Älskade pruttkuddar och pilsnerteater

Thomas Pettersson som Jerry och Birgitta Rydberg som Sugar Kane i "Sugar" på Fredriksdalsteatern.
Foto: Stefan Lindblom/ Hbg-Bild / BESTÄLLT JOBB:COPYRIGHT:HELSINGBORGS-BILD AB KVÄLL
Premiär idag har "Värmlänningarna" på Ransäters hembygdsgård. I år med Lisa Miskovsky som Anna och Ole Bang som Erik.
Foto: Jenny Grahn
Julia Caesar och Douglas Håge.
Foto: - - / VIASAT

På sommaren är det högsäsong för folklustspelen.

Margareta Sörenson förklarar varför vi tycker så mycket om att skratta utomhus.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

På sommaren svämmar teatern, likt rabatten, över alla bräddar. Plötsligt prunkar den måttlöst. Det gör även ogräset, och så står man där och undrar: är det något fel på acklejor? Ståtliga och fina i rosa och violetta toner har de sått sig alldeles själva. Hembygdsföreningar gör teater av bygdens historia, sommarlediga aktörer från stora scener spelar bärande roller där amatörer får vara fotfolk. Åtskilligt är seriöst och värt långa omvägar, annat är uppenbart till mest för de närmaste, annat för klirr i någon kassa. Pruttkuddar och erotik, pilsnerteater och buskis härjar fritt.

Finkläder? Aldrig

Så varför bänkar sig publiken i myggors sällskap utomhus och tittar på teater med låg budget och skiftande förmågor på scenen?

För att det är roligt, förstås. Picknick-korg, vinflaskor, kaffetermos, regnkläder, varm filt. Finkläder? Aldrig. Alla biljetter kostar lika mycket. Eller litet. Platta hierarkier, och hembygdsföreningen säljer kaffe. Glädjen att sitta mitt i en förväntansfull publik där folk runtomkring känner någon på scenen. Spänningen i att något händer just nu, just här. För att det är sommar!

Kanske blir vi mera generösa inför amatörteaterns tilltag. Amatörteater var från början i Sverige vad ordet egentligen betyder: teaterälskare som skapade teater bara för lyckan att göra det. Den amatörteater som växte fram under senare delen av 1800-talet var en del av arbetarrörelsen eller nykterhetsrörelsen, särskilt på orter i Sverige där resande teatersällskap gjort publiken van vid teater, både seriös och mer underhållande.

Små och enkla teaterhus

Till 1800-talets stora succéer hörde en dramatisering av Jules Vernes ”Jorden runt på åttio dagar” som turnerade med bland annat Thérèse Elffors högst professionella teatersällskap. Det var en spektakulär uppsättning där man medförde delar av scenografin. Men teaterhusen kunde vara små och enkla. Efter premiären på Mindre teatern i Göteborg skrev Göteborgs-Postens recensent att uppsättningen blivit ofrivilligt komisk och det bröt ut ”ohejdad munterhet i salongen” när de skeppsbrutna i pjäsens fartygsexplosion teater-simmade i ett blått tygsjok.

De kringresande sällskapen spelade opera såväl som dramatisk teater, så småningom också operetter. Fransk scenkonst var stilbildande, och kritikerna noterade surt bristande moral och alltför mycket kvinnlig fägring. Vaudeville och revyer med korta teaterstycken eller sketcher varvade med sångnummer blev populära. Revy, som ju betyder återblick, blev en populär teaterform för amatörer och är så än i dag, till exempel i nyårsrevyerna ute i landet (som SVT sänder).

Romeo-och Julia-berättelse

En alltmer nationalromantisk repertoar blev också typisk för 1800-talet för både amatörer och yrkesfolk. Det genom tiderna mest spelade verket inom svensk scenkonst, ”Värmlänningarna” från 1845, spelas än i dag varje midsommar i Ransäter i Värmland med proffs i huvudrollerna och amatörskådespelare som ”folk”. Sångspelet som är en svensk Romeo och Julia-berättelse skrevs av Fredrik August Dahlgren från Ransäter. Bara några mil från Västanå, där en av Sommarsveriges prestigeteatrar spelar i Berättarladan i Rottneros, i år Selma Lagerlöfs "Löwensköldska ringen".

Under 1900-talet blev revyn lyxig och urban med artister som Ernst Rolf och Karl Gerhard. Charmörer med ett glas champagne i nypan är rena motsatsen till buskis och folklustspel. Samma tids stå-uppare var dock folkliga som Fridolf Rhudin, en slags vidareutvecklare av bondkomikernas kluriga skrönor. En skeptisk attityd mot överhet och stor gemenskap mellan vanligt folk ringlar sig genom folklustspelen, över filmen och in i teveåldern, som med ”Albert och Herbert”, Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssen. Eller det komiska och pinsamma i en klassklyfta inom familjen: Allan Svensson, en brevbärare gift med en bankanställd i chefsposition.

Kiss och bajs roligt

Ni-där-uppe-vi-härnere, ett klassperspektiv, präglar Hebbe och Svenssons lika väl som Julia Caesars ragator. Humorn tryfferas med att man inte kan uttala främmande ord rätt (Amörka!) och inte kan föra sig i borgerligt umgänge. Säga och göra opassande saker blir en poäng; och det är här den samtida pruttkudden faller på plats. Det skulle ha varit Julia Caesar främmande att skämta under bältet, men smaken förändras med tiderna. Kiss och bajs var roligt på 1700-talet, på medeltiden var funktionshinder humor, som puckelrygg eller dvärgväxt.

Alkoholism är den komiska ingrediensen hos Holbergs ”Jeppe på berget”, vilket i dag gör att pjäsen knappt är spelbar, dessutom toppad med hustrumisshandel. Pilsnerfilmernas bild av dryckenskap är genuint manlig, och bygger på ett samförstånd av rusets lycka och dess eviga hinder i sura och misstänksamma fruar som har arbetat fram en strategi för överlevnad för familjen bland pavorna.

Crazy humor

Folkligt är ett begrepp som inbjuder till misstänksamhet och som kan användas för dunkla syften. Mycket av det sena 1900-talets komik genomskådar och dekonstruerar det folkliga som Povel Ramel och Hasse & Tage. De byggde sin humor på crazy och en kritik av traditionell bondkomik – och de fick folkets kärlek i en tid där det folkhemska vinkades av. Dagens sommarteatrar spelar säkra kort från privatteatrarna, som årets uppsättning på Fredriksdal med Eva Rydberg: ”Sugar”, en musikalversion av filmen ”I hetaste laget”. På Vallarna i Falkenberg vankas ”Kuta och kör”, Ray Cooneys fars från 1980-talet.

Att få vissla i kyrkan och skratta åt det opassande är piffen i humorns grundrecept: upprepning och överdrift. Ju lägre (pruttigare, tuttigare, futtigare) desto mer av att knäppa upp och känna sommarens värme. Det är som i rabatten: man får helt enkelt acceptera att somt sått sig själv och hur man än rensar, så nog sjutton kommer det tillbaka.