Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sommaren är en reva i verklighetens väv

Foto: Roksana Bashyrova / COLOURBOX
Natalie Lantz Foto: OLLE SPORRONG
”Dunkel skog”, Nicole Krauss Foto: Brombergs
”Alla floder flyter mot havet”, Dorit Rabinyan Foto: Norstedts

Augusti är här och sommaren går mot sitt slut – så stängs en portal till livets svunna årstider. Natalie Lantz gläntar på en brevlåda i Jerusalem och försjunker i litterära sommarminnen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sommaren är återkomstens tid då vi besöker platser som utgör evighetsportaler till alla våra svunna somrar. Portalen till mitt livs somrar går genom en grön brevlåda i Jerusalem. Där står mitt namn skrivet i guld, trots att mina saker har skeppats därifrån för länge sedan. Främlingars namn har skrivits intill mitt, nycklar har bytt händer, guldbokstäverna bleknar alltmer. Varje sommar kontrollerar jag att mitt namn står kvar där på brevlådan som en symbolisk fortsättning på ett liv jag kunde ha levt. 

Alla har vi lämnat sådana etsningar i det förgångna, spår som lever vidare som öppningar till ett liv som en gång var möjligt och kanske fortfarande är det i någon dimension. I Nicole Krauss roman ”Dunkel skog” blir den brutalistiska betongmonoliten Hilton Tel Aviv en portal till karaktären Nicoles alla barndomssomrar.

Där, på poolens botten, hittar hon ”en liten reva i verklighetens väv”. I Hiltons ändlösa luftkonditionerade korridorer söker hon svar på multiversumteorierna: ”Tänk om det inte är vi som rör oss genom rymden utan rymden som rör sig genom oss och vävs ihop av våra medvetanden?” 

Freud i Tel Aviv

Livet kanske bara tycks pågå på platserna där vi befinner oss, när det i själva verket försiggår på en enda plats där vi ligger och drömmer om de andra platserna. Övertygad om att hon drömt hela sitt liv från Hilton Tel Aviv läser Nicole Freuds ”Das Unheimliche”, om kuslighetens ångest som drabbar vid uppdykandet av någonting som en gång varit hemtamt, men sedan förträngts. Genom tyskan försöker hon förstå sambandet mellan det hemtama och det fördolda.

Men kanske söker hon svaret på fel språk? Hon erinrar sig att hebreiskans ord för ”värld”, olam, har samma konsonantrot som alam, som betyder ”dölja”. Nicole tänker att Freud var begränsad av tyskan och den moderna människans ångest, medan världen för forntidens judar alltid var såväl uppenbarad som fördold. 

Olivträd och New York

Genom våra portaler kommer sommaren ibland till oss på olika språk som ljudsätter naturens läten olika. På hebreiska viskar havet ”rishrush” som i Hannah Szenes dikt. Men sommaren är också språklös, och dess vemod färgas av växtligheten där vi befunnit oss. I Dorit Rabinyans ”Alla floder flyter mot havet” promenerar israeliska Liat och palestinske Hilmi bland järn, betong och asfaltsvägar i New York medan de minns olivträden där hemma. Hilmi menar att det är den silvriga färgen på olivbladens undersida som ger träden deras nostalgiska egenskap, ”som om man såg dem genom en hinna av tårar.”

Nu är det augusti, avskedets månad. Skördemånen molar mot skyarna och begär av oss att återgå till den ändliga världen. Det är dags att ta farväl av sommaren, inte bara denna, utan alla somrar vi någonsin upplevt, på alla språk vi känner. Locket på den gröna brevlådan smäller igen över mina fingrar. Kikhålet till mitt parallella liv i Jerusalem sjunker tillbaka in i det fördolda. Nästa år ska vi återvända till våra sommarportaler och, genom en silvrig hinna av tårar, ska vi söka efter platsen där vårt sanna jag alltid har befunnit sig.

 

LÄS MER: Här kullkastas bilden av ”den vandrande juden” 

 

Natalie Lantz är översättare, doktorand i Hebreiska Bibelns exegetik vid Uppsala universitet samt medarbetare på Expressens kultursida.