Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Son of Heaven är kejsarens nya opera

Spegelskåpen blir likkistor. Foto: Markus Gårder

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Opera

Son of heaven

Av Moto Osada

Libretto Kerstin Perski

Vadstena-Akademien, Vadstena

Speltid 2.15 t.

När japanske tonsättaren Moto Osada gör operacomeback på Vadstena slott efter succén "Four nights of dream" 2008 är det med en mytologisk-mänsklig maktkamp om den kinesiska kejsartronen à la "Game of thrones".

Treaktaren "Son of heaven" handlar om den förste kejsaren av Qindynastin - känd för sin terrakottaarmé - och hans jakt på evigt liv. Jakob Högström gör honom med så stort blödande barytonhjärta det bara går, trots att känslostörda repliker som "Will the sun still rise when I am gone?" bara är toppen på det omnipotenta isberget.

Osadas opera är snällmodern, västerländsk med japansk-traditionella övertoner och oväntade inslag som knäppgökiga flöjttutor och dekonstruerad elgitarr. Den har mer gemensamt med 1900-tals-icke-avantgardister som Benjamin Britten än Stockhausen. Inte minst introt med den kvinnliga tragedikören de Odödliga - mytologiska karaktärer som librettisten Kerstin Perski lånat in från taoismen - är oerhört vackert skrivet och framfört under David Björkmans ledning. Men "Son of heaven" styrker knappast föreningen Svenska tonsättares ordförande Martin Q Larssons svepande uttalande i en Aftonbladet-artikel nyligen: Att nutida konstmusik låter som "vanlig klassisk musik" nuförtiden. Och det gör operan rätt i.

Det är en story utan lyckligt slut där manspersonerna dör till höger och vänster och endast kvinnorna blir kvar. Den grymma livsdansen gestaltas elegant på scenen när spegelskåpen där de Odödliga nyss lekte gubben i lådan förvandlas till likkistor.

Nils Spangenberg, Vadstena-akademiens konstnärliga ledare och vd, gör ett vågat drag när han dessutom regisserar i år. Snacka om att utnyttja sin allsmäktighet hos en av Sveriges viktigaste sommarscener. Man skulle kunna klaga på att han gör som han brukar, förstärker det ceremoniella och fastnar i det förhöjda. Det är ett numera klassiskt Vadstena-knep att blanda stiliserat spel med ett slags asiatiska kampsportsinfluenser.

Men när det faller så här väl ut förtjänar han sin kredd.

Detta är en helgjuten operaupplevelse.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!