Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Spillda dagar

Genombrott. Hanna Nordenhöks andra roman är ett stilistiskt mästarprov.Foto: Sara Moritz

Hanna Nordenhök bygger ett mausoleum över kolonialismens sjukdomsalstrande kultur.

Nils Schwartz läser en formfulländad roman om en familj i förfall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Roman

Hanna Nordenhök

"Det vita huset i Simpang"

Norstedts, 198 s.

Pappa, mamma, storasyster, lillebror - familjen i Hanna Nordenhöks roman "Det vita huset i Simpang" ser ut som en genomsnittlig kärnfamilj. När sådana konstellationer uppträder i skönlitteraturen kan man i nio fall av tio förvänta sig att de inre slitningarna är starkare än den yttre sammanhållningen.

Nordenhöks familj bor i Nederländska Ostindien - närmare bestämt på Java i vad som i dag är Indonesien - åren före andra världskriget, då det nederländska kolonialväldet faller samman och ersätts av japanska ockupanter.

Pappa (Pa) äger en sockerplantage som i allt längre perioder håller honom borta från hemmet, där hans svenska hustru (Moeder) andligen förtvinar i takt med att hon kroppsligen sväller upp. Hushållet, inklusive de båda minderåriga barnen Zus och Broer, sköts av infödda tjänstekvinnor som kommer och går alltefter lynnigheten hos herrefolket i den vita kolonialvillan.

 

Den rötskadade kärnfamiljen blir en symbol för den sönderfallande kolonialismen. När kriget kommer tar modern med sig de båda barnen hem till Stockholm. Här slår Broers aparta beteende i Indonesien ut i akut schizofreni som placerar honom på mentalsjukhus för resten av livet.

Om Suz liv i Stockholm berättar romanen inte mycket, men hon får ett namn (Kerstin) och en dotter. Denna dotter, romanens berättarjag, finner bland den nu dementa moderns ägodelar en anteckningsbok från hennes barndom i Indonesien. Med hjälp av moderns anteckningar återskapar den nutida jagberättaren den tropiska miljön i ett svunnet 30-tal där hettan klibbar på huden, ångesten lurar i vrårna, den undertryckta sexualiteten pockar på utlösning och despotin bestämmer samtalstonen mellan de vita kolonialisterna och deras infödda tjänare.

 

Exotismen i skildringen förstärks givetvis av att händelseförloppet betraktas ur ett barns perspektiv, om än inte helt konsekvent. Föräldrarna ter sig lika skrämmande som främmande för de båda syskonen. Modern har konstnärsambitioner men dukarna förblir omålade.

En ung kvinnlig journalist från Holland dyker upp som ett friskt, men opålitligt sändebud från moderniteten och attraherar den rastlöst sysslolösa kvinnan som dövar sin ensamhet med genever och tvingar den senast anställda barnsköterskan Roos att sova hos henne.

 

Under en tid vårdas modern på sjukhus, först på grund av vad som verkar vara elakartad venerisk smitta, sedan på grund av psykiska följdbesvär. Ingen bryr sig om hur det går för de båda barnen som strövar omkring i de mystifierande omgivningarna utan att riktigt förstå vad de ser. Lillebrodern har för vana att döda ödlor och bygga stjärnor av deras förtorkade kroppar. En av dessa stjärnor finns bland Kerstins fåtaliga minnessaker från barndomen som ett slags mumifierat emblem över ett förspillt liv.

Nordenhök har tidigare gett ut två diktsamlingar och en roman. Det är lyrikern - och möjligen inspirationen från Marguerite Duras - som styr ordvalet, de pregnanta detaljerna och den rytmiserande interpunktionen i en av de mest välformulerade svenska romaner jag har läst på länge.

Stilens perfektion kontrasterar effektfullt mot den förruttnelse som romanen med nästan taktil åskådlighet ger döende liv åt. "Det vita huset i Simpang" är ett formfulländat mausoleum, ur vilket dunsterna och suckarna från en sjukdomsalstrande kultur ännu tränger fram.