Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sprakande språksurr

Elfriede Jelinek. Foto: Mikael Sjöberg

Nils Schwartz virvlar runt i Elfriede Jelineks dramer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

DRAMATIK

ELFRIEDE JELINEK | Prinsessdramer | Översättning Magnus Lindman | Atrium förlag, 142 s.

Att läsa Elfriede Jelineks dramatik är som att stoppa huvudet i en torktumlare, där litterära och populärkulturella referenser virvlar om varandra, mer eller mindre nötta - en energiskt roterande resignation inför möjligheten att rubba den rådande könsmaktsordningen. Jelinek lägger sig uttryckligen inte i hur hennes texter hanteras på teatern - de är råmaterial för föreställningar som regissörer och skådespelare får forma efter eget huvud.

Det är också vad Richard Günther gjorde när han satte upp Jelineks "Prinsessdramer" på Teater Galeasen för drygt åtta år sedan, i lysande gestaltning av Ingela Olsson, Anna Wallander och Monica Stenbeck. Föreställningen hade premiär i oktober 2004, bara någon dag efter meddelandet att Jelinek - till en del manliga skribenters förtret - hade tilldelats Nobelpriset.

 

Nu finns de fem prinsessdramerna - kompletterade med en sjätte text om prinsessan Diana - i bokform på det lilla Umeåförlaget Atrium, översatta av Magnus Lindman som också har skrivit ett instruktivt förord. När jag läser texterna på nytt kan jag se scenrummet på Galeasen framför mig, fyllt av gamla veckotidningar och rosor samt en gasugn för prinsessan Sylvia Plath att sticka huvudet i.

Jag märker i min recension av föreställningen att Jelinek tycks trigga i gång den metaforiska fantasin. Ingen torktumlare den gången utan: "En Jelinektext överfaller en som en svärm bålgetingar, surrande, stingande, tills huvudet är svullet av intryck, uttryck, avtryck, förtryck, betryck, högtryck, lågtryck."

 

Men metaforerna är förstås inget annat än kamouflage för recensentens hjälplöshet. Det går inte att analytiskt referera Jelineks vindlande associationskedjor. Fast "Prinsessdramer" är egentligen en underrubrik. Huvudtiteln är "Döden och flickan I-V" - efter en stråkkvartett och en sång av Schubert - medan texten om Diana heter "Prinsessan i underjorden". Finns det en fast punkt att utgå ifrån så är det Döden, i de tre första dramerna om sagoprinsessorna Snövit, Törnrosa och (den i Sverige ganska okända) Rosamunde representerade av en manlig kontrahent.

Det fjärde dramat är en monolog av Jacqueline Kennedy när hon är döende i cancer, och det femte ett slags växelsång av de tre författarna Sylvia Plath, Ingeborg Bachmann och Marlen Haushofer, döda vid respektive 40, 47 och 49 års ålder.

 

Om döden står för den manliga principen är det knappast konstigt att Jelinek framstår som (ironiskt) resignerad inför möjligheten att rubba könsmaktsordningen, tydligast uttryckt av Jacqueline Kennedy, en kvinna som helt och hållet identifierar sig med sina kläder.

Jelineks dramer är inga feministiska motståndsappeller, de är snarare i sin sprakande språkliga vitalitet en ettrig attack mot varje form av stillatigande underkastelse, den må vara anbefalld av män eller kvinnorna själva. Den där bålgetingen är nog en bättre metafor än torktumlaren.