia sa Cavalcante skriver.


Trakls poesi är inte metaforisk och försöker inte begripa. Den visar på språkets bortglömda performativa kraft.

Vi har inte en färdig idé som vi sedan förmedlar med ordens tecken: språket är alltid ett svar, och mening skapas alltid genom språkande, i dröjanden, skratt, stammanden, brustna ljud, tystnad. När man griper tag i en klocka tystnar den, men vidrör man den lätt som snön faller så klingar den länge.

SAKPROSA

HEIDEGGER, SPRÅKET OCH POESIN

Red. Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson

Drucksache, 112 s.