Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Språken jag helst velat lära mig har varit döda

Malte Persson. Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN
Moderatledaren Ulf Kristersson. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Språk är för mig mer intimt än sex, skriver författaren Malte Persson.

I en essä som rör sig från Tensta till Berlin och Lviv undersöker han språkets betydelse för människan och nationen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | "SPRÅKET, VÄRLDEN OCH JAG" 

1

Strax före det svenska valet råkar jag befinna mig i Tensta i Stockholm. I detta till stor del trivsamma, men så kallat "särskilt utsatta" område – "no go-zon" på högerpopulistisk svengelska – kommer Socialdemokraterna att få flest röster. Så är det också det enda partiet som alls har valarbetare där. 

Jag ser dock åtminstone en valaffisch för Moderaterna. Ulf Kristersson säger att i Sverige ska alla kunna svenska. Huruvida den vinner röster i Tensta lämnar jag öppet. Frågan jag funderar över är snarare – varför vinner den inte min röst? Varför finner jag den i stället provocerande?

Jag älskar ju svenska språket över nästan allting annat. Och som svensk författare vill jag inte bara att alla i Sverige ska kunna svenska, utan att alla i hela världen ska göra det. 

Partiledare Ulf Kristersson (M). Foto: FREDRIK WENERLUND/ STELLA PICTURES

 

2

Men jag är också själv invandrare. Jag bor i Berlin. När jag flyttade hit trodde jag att jag snabbt skulle bli bra på tyska, men flera år senare skäms jag över hur dåligt jag pratar. Visst, jag kan läsa Goethe och översätta Heine. Men så snart jag försöker göra en mer avancerad kafébeställning växlar personalen till engelska. 

Att vara rolig och charmig kan jag glömma. Det är svårt nog på svenska.

Många hitflyttade lär sig aldrig tyska, och i nio fall av tio klarar man sig också fint med engelska. I det tionde fallet – som kan handla om allt från att ringa hantverkare till att flörta på en bar – är det dock ett stort handikapp att inte tala landets språk. 

Mer internationell än så är inte vår internationella värld. Flyttar man frivilligt bort från sitt hemspråk gör man en uppoffring, man betalar ett pris. Och flyttar man inte frivilligt, så är det andra som tvingar en att betala priset.

Johann Wolfgang von Goethe.

3.

Ett nytt språk är förstås också en vinst. Ens modersmål är som luften man andas, man tänker sällan på det. Utkastad i ett annat språks främmande vatten, blir man däremot uppmärksam på mediet man rör sig i. Och det ger i sin tur nya perspektiv på hemspråket också. 

Den i Berlin bosatta ryskspråkiga ukrainskan Katja Petrowskaja skildrar i memoaren "Kanske Esther", skriven på tyska, sin judiska släkts öden över lands- och språkgränser. Många av dem lärare för dövstumma. Det speciella med boken är just dess fokus på språken. Är det inte till exempel obehagligt att "guiden" på tyska heter "der Führer"? Bara den som inte har tyska som modersmål får för sig att undra.

Jag träffar Katja på en litteraturfestival i Poltava, där vi blir guidade på museet över slaget där Karl XII förlorade. Guiden antyder att om bara Karl XII hade vunnit, så skulle Ukraina ha sluppit bli ryskt och sovjetiskt. Och om Karl XII hade vunnit, så hade kanske fler i världen talat svenska och läst mina böcker? Vem vet. 

 

4.

Senare, på ett apotek i Lviv, köper jag öronproppar med hjälp av teckenspråk. Jag är i stan för den internationella bokmässan, Book Forum. Lviv – även känt som Lwów (polska) och Lemberg (tyska) – har ett rykte som öppen kulturstad. Men denna del av Ukraina, längst västerut, är också den mest nationalistiska.

Den fjärdedel av befolkningen som talade jiddisch slogs för länge sen ihjäl av folk som talade tyska eller ukrainska. Den majoritet som talade polska fördrevs. Ukrainskan försökte såväl polska som sovjetiska myndigheter bli av med, men är i dag det dominerande språket. Det finns en trend att även ryskspråkiga flyktingar från Donetsk väljer ukrainska – delvis på grund av omgivningen, förstås, men också för att visa var deras sympati ligger.

I det välmående Sverige är det lätt att förkasta nationalismen och dess uppblåsta hotbilder som hysteri. Det är svårare i ett land som konkret kämpar för sin självständighet, attackerat av en fiende som använder både kanoner och kultur i sin hybridkrigföring.  

Men gränsen mellan rimlig och farlig nationalism är vansklig. Medan jag är i Lviv meddelas att regionstyrelsen utfärdat ett förbud mot ryskspråkig kultur. De jag frågar om saken ger intryck av att tycka att det hela är pinsamt. Någon menar att det är en beklaglig nödvändighet. Flera att det är idioti som bara spelar Ryssland i händerna.

Alla är överens om att lagen knappast kan omsättas i praktiken. Någon säger att nationalisterna vid makten inte åstadkommit mycket sedan de blev valda, och nu är det snart val igen, och därmed symbolpolitik som gäller.

 

5.

Nationalismen som ideologi slog igenom på 1800-talet. Den industriella revolutionens ekonomi och nya teknik (tåg och telegrafer) försvagade banden till lokalsamhälle och landskap, till förmån för större enheter. Och där den franska revolutionen hade rubbat de feodala hierarkierna behövdes nya sammanhållande lojaliteter.  

Från att ha varit ett intellektuellt elitprojekt blev nationalismen folklig. Yttre fiender hjälpte. Det var under Napoleonkrigen som idén om att ”dö för sitt land” först blev populär. 

Men vad är ett land? Dagens Tyskland och Italien var många småstater, som hade somligt men inte alltid mycket gemensamt. Där gemensam kultur och historia saknades fick man helt enkelt hitta på dem.  

Och ofta behövde man ur en mängd sinsemellan obegripliga dialekter välja eller skapa ett nationellt språk. Att exempelvis bara 2,5 procent av befolkningen i det som vi i dag kallar Italien talade det som vi i dag kallar italienska var inget hinder. 

”Ett språk är en dialekt med en armé”, brukar språkvetare säga. Och ibland knappt ens det. Serbiska och kroatiska är numera officiellt olika språk, trots att man på 1800-talet hade valt just den dialekt som förekom inom både folkgrupperna.

Om 1800-talets skandinavister hade fått som de velat hade Danmark, Sverige och Norge kunnat vara ett gemensamt land. Lite som Jugoslavien inte längre är.

 

6.

Jag försöker lära mig ukrainska med hjälp av den populära appen Duolingo. Snart kan jag fråga om var min faster är, säga att björnar äter honung (det är så sött att björnar heter ”honungsätare” på slaviska språk) och att författare gillar att skriva. 

Men i praktiken behövs alltså även teckenspråk. Я хочу… у вас є… what we in Sweden call öronproppar?

Det språk som studeras mest på Duolingo i Sverige är svenska, och det är förstås invandrare som vill lära sig det. Invandrare som knappast behövt tvingas till det av någon språklag. Men som inte tycker att SFI-kurserna räcker. Eller som finner det enklare att öva med en dator än att hitta en svensk att konversera med?

 

7.

Ett osympatiskt faktum är att jag själv sällan orkar tala svenska med någon som inte talar språket perfekt. Vare sig det gäller en invandrare i Sverige eller alla svenskstuderande tyskar som drömmer om Bullerbyn. Kombinationen av social fobi och språklig känslighet blir för svår. 

Och det är plågsamt nog att utsättas för pursvenska journalisters grammatikfel varje gång man öppnar en svensk tidning. 

Men givet detta – varför skulle någon vilja tala tyska eller något annat språk jag inte behärskar helt med mig? Jag kan inte föreställa mig att så är fallet, och håller hellre tyst. De språk jag helst har velat lära mig har också alltid varit de döda.

 

8.

Att ersätta dialekter och lokalt styre med nationella språk och nationalstater föreföll alltså progressivt i början av 1800-talet. Det var först mot slutet av århundradet som en separatistisk nationalism blev vanlig: ute efter att på språklig och etnisk grund bryta upp stater, snarare än att slå samman dem.

Men så länge nationalismen var ett främst vänsterliberalt projekt var nationalstaten inte självklart slutmålet. Den kunde också vara ett steg på vägen mot något ännu större: en förenad mänsklighet, eventuellt med bara ett språk. 

Idag när ekonomin och kommunikationerna verkligen är globala kunde det enligt den logiken vara dags att ta nästa steg. Om inte annat för att kunna lösa de mest akuta och mest gränsöverskridande problemen (koldioxid, skatteflykt). Men i stället är gränser populärare än någonsin. 

Låt vara att man i en stor del av världen i dag kan klara sig med det globala språket engelska. Och säkert ännu bättre i Stockholm än i Berlin.

 

9.

I Lviv lyssnar jag på ett seminarium med science fiction-författaren Peter Watts. Hans vetenskapligt välunderbyggda romandiptyk ”Firefall” handlar om mänsklighetens första möte med intelligent liv i rymden – men en intelligens som kanske inte har medvetande. En lingvist ska kommunicera med nykomlingarna, men kommer fram till att de närmast beter sig som botar, som imiterar språk utan att förstå det. 

Watts skildring av ”first contact” är extremt pessimistisk. Så långt bort som man kan komma från till exempel den idealistiska språkfantasin i filmen ”Arrival”.

Det lustiga är dock att svårigheterna att kommunicera med ”aliens”, främlingar, återspeglas i seminariesituationen. Den stackars tolken fattar inte Watts referenser till ”Buffy the vampire slayer”, och ingen skrattar åt Watts skämt när de översatts till ukrainska.

 

10.

Heine, diktaren och skämtaren, skämtade också om sin exil i Paris. På stationen Westhafen i Berlin finns ett citat av honom, där han bland annat säger att ”Henri Heine” uttalat på franska låter som ”un rien” – ett ingenting, ingen. 

Men bakom skämten finns allvar. Hur mycket han än gillade Paris, så var det få som fattade hur svårt det var för en tysk författare att leva på en plats där nästan ingen kunde tyska: ”Också mina tankar är i exil, exil i ett främmande språk.”

Och då är Heine ändå själva urtypen för en kosmopolitisk intellektuell. ”Kosmopolit” – ett upplysningsideal som snart blev ett skällsord bland nationalister, med antisemitiska övertoner som även följt med till ersättningsordet ”globalist”.

Retoriken i dag om ”somewheres” och ”anywheres” är bara marginellt bättre, och Heine kan tjäna som exempel på hur grundfalsk denna uppdelning är. Hans internationalism uteslöt på inget sätt hans hemlängtan till Tyskland och beroende av tyskan.

Och så är det väl för de flesta? Få av oss kringflackande är så mycket ”anywheres” att vi inte bevarar starka känslor för ett hemland eller ett modersmål. Vilket även gäller andra än författare. Skälet till att den ungerska regimen hatar George Soros är mindre hans ”globalism”, än att han särskilt engagerat sig för just sitt hemland, Ungern.

Om bara Heine låtit bli att skriva om Tyskland så hade han förblivit välkommen där. Varför höll han sig inte till kärleksdikter? Men även hans elaka dikter om Tyskland var kärleksdikter.

George Soros. Foto: Epa / EPA

 

11.

”Man må ta’ mig hvorsomhelst, men aldrig på ordet” lyder ett bevingat ord av Suzanne Brøgger. Jag ger henne min diktsamling på ännu en bokmässa – den i Göteborg –, och blir glad när hon sedan twittrar ett citat ur den, med charmiga danska stavfel (”krystaller”). 

Som utbytesstudent i Köpenhamn envisades jag med att bara tala danska. Det gick dåligt, och bidrog förmodligen starkt till att jag inte fick några vänner där. Jag har sedan dess aldrig försökt igen.

Språk är för mig mer intimt än sex. Varje kärleksförhållande handlar om att uppfinna ett nytt språk, och varje gång ett förhållande tar slut är det ett språk som dör.

Det är för övrigt en gammal sanning att det bästa sättet att lära sig ett språk är att skaffa sig en infödd partner. Men att göra det är ju jättesvårt när man inte talar språket.

Suzanne Brøgger. Foto: JONTE WENTZEL

 

12.

”Kasta dig ut i språket! Prata! Strunta i om du gör fel!” Så brukar det sägas att man ska göra om man vill lära sig ett språk. Och det är goda råd. Som dock någon av min personlighetstyp har svårt att följa. 

Och rimligen måste det även finnas syrier och somalier som har samma personlighetstyp som jag? Jag, som i Tyskland helst umgås med andra svenskar, för att det är enklare så. Och då är det ändå (förutom allt annat som är lättare) mycket lättare att lära sig tyska för en svensk, än det är för en syrier eller somalier att lära sig svenska eller tyska. 

När Ulf Kristersson säger att alla i Sverige ska lära sig svenska, så tänker jag på den där syriern eller somaliern som är som jag. Och blir provocerad. 

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida, bosatt i Berlin. Hans senaste bok är poesisamlingen "Till dikten".