Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Spä på homohatet kan aldrig vara själavård

SVENSKA KYRKAN. Hur kan präster missa att använda kristendomens mest revolutionära idé, undrar Stefan Ingvarsson. Kyrkorummet på bilden har inget med avslöjandena i "Uppdrag granskning" att göra.

Stefan Ingvarsson om kvällens Uppdrag granskning som avslöjar att präster i Svenska kyrkan erbjuder hjälp att "bota" homosexualitet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det elaka trollets spegel krossades och den som fick en flisa i ögat fick synen förvänd – allt som tidigare var vackert och härligt blev fult och frånstötande. Så börjar H C Andersens saga "Snödrottningen" och jag växte liksom Kaj upp med en sådan skärva. Den fanns där varje gång jag skulle titta på mig själv.

Flisan var det självhat som nästan alla homosexuella bär på. En iskall blick som granskar allt jag säger och gör. Som ständigt korrigerar och slipar och hoppas att jag duger: att jag är värd att bli behandlad med respekt, kanske rent av omtyckt. Självhatet hamras in i varje lekpark, på varje skolgård: det värsta och mest förnedrande man kan vara är bög. Eller lebba. I mitt fall hamrades det även in av min katolska omgivning. Det var en prövning som jag skulle bära, men aldrig leva ut. Ett gift. Varje gång jag ser en bög eller flata som vill vara roligast i klassen, bäst på att bekräfta sina straighta kompisar, duktigast på arbetsplatsen tänker jag med sorg på det självhat som fått de att ta i så mycket, att tro att de kanske kommer att duga om de bara anstränger sig lite mer.

 

När en ung människa med sexuella tvivel söker upp präster inom Svenska kyrkan finns det tydligen de som går in för att borra in flisan djupare i ögat på henne. Det är smärtsamt att se. Dagens "Uppdrag granskning" i SVT visar att det kan gå till så. Det går nästan inte att göra något värre mot någon som är osäker kring sin sexualitet än att förstärka och spä på självhatet. Det kan aldrig kallas själavård. Hur kan en troende präst missa att använda kristendomens mest revolutionerande idé: att Gud älskar alla som de är?

När den kvinnliga prästen säger just de orden i reportaget blir jag själv gripen av det helt omvälvande i den tanken trots att det gått många år sedan jag själv slutade tro. Det är nämligen precis det någon som tvivlar på sig själv behöver få höra: du är älskad som du är. Det ska inte behöva ha med några kyrkomöten eller andra beslut att göra – varför skulle man vilja undanhålla någon det budskapet?