Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sovjet ville inte befria Europa från fascismen

Historieprofessorn Kristian Gerner (till vänster) tycker att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och författaren Jan Guillou torgför samma gamla myter om Sovjetunionens kamp mot fascismen. OBS: Bilden är ett montage.

Jan Guillou och Åsa Linderborg fortsätter envist torgföra myten om att Stalin "befriade" Europa från nazismen.

Kristian Gerner vill avromantisera synen på andra världskriget som en ideologiernas kamp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ryssland ska den 9 maj fira 70-årsminnet av segern i Det stora fosterländska kriget. Det är den del av andra världskriget som inleddes när Tyskland den 22 juni 1941 anföll sin gamla bundsförvant Sovjetunionen. Eftersom Tyskland var nazistiskt – fascistiskt i ryskt språkbruk – brukar kriget beskrivas som ”ett krig mot fascismen” och Röda arméns utdrivning av den tyska armen från de Baltikum och Centraleuropa som en ”befrielse” av staterna där.

Sovjetunionen försvarade sig mot det nazistiska Tyskland och tack vare sin framgångsrika kamp gjorde man tillsammans med sina västallierade USA och Storbritannien slut på den nazistiska terrorregimen.

Rysslandsdebatten

En tidslinje över turerna om Sovjetunionens insatser under andra världskriget.

30 januari

Med anledning av Förintelsens minnesdag skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet att Sovjetunionens insatser mot nazismen har osynliggjorts i "dagens russofobiska klimat": "I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia, och det har man lyckats ganska bra med."

5 februari

Kulturskribenten Stefan Ingvarsson svarar i Expressen: "Det som verkar störa [Linderborg] är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning [...]."

7 februari

Linderborg i Aftonbladet: "Genom att påstå att all systemkritik leder till Gulag har man försökt slå ner den nya, unga vänster som uppstod när muren föll och nyliberalismen bredde ut sig över världen."

11 februari

Ingvarsson i Expressen: "Linderborgs paket av påståenden är oroväckande samstämmigt med den världsbild som förs fram av dagens ryska maktelit."

11 februari

Linderborg i Aftonbladet: "[D]et luktar zyklon b om hans [Stefan Ingvarssons] revisionism."

19 februari

Författaren Peter Fröberg Idling går in i debatten i Expressen till försvar för Ingvarsson: "Att något ont förgörs av något ont gör inte det senare gott. Min fiendes fiende kan faktiskt förbli även min fiende."

23 februari

Linderborg i Aftonbladet: "Man måste förhålla sig till den historia som faktiskt ägt rum, även om det är mentalt behagligare att dikta ihop en berättelse med enkla alternativ där gott står mot ont. För den sortens historia har vi Sagan om ringen."

10 mars

Historieprofessorn Kristian Gerner anklagar Åsa Linderborg för att ha en förljugen historiesyn i Expressen: "Sovjetunionen räddade inte världen från nazismen, som Åsa Linderborg påstår, på annat sätt än att man försvarade sig när paktpartnern gick till anfall."

17 mars

Författaren Ulrika Kärnborg i Expressen: "Nu verkar det som om Kreml-retoriken, späckad med referenser till Stalin-årens förlorade "guldålder" har nått Sverige."

5 april

Jan Guillou viger sin kolumn i Aftonbladet åt Rysslandsdebatten: "I framför allt den andra kvällstidningen har det någon tid radats upp en serie röriga men mycket ilskna ­påståenden med innebörden att det egentligen alls icke var Sovjet­unionen som besegrade Nazityskland."

9 april

Erik Helmerson anklagar på DN:s ledarsida Jan Guillou för att fara med osanningar: "Här brakar alltså Guillou in som en sorts debattens hotellfyllo; han kommer alldeles för sent och bankar på fel dörr – men ingen kan ta ifrån honom att han bankar mycket högt."

10 april

Historieprofessorn Kristian Gerner i Expressen: "Påståendet om befrielsen från fascismen som skäl för Sovjetunionens krigföring är en efterrationalisering. Denna tes har emellertid inför 70-årsjubileet av segern med emfas förts fram i Aftonbladet av Åsa Linderborg och Jan Guillou."

14 april

Jan Guillou svarar i Expressen: "Befängt av Kristian Gerner".

21 april

Kristian Gerner svarar Jan Guillou kort och kärnfullt i Expressen: "Jag vill förtydliga: ja, Sovjetunionen segrade. Man behöll det man tagit tack vare pakten med Nazityskland och kunde dessutom ta ännu mera i krigets slutskede."

Balter, centraleuropéer och tyskar befriades förvisso av Röda armén från nazismen. Men det var inte för att befria andra stater från fascismen som Röda armén kämpade. Påståendet om befrielsen från fascismen som skäl för Sovjetunionens krigföring är en efterrationalisering. Denna tes har emellertid inför 70-årsjubileet av segern med emfas förts fram i Aftonbladet av Åsa Linderborg och Jan Guillou. De har undvikit sakfrågan och i stället utmålat som närmast nazivänner dem som har markerat att det handlade om kamp mellan två totalitära stater. Att de baltiska och centraleuropeiska staterna efter ”befrielsen” införlivades i sovjetblocket tonas ned i denna berättelse.

Jan Guillou (Aftonbladet 5/4) använder beteckningen ”liberal” som ett skällsord för att avfärda dem som framför en annan mening än hans egen om Sovjetunionens roll i kriget. För Guillou och en del andra som själva anser sig vara ”vänster” kompletterar beteckningen det klassiska invektivet ”fascism”.

Sovjetunionens diktator Josef Stalin tillsammans med utrikesministern Vjatjeslav Molotov.

Men det är inte nödvändigt att använda sådana etiketter när man skriver om andra världskriget. När det gäller dess historia kan man utan att tala om vare sig liberalism, fascism eller kommunism fastslå bestämda fakta. Jag väljer att anlägga ett historiematerialistiskt perspektiv som ett alternativ till den grovhuggna ideologiska polemik som karaktäriserat debatten, och menar att andra världskriget var en militärpolitisk, geostrategisk och ekonomisk-politisk uppgörelse mellan stater som förde krig för sina nationella intressen.

 

Icke-angreppspakten den 23 augusti 1939 mellan Tyskland och Sovjetunionen var en direkt följd av Münchenkrisen hösten 1938. I München valde Storbritannien och Frankrike att tillåta Hitler göra slut på Tjeckoslovakien (processen fullbordades i mars 1939). Under sommaren 1939 förde både Storbritannien och Tyskland förhandlingar med Sovjetunionen. De brittiska initiativen var halvhjärtade, medan Tyskland visade större förståelse för de sovjetiska önskemålen. Den 23 augusti 1939 ingicks den så kallade Molotov-Ribbentroppakten.

Den tysk-sovjetiska paktens omedelbara följder var Tysklands anfall på Polen den 1 september, Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaringar mot Tyskland den 3 september och Sovjetunionens anfall på Polen den 17 september 1939. En långsiktig följd var att handeln mellan Tyskland och Sovjetunionen intensifierades. Ett kreditavtal från 1936, som bland annat innebar att Sovjetunionen levererade olja och metaller till Tyskland, var moget för förlängning. I mars 1938, ett halvår före Münchenavtalet, började Tyskland och Sovjetunionen förhandla om ett förnyat handelsavtal. Münchenkrisen störde förhandlingarna, som drog ut på tiden, men den 19 augusti 1939, fyra dagar före ingåendet av icke-angreppspakten, ingick Tyskland och Sovjetunionen ett avtal om betydligt utökad handel mellan parterna.

Ryska krypskyttar under slaget om Leningrad.

Den intensifierade handeln mellan Tyskland och Sovjetunionen gick ut på att Tyskland levererade maskinutrustning och vapen mot att Sovjetunionen levererade olja, järn, legeringsmetall, timmer, bomull och livsmedel till Tyskland. I december 1939 slöt Sovjetunionen och Tyskland en överenskommelse som innebar att Tyskland fick använda den sovjetiska järnvägen för att exportera varor och därmed kunde bryta den brittiska blockaden av sjövägarna. Handelsavtalet förnyades den 11 februari 1940: handeln utökades och Sovjetunionen förband sig att agera som tredje part i handeln med andra länder och re-exportera varor till Tyskland från andra stater.

När den sovjetiska ockupationen av östra Polen var ett faktum i slutet av september 1939 meddelade Sovjetunionen: ”Den polska regeringen har brutit samman och visar inte längre något livstecken. Detta innebär att den polska staten och dess regering de facto upphört att existera”.

 

Efter Tysklands angrepp 1941 erkände Sovjetunionen visserligen den polska exilregeringen i London genom att ingå ett avtal om gemensam kamp mot Tyskland, men detta erkännande togs tillbaka sedan denna polska regering i april 1943 offentligt tagit ställning för den tyska tesen att Sovjetunionen var ansvarig för Katynmorden. Sovjetunionen hävdade att dådet hade begåtts av ”de tysk-fascistiska mördarna” och att Polens regering genom sitt ställningstagande hade förrätt sina allierade, Storbritannien, USA och Sovjetunionen. Den 21 april 1943 meddelade Stalin Churchill och Roosevelt att den polska regeringen hade förrått alliansen och att Sovjetunionen därför omedelbart hade brutit alla förbindelser med denna regering. Efter Tysklands anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941 upphörde handeln mellan de två staterna. Sovjetunionen fick kompensation för bortfallet av tyska varor genom USA:s program lend-lease. Det hade tidigare gällt Storbritannien men utvidgades nu till att omfatta även Sovjetunionen. De amerikanska Studebaker-lastbilarna i Röda arméns tjänst blev sinnebilden för det amerikanska stödet till Sovjetunionen under Det stora fosterländska kriget.

Några sådana lastbilar får vi knappast se på Röda torget den 9 maj i år, då den sovjetiska Segern ska firas med militärparad.

 

Kristian Gerner

kulturen@expressen.se

Kristian Gerner är författare och historiker, specialiserad på Öst- och Centraleuropa. Han var professor i östeuropeisk historia och kultur vid Uppsala universitet från 1994 till 2002, och är från 1 september 2002 professor i historia vid Lunds universitet. Hans senaste bok är "Ryssland: en europeisk civilisationshistoria" (2011).

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!