Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sorgeliga saker händer än i dag

Till vänster: Ejnar Nielsen, "Skulptören Anders F V Hansen och hans hustru", 1900-1901 (beskuren). Till höger: "Den blinde Oidipus anbefaller sin familj åt gudarna" av Bénigne Gagneraus (beskuren).

PASSIONER - KONST OCH KÄNSLOR GENOM FEM SEKLER | Nationalmuseum, Stockholm | Till 12/8.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Jag skriver om melankoli för att slippa melankoli”, sa Robert Burton i början av 1600-talet. Han visste vad han pratade om, eftersom han precis hade givit ut den dåtida bestsellern Melankolins anatomi, en bok som gav handfasta råd om allt en melankoliker bör veta.

I rummet reserverat åt känslan vemod på Passioner-utställningen kan man betrakta Albrecht Dürers kända kopparstick Melankolien från 1514, en bild som ägnats oräkneliga försök till uttolkning. I den sitter en svårmodig, bevingad kvinnogestalt omgiven av mystisk rekvisita: ett klot, ett stenblock, en samling vetenskapliga instrument och en stor hund i obekväm pose.

Hos Dürer framställs melankolin som improduktiv och passiviserande, under 1800-talet skildras den snarare som en bitterljuv känsla för den som ändå finner ett stråk av självupptagen njutning i att simma runt i sitt eget själsliv som en guldfisk i en för trång skål.

Mest slående på vemodets avdelning är danske Ejnar Nielsens stora målning av skulptören Andreas F.V. Hansen och hans hustru på en balkong i Paris, målad 1900-1901. Det är en solig dag på målningen, en sommardag med lätta stackmoln, men paret Hansens gemensamma vemod har lagt sig som ett tunt lager grått damm över bilden, över parisiska vita husfasader och jugendmässigt formfasta trädkronor.

Den som har varit riktigt ledsen en perfekt sommardag vet att kontrasten förstärker känslan. Inget känns så eländigt som att gråta när det är riktigt fint väder.

Freud menade att melankoli är en upplevelse av obestämbar saknad, en förlust av något man inte vet vad det är. Personerna på Nielsens målning tycks snarare sakna något konkret. Man undrar vad det är som har hänt – jag föreställer mig att det som saknas dem är en person, och att herr och fru Hansen är så inneslutna i sin stillsamma sorg att kulissen av ljud från staden utanför ter sig avlägsen, som att de befann sig i en vadderad bubbla av vemod. Skulpturen i Andreas Hansens hand framstår som en ersättning för den saknade.

Att döma av Ejnar Nielsens övriga produktion (idel sjukdom och svärta) kan man misstänka att han, enligt Robert Burtons princip, målade sorg för att slippa sorg.

Namnet Passioner implicerar starka känslouttryck, men för den utrustad med dåligt tålamod med mer karnevaliska sådana - som överdriven mimik, påträngande ”flörtig” videokonst och lite för utlevelsefull glädje (den senare groteskt gestaltat i några av verken) - finns de mörkare, mindre uppseendeväckande känslorna också fint presenterade. Stora gester innebär inte nödvändigtvis att en känsla är vare sig sannare eller intressantare.