Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sönderfrätt fotokonst från ett svartvitt 80-tal

"Labour is labour wherever", beskuren.Foto: Annika von Hausswolf
Konstnären själv.Foto: Martina Huber
Storverk med små nappar.Foto: Annika von Hausswolf

Nils Forsberg kastas tillbaka till det mörka 80-tal som Annika von Hausswolffs foton på Andréhn-Schiptjenko dokumenterar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

ANNIKA VON HAUSSWOLF

Andréhn-Schiptjenko, Stockholm

Till 26/9

Det var så här 1980-talet också såg ut. Som i svartvita rastrerade pressfotografier av människor vardagligt sysselsatta med lite vad som helst, av tekniska företeelser som ännu mest var analoga, som snapshots från en samtid som var bekant och trygg.

Men som hade ett filter över sig, och ett överexponerat, utfrätt område i centrum.

Det var den bländande skugga som låg över 80-talet, hotet om en nukleär katastrof av det ena eller det andra slaget.

Antingen kärnkraftverkets härdsmälta, som i Ultravox video till "Dancing with tears in my eyes" från 1984, som stilenligt slutar med en smältande filmremsa, eller det utplånande av mänskligheten som Sting besvärjde balanserande mellan desperation och patetik med orden "I hope the Russians love their children too".

 

Det är det andra 80-talet som vi kanske minns mest, det bredaxlat pastellfärgade, poppigt livsbejakande och glättiga, men det svartvita och Berlinmursgråa gick hela tiden som en parallell ström och i Annika von Hausswolffs utställning sipprar de stämningarna fram i varenda bild.

Den är ännu ett steg bort från de iscensatta fotografier som hon slog igenom med i början av 1990-talet och som förde samman nordiskt landskapsmåleri med Nordisk kriminalkrönika och de följande årens psykologiskt förtätade tablåer. För fyra år sedan visade hon ett samarbete med Jan Jörnmark (recenserad här 26/8 2011) där de dokumenterade moderna ruiner.

Nu har von Hausswolff letat fram foton i olika arkiv, skannat, filtrerat och bearbetat dem till den här koncentrerade serien. Det hjälps inte att de är tänkta att tematisera och undersöka olika tekniska aspekter av fotografi - stämningen av 80-talistisk apokalyps är det som överväldigar.

 

"Labour is labour wherever" ser ut som ögonblicket alldeles innan kropparna förångas av hettan i en kärnexplosion, medan "The third skin" kunde vara den sista minnesbilden av en älskad.

Annika von Hausswolff kommer här närmare än någonsin 80-talets göteborgska undergroundscen kring galleriet, tidningen, skivbolaget med mera Radium 226.05, det sammanhang där hon först plockade upp en kamera. Det känns lite som en hemkomst och därför - lite paradoxalt eftersom hon faktiskt utgår från andras bilder - som hennes mest personliga utställning hittills.

Det kan också mycket väl vara hennes bästa.