Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför är "Despacito" viktigare än Way out west

Festivalismen. Way out west-festivalen har profilerat sig med en lång rad politiska ställningstaganden. Här en bild från Morrisseys spelning 2016. Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES - PELLE T NILSSON
Den petade inrikesministern Anders Ygeman återuppstår som talare på Way out west-festivalen i helgen.
Lusi Fonsi och Daddy Yankee har gjort årets absolut största poplåt, "Despacito". Foto: LYNNE SLADKY / AP TT NYHETSBYRÅN
Inför sin spelning på Ullevi krävdes skribenten Annah Björk att Håkan Hellström skulle använda sitt inflytande till att ta ställning i politiska frågor. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Vem bryr sig i dag om en musikfestival som inte är köttfri, alkoholfri eller mansfri? Och varför låter artisterna som medlemmar i ett politiskt ungdomsförbund?

Emil Arvidson om sommaren när plakatpopen tog över festivalerna. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Anders Ygeman stirrar ut mig från en av Way out west-festivalens digitala affischer.  

Den gamle punkaren ska i helgen till Göteborg för ett samtal om "hur vi ska möta framtiden tillsammans". Allt presenterat av ett företag som säljer havremjölk med hjälp av aggressiva kampanjer i Alex & Sigges podcast, och som tidigare varit med och skapat debatt när festivalen valde att sluta servera komjölk – en politisk positionering i samarbete med en annonsör. 

Ygemans gig avslutar en märklig svensk festivalsommar. Aldrig har vi pratat så mycket om festivaler och så lite om musik.

Way out west slopade kött och alkohol

Riksmediernas festivalbevakning domineras av sexbrott och debatten kring detta. Vi har diskuterat mansfria festivaler som idé och technofestivaler som stoppas av polisen innan de startat. Håkan Hellström har avkrävts politiska ställningstaganden.

Way out west har förvaltat detta postmusikaliska tillstånd genom att länge profilera sig kring ”social hållbarhet” och slopa allt från kött till mjölk till alkohol. En toppnotering i genren inträffade 2014, när man tog avstånd från en av de egna huvudakterna, Outkast, efter att rapgruppen fått kritik för att vara sexistiska. 

Någonstans långt bakom debatterna pågår själva musiken, konturlös och vag som en spellista från Spotify. 

Det är sällan man hör talas om en musiker utan att personen i fråga gör ett utspel. De som fortsätter kräva fler politiska ställningstaganden från musiker måste ha missat att vi knappt fått något annat de senaste åren. 

Politiken gjorde U2 mediokra

Sådana kan vara bra för artisterna, möjligen även ibland för deras fans, men närstudier av de senaste fyrtio årens populärkultur visar också att de kan vara direkt katastrofala för själva musiken. Från proggrörelsen till Rage against the machine till U2 går en röd tråd av tvärsäkra, övertydliga politiska deklamationer till medioker musik.  

Popmusik är ofta politiskt laddad. Det är bra. Och även inbyggt i själva genren. Men den blir inte mer så av att utövaren ”tar ställning" från en scen. 

Sällan har den skillnaden varit så tydlig som i helgen. 

Medan ställningstagandena skjuter som fyrverkerier mot Göteborgshimlen och en före detta inrikesminister sprutar ned publiken med havremjölk spelar nämligen Luis Fonsi i Stockholm. 

 

LÄS MER: Mansfri musikfestival – lika svenskt som knäckebröd 

 

"Despacito" – den perfekta poplåten

Den medelålders puertoricanska sångaren har haft en lång karriär. I vintras snubblade han så ur sig ”Despacito” som på ett halvår blivit världens mest streamade låt (snart 5 miljarder spelningar), samt världens mest visade video på Youtube (3 miljarder gånger). Nu verkar Fonsi själv mest försöka hänga med sin egen perfekta poplåt. 

”Despacito” handlar om att ligga med varandra, och har i sommar betytt mer för världen än alla våra ”politiska” artister tillsammans. 

I en artikel i New York Times (4/8) skriver Moises Velasquez-Manoff om hur ”Despacito” med sin reggeaton-rytm, videon från slumområdet La Perla i San Juan, sin rap och den stålsträngade puertoricanska gitarren ”quatro” blandar stilar och kulturer på ett sätt som bara popmusik – själva motsatsen till både rasism och konservatism – kan.

Man använder genrer som kommer från och ger resonans hos en global underklass – och som därför också blivit planetens mest populära musikaliska uttryck. 

 

LÄS MER: Han chockade hiphopvärlden 

 

Maduro kidnappade Luis Fonsis hitlåt

"Despacito" är den tredje spanskspråkiga låten någonsin i toppen på Billboardlistan, i en tid när latinamerikaner motarbetas direkt från Vita huset. Den har bannlysts av auktoritära regimer. Venezuelas president Nicolás Maduro försökte kidnappa den till sin valkampanj. 

Men detta är inte huvudpoängen. Det är bieffekter. Sådant som händer när popmusik är bra. 

Är "Despacito" politisk? Självklart. Men den är också något väldigt mycket viktigare: den perfekta poplåten. 

Den där låten som i all sin självklarhet kändes märkligt svår att kategorisera i början – som lät konstig på ett sätt som gjorde att man visste att den strax skulle höras överallt.

"Despacito" är den sorts poplåt som kapslar in en sommar för hela planeten. Något vi har gemensamt, och som vi faktiskt kommer att ha kvar. Många svenskar minns visserligen att proggen inträffade, men det är Abba:s låtar som är fastklistrade i våra hjärnor.   

Något sådant hade Luis Fonsi aldrig hade lyckats med genom att ta ställning. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!