På Isla Holbox utanför Mexiko, juni 2017. Foto: InstagramPå Isla Holbox utanför Mexiko, juni 2017. Foto: Instagram
På Isla Holbox utanför Mexiko, juni 2017. Foto: Instagram

"Som utlandssvensk är man ändå alltid sosse"

Publicerad

Paret Thomas Engström och Margit Richert har på kort tid blivit ett fenomen i svensk opinionsjournalistik.

Jens Liljestrand åkte till Rotterdam för att träffa två frispråkiga rymlingar från landet lagom.

INTERVJU | MEDIA. ”Jag vill bli som Thomas Engström och Margit Richert när jag blir stor: åka världen runt och skriva magiska texter.”

Det skriver Sven Otto Littorin, tidigare moderat toppolitiker, i ett inlägg på Facebook. Många verkar hålla med. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt skriver på Twitter att ”Ni behövs här hemma, vi behöver en tänkande humanistisk borgerlighet”. Och Annie Lööf instagrammar en bild från sitt "ideologiska toppmöte" med paret i Amsterdam.

Vad får ledande politiker att bry sig om två medelålders frilansskribenter med diffus borgerlig profil, ett yvigt språkbruk och en smak för exotiska resmål? Är det ett slags finkulturell dokusåpa – eller livsstilsporr?

I september 2015 satt jag med Thomas och Margit i en bar på Bokmässan. De hade känt varandra i ett år och var gifta sedan två veckor. De var på väg ut i världen. Vi träffades för att Thomas skulle skriva artiklar för Expressens kultursida från sin resa i Europa. Margit kände jag inte, men visste att hon bloggade om mat.

Det förvånade mig att hon satt med under hela jobbmötet. Som att det var de två mot världen.

Rotterdam, november 2017.Foto: INSTAGRAM

Senare samma höst bosatte de sig i Georgiens huvudstad Tbilisi. Jag visste det eftersom paret på kort tid blev den svenska åsiktsjournalistikens älsklingsduo. Thomas skrev i Axess och Expressen och gick senare över till SvD:s ledarsida. Margit började blogga och sedan skriva krönikor för SvD:s kultursida, där hon snabbt blev en av sidans mest lästa skribenter. Båda skrev krönikor i tidningen Fokus.

 

LÄS MER: Thomas Engström – "Farväl Sverige!"

Alexander Bard

Men deras största plattform var i sociala medier, med många tusen följare på Facebook och Twitter. Loggade man in var de där överallt: poserande intill sin bil (en oformlig, grönsvart Lada), på middag med Sveriges ambassadör i Tbilisi, de visade oss diset över Ilyichevsk hamn i solnedgångsdis och utsikten från en champagnebar på artonde våningen i en stad nånstans, vi såg Margit shoppa östtyskt porslin i en antikaffär och Thomas på en häst mot en bakgrund av ett sagolikt Tolkienlandskap med snöklädda bergstoppar som jag lärde mig heter Svanetien. Ett tag var det en söt liten hund. Hela tiden var det mat, briochebullar med nutella, peach melba-paj och pumpagnocci, äppelgalette med nutellaglass, vietnamesiska sommarrullar och ”historiens godaste kebabtallrik”. (Alla bilder i denna intervju är hämtade från parets instagram, @two_writers_in_rotterdam.)

De tog emot besök och gjorde intervjuer, på bilderna fladdrade Alexander Bard och Edward Blom förbi. I Kiev träffade de den brottsdömde paramilitären Mikael Skillt, tidigare känd nazist, numera enligt egen uppgift avhoppad. De berömde jämt varandras texter. De svor, fnissade och fick psykbryt. De lämnade Georgien och reste till Mexiko i syfte att tillbringa några år med att upptäcka Latinamerika.

En bergsväg i Georigen, september 2016.Foto: Instagram

Det var i somras. Nu sitter vi på en restaurang i Rotterdam. Ute är det kallt och regnigt. Staden är anonym och charmlös, blåsiga kajer och broar, bruna tegelhus, horisonten full av spretande lyftkranar. De har inte satt sin fot i Sverige på två år. Världen har förändrats, liksom den svenska borgerligheten. Thomas har blivit internationellt framgångsrik med sin serie thrillerromaner om Ludwig Licht. Margit har börjat skriva en bok. De är trötta på att resa. De har gått med i Centerpartiet. De är mer kära än någonsin.

 

"Hakelius junior"

Thomas: Vi träffades på Twitter. Flera månader innan vi sågs på riktigt. Vi sköt upp det för vi visste att det skulle bli stök.

Margit: Vi blev väldigt väldigt förälskade väldigt väldigt fort. I skrift. Vi är väldigt textbaserade båda två. Det dröjde fem minuter innan vi började prata om incest i Romarriket.

T: I en tidig diskussion pratade vi om att det lättaste vore om vi sket i alltihop och flyttade till nån jävla koja i Moldavien. Vi har samma förmåga att uppskatta det som är skabbigt och konstigt och intressant.

M: Jag har flyttat runt så mycket att jag aldrig har ackumulerat några saker. Jag har levt ett ganska stökigt liv innan Thomas.

T: Det enda jobbiga var att sälja filmsamlingen och böckerna. Men man kan ju inte bo kvar i ett land man är trött på bara för att man har en massa böcker?

M: Du är så jävla medelklass.

Innan resan var Thomas en relativt känd skribent i den underfundigt konservativa fåran (han hyllades av högerprofilen Markus Uvell som ”Sjöbo-Hemingway”, senare av hustrun Rebecca Uvell, även hon välkänd debattör, som ”Hakelius junior”).

Margit hade inte en lika tydlig politisk profil, men kunde utan problem avfärda alla som röstat på Feministiskt initiativ som ”landsförrädare” och ”idioter”. 2016 skrev Thomas för flera provokativa texter, bland annat förordade han som en av få svenska kulturskribenter brexit och hoppades att britterna skulle ta ”sin chans att slippa ur tvångströjan”.

Svanetien, augusti 2016.Foto: Instagram

Jag ska erkänna att jag hade svårt för några av Thomas texter, särskilt under hösten 2016, när många hade ångest över den populistiska och auktoritära tidsandan. Efter Donald Trumps valseger skrev han hånfullt i Fokus om såna som mig:

"Vem är duktigast på att gräma sig över brexit, på att frukta Trump, på att förakta Sverigedemokraterna? Vem är mest upprörd och puttenutterädd av alla? Vem blir årets Lille Skutt-liberal?"

T: Med lite mer självbehärskning hade jag nog låtit bli att skriva några av de där texterna. Men det var så jävla skönt att se vänstern tappa konceptet. Först en vecka efter valet fattade jag vad som hänt och för varje vecka som gått har jag mått sämre och sämre. 

M: Själv ångrar jag inga texter. Jag är väldigt bra på att inte tänka på dem efter att jag skrivit dem, jag är nästan aldrig nöjd med något jag skrivit. Om jag har skrivit något dåligt så är det väl rätt åt mig.

Ni kallar er båda för konservativa. Vad lägger ni i det begreppet?

M: Att vara motvikt, att slå på bromsen när folk rusar i väg. Att tycka ”nu tar vi det lugnt här”.

 

Hatiskt mot SD

T: När den liberala världsordningen ifrågasätts av Trump och extremhögern är det en konservativ reflex är att vilja bevara den liberala ordningen, allt det som minskat fattigdomen i världen och ökat rättssäkerhet och frihet.

Är det inte motsägelsefullt med en konservatism som vill slå vakt om liberala värden?

M: Den konservativa rörelsen i Sverige har kapats av krafter som är reaktionära snarare än konservativa, som är mot aborträtt och homoäktenskap. I de flesta europeiska länder betyder ”konservativ” något helt annat.

På Facebook är ni vänner med Sverigedemokrater som Linus Bylund och Paula Bieler. Ändå har Thomas uttryckt sig väldigt hatiskt mot SD.

T: Inför nazistdemonstrationen under Bokmässan nu i höstas skrev jag på Twitter att jag skämdes inför mina judiska vänner i Göteborg. Då kommer nån luften-är-fri-mänska och skriver ”du tror inte det finns andra grupper som hotar judar”? – givetvis för att vrida fokus mot muslimer. Då exploderade jag och började skriva att Sverigedemokrater var fula och feta och äckliga, jag blandade ihop SD med nazister, det var kanske inte så konstruktivt.

En sallad i Turkiet, mars 2017.Foto: Instagram

M: Problemet är ju att SD:s jävla väljare ständigt ger sig på oss. Jag avskyr innerligt den här dumma idén om att invandrarna skulle vara problemet, det är så jävla grunt och banalt. Det är ju förvaltningskulturen i Sverige som är problemet, att man har misslyckats med polis, domstolar, rättsstatens kärna.

T: Som borgerlig är jag inte förtjust i kollektiva lösningar och analyser. Och SD står för den dummaste och sjukaste uppdelningen av människor som nånsin haft en röst i svensk politik. Dessutom är SD i händerna på Putin och går hans ärenden, oavsett om de fattar det eller inte.

På sistone har ni haft en del konflikter med högerprofiler som Ann Heberlein och Tino Sanandaji, men även etablerade politiker som riksdagsmannen Hanif Bali.

T: Vi höll på att bli vänner med Hanif, vi tyckte väldigt mycket om honom, han besökte oss när vi fortfarande bodde i Skåne …

M: Tänk efter vad du säger nu!

T: … och det var jätteintressant att höra om hans syn på Sverige. Sen dess har vi ju sett hans framfart och sörjt en vänskap som aldrig blev. Hanif är inte rasist, han hatar inte invandrare. Däremot är han förbannad på att vänstern betraktas som god, att det är en orättvis spelplan där sossarna får samarbeta med V men Moderaterna inte får samarbeta med SD. Och det är sant att många i vänstern är skyldiga Reinfeldt en ursäkt. Men nu är det som att hela agendan går ut på att få SD och V att vara lika illa.

M: Det är skamligt.

T: Den viktigaste striden just nu är att stå upp för en human flykting- och asylpolitik och en bättre arbetskraftinvandring, att inte ge SD inflytande över regeringsbildning. Visst kan jag fortfarande bli galen när jag tänker på de höga marginalskatterna i Sverige, men inte särskilt långa stunder.

På väg till Turkiet, mars 2017.Foto: Instagram

Hur har resandet utvecklat er politiskt?

T: Som svensk utomlands är man ändå alltid en sosse på nåt sätt. Till slut vill man skrika åt myndigheterna: ni måste höja skatten för såna som mig! Det har påverkat mig politiskt att vistas i länder med extrem fattigdom, där de svinrika kommer undan skatten … Svenskar pratar om orättvisor, men det här är orättvisor av en annan dimension.

M: I Sverige klagar både vänstern och högern på ”samhällskollapsen”. Jag har varit i Ukraina. Jag köper inte det.

 

Vithetsnormen

T: Resan har ökat förståelsen för hur det är att vara invandrare i ett land, att stå med mössan i hand och vara utlämnad åt konstiga myndighetsbeslut. Man inser att ingen har att göra med hur väl integrerad jag är i ett land. Så länge jag betalar skatt och inte begår brott, vad spelar det för roll vilka julsånger jag kan?

M: Hemma tyckte jag alltid att pratet om ”vithetsnormen” var fjantigt, men ett samhälle som Mexiko är så enormt tydligt skiktat efter hudfärg: först vita amerikaner, sen mexikaner, längst ner indianer.

T: Och ju mörkare desto trevligare, de riktiga svinen var ju vita amerikaner, som tyckte vi var på deras sida och gav oss menande blickar …

Varför lämnade ni Mexiko så snabbt?

M: Klimatet och våldet.

T: Det första som hände när vi klev av flygplanet i Cancún var att vi såg militärpoliser med granatkastare, de hade hittat styckade människor i en resväska på flygplatsen … På en vanlig löprunda kunde man se en trehjuling ligga i en blodpöl. Och det fanns asgamar! Som i ”Lucky Luke”!

M: Jag blev sjuk och tappade vikt. I 39 graders värme har man inte så mycket matlust. En morgon stod vi i köket och började storgråta båda två. Kanske hade vi inte så mycket motståndskraft kvar.

Solnedgång över Mexiko, juli 2017.Foto: Instagram

T: Jag sa till Margit: ”Jag är livrädd, hela den här kontinenten är ond.” Sen var det svårt med tidsskillnaden, man hänger inte med i alla mejl och mentions i sociala medier, det är jobbigt att vara i sån ofas med svensk debatt. Visst, det kan låta löjligt …

M: Du blev verkligen hysterisk av det.

T: … men jag visste att blir vi kvar här kommer vi röka för mycket, dricka för mycket, hata livet.

Har ni druckit för mycket?

M: Ja, det har vi gjort. Det är ju en kortsiktig stresshantering. Som inte är så ovanlig i den här branschen.

Har ni knarkat?

M: Det svarar vi inte på. Det får du läsa om i min kommande bok. 

Varför hamnade ni här i Rotterdam?

M: Både jag och Thomas har rätt mycket adhd och asperger, det märks inte så mycket men vi har det båda två, en växelverkan mellan ordning och kaos. Jag tror Holland är precis lagom utmanande med språk och kultur och ändå tillräckligt vanligt för att vi ska kunna bo kvar här. Fast vi har ingen aning egentligen. Det beror på hur det går med Thomas tv-serie och böcker, om vi blir jätterika eller inte.

 

Träffade Annie Lööf

T: Jag hade inte fattat att jag hade adhd förrän jag träffade Margit. Det var en livskris för mig, även om mycket föll på plats.

M: Alla våra bråk handlar om att vi vill ha mer ordning. vi behöver rutiner, system, vi är väldigt fyrkantiga privat. Det är inte de kaotiska sidorna som börjar bråka med varandra. Efter det här kommer vi vara totalt utmattade.

Ni har gått med i Centerpartiet. Vad hoppas ni kunna göra där?

M: Vi träffade Annie Lööf för ett samtal i cirka en halvtimme. Hon är väldigt intelligent, och framför allt pigg och optimistisk. Halva den svenska offentligheten verkar besatt av att återgå till något slags värld då allt var bra. Men ingen framgångsrik politisk rörelse kan fixera sig vid att gå bakåt.

Med Annie Lööf i Amsterdam, oktober 2017.Foto: Instagram

T: Därför gillar jag Gunnar Hökmark, han är alltid positiv och konstruktiv!

När kan man rösta på er?

M: Förhoppningsvis aldrig.

Det finns många journalistpar, men inget som profilerar sitt äktenskap så starkt i artiklar och på sociala medier. Varför har ni valt att leva så symbiotiskt?

M: Det är väl snarare så att vi skriver ut det? Andra väljer aktivt bort att nämna sin partner. Men jag är inte rädd för det. Vi är varandras redaktörer, varandras förstaläsare, jag är ju stolt över Thomas texter, det är klart jag vill sprida dem på Facebook? Om jag inte delar min mans texter kan jag väl inte dela någon annans heller, det vore väl illojalt? 

T: En del av våra följare kan inte ens skilja oss åt, de skriver ”bra text Thomas” om Margits texter och tvärtom.

M: Jag har en väldigt gammaldags uppfostran. Familjen går först.

Men i skribentyrket finns ett slags ideal att man ska vara individualist, ha en egen röst?

T: Skitsnack. Ska man bli bättre på att skriva ska man göra det tillsammans med någon. Det är så jävla dumt att folk har fått för sig att litteratur är en konstform där ensam är stark.

M: Jag är äldst av sju syskon. Jag har varit jättesjälvständig, jag ser inte det som ett egenvärde. Självständighet är för fan ingen styrka. Självständighet är skit.

Var skulle ni vara i dag om ni inte hade varandra?

M: Jag skulle inte vara nånstans. Jag hade väl stått i nåt jävla skitkök nånstans.

T: Jag hade varit i Stockholm ännu en vända, bedrövlig singel ännu en vända. Sur och uppgiven. Som när jag var 32.

 

"Ungjävlar? Aldrig."

M: Vi är bättre på att prata med varandra än att tänka själva. Jag tänker som klarast när jag skriver och när jag pratar med Thomas. Tänker jag själv är det samma dumma tankar hela tiden.

T: Får jag en jävligt dum idé så är Margit den första jag berättar den för. Hon är som de kompisar jag gjorde kriminella grejer med när jag var ung.

Foto: Instagram

Hur ser ni på framtiden?

T: Menar du ungjävlar? Aldrig.

M: Nej. Vi värderar vår frihet högre. Jag är präglad av min familj, det var kaos, inte hemskt men kaos. Det skulle kräva väldigt mycket av min energi för att det inte skulle bli så. Jag tycker om att skriva, jag vågar inte chansa.

T: Jag skulle bli en fruktansvärt dålig förälder …

M: Jag tror du skulle bli en skitbra förälder, men en fruktansvärt dålig make.

T: Kanske det. Tack och lov är planeten redan överbefolkad.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Här kan du läsa fler av hans texter. 

Relaterade ämnen
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Biträdande kulturchef: Jens Liljestrand. Redaktör för idédebatt och reportage: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag