Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Som en smart Dan Brown i Stockholm

Lars Raattamaa är också verksam som arkitekt och poet.
Foto: Severus Tenenbaum / Modernista
Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN

I Lars Raattamaas bok framstår Stockholm som en betydligt mer spännande och lustfylld plats än i verkligheten.

Amanda Svensson njuter av ett hyperintellektualiserat Dan Brown-äventyr.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Som utomsocknes har jag alltid betraktat Stockholms placering som ett grandiost misslyckande ur stadsplaneringssynpunkt. Varför man prompt skulle lägga Sveriges huvudstad på denna bisarra samling öar av gnejs och granit är mer än jag förstår – alla omvägar på broar och höjder man måste ta för att komma någon vart, alla plötsliga bergväggar som tornar upp sig, alla trappor och viadukter, för att inte tala om slusshelvetet. Tro fan att det blir dyrt att bo i innerstan, för övrigt, när stora delar av ytan utgörs av vatten.

Men all right, Stockholms intrikata struktur är åtminstone eggande för fantasin. Nog kan man tänka sig att det ändå finns något slags system i galenskapen? Ett… mönster? Finns det något som styr stadens ebb och flod, var dess sugande centrumpunkter, gränser och gömslen uppstår? Eller är tron, på en ordning att lida av, vad Lars Raattamaa i nya romanen ”Som människor” kallar ”tempelriddarsyndromet”?

Foto: Modernista

Romanen, den andra delen i en triptyk som började med ”Dö andras död”, ställer de här frågorna – och många fler – genom ett slags hyperintellektualiserat Dan Brown-äventyr i Stockholms arkitektoniska labyrinter. 

Romanens drivande kraft är en kvinna, konstnär och möjligen konspirationsteoretiker vid namn Alice, inspärrad på Långbros psyksjukhus, med en särskild relation till den forna stadsträdgårdsmästaren Holger Blom (bland annat ansvarig för Stureplanssvampen). 

Blom ska enligt Alice ha konstruerat sju kullar i ett symboliskt mönster – tre i Högdalen, ytterligare tre i Skärholmen, Granholmen och Hagaparken. Den sjunde, troligen tänkt att lokaliseras i stadens mitt, blev aldrig klar och i stället hamnade Holger Bloms aska i en urna på ett av Stockholms bibliotek, för att slutligen av Alice bakas in i chokladmuffins tänkta att förtäras av intet ont anande Ica Maxi-kunder. 

Samtidigt, men också tio, tjugo år tidigare, letar vännen Julia efter Alice men tappar hela tiden tråden – hon råkar bli indragen i ett hipstertidningsprojekt med namnet Citizens of Stockholm, åker till Polen, cyklar runt och förlorar sig i stadens alla avkrokar och återvändsgränder. 

Raattamaa gör det inte lätt för läsaren att hålla ordning på personer och kronologi, och det är väl knappast meningen heller. Tanken om ”äkthet” utmanas från de första sidornas utdrag ur Adornos ”Minima moralia” (jag antar åtminstone att det är ett äkta utdrag ur Adornos ”Minima moralia”, men det kan jag kanske vid närmare eftertanke inte ta för givet) och fortsätter löpa som ett mer eller mindre subtilt spår genom texten. 

Raattamaa gör det inte lätt för läsaren att hålla ordning på personer och kronologi, och det är väl knappast meningen heller.

Allt är på riktigt och inget är på riktigt, tidens tandtroll fräter och den man var i går är man inte nödvändigtvis i dag. Entropimaskinen som är världen rullar på, och ”det är alltid något som händer”. Har man tur hinner någon fånga dessa händelser i flykten och göra dem till konst, om så bara i teoretisk form – från sin paviljong på Långbro, eller möjligen från en tunnel i berget, skickar Alice projektansökningar om sagolika konceptkonstverk som alla kommer att stå klara nästföljande sommar ”om ansökan tillstyrks.” 

Vilket man får anta inte sker, ändå finns de nu, eftersom de finns där i texten. Och Stockholms stad, detta vackra, monstruösa rövhål på jorden, framstår i Raattamaas händer som en betydligt mer spännande och lustfylld plats än i verkligheten. Jag är tveksam till om det var hans avsikt, men litteraturen lever som bekant sitt eget liv.

Stockholms stad, detta vackra, monstruösa rövhål på jorden, framstår i Raattamaas händer som en betydligt mer spännande och lustfylld plats än i verkligheten.

Raattamaa, också verksam som arkitekt och poet, har som synes skrivit en roman man skulle kunna gå fram över som en arkeolog med liten borste och ständigt avtäcka nya lager, ledtrådar och lögner utan att för den skull bli mycket klokare kring var dess centrum finns – helt i linje med hans poetik, grundad som den är i det stadsplaneringsteoretiska (och litterära) begreppet sprawl, en tanke om anti-centrumet eller utbredningen som ett slags motstånd. 

Men man ska inte låta sig avskräckas av textmassorna – ”Som människor” är utmanande läsning, men inte trög och tungrodd, och verkligen inte tråkig. Kort och gott en läsfest, om än av det slag där man vaknar morgonen efter och inte riktigt är säker på vad som hänt – eller om man ens var där.


ROMAN

LARS RAATTAMAA

Som människor

Modernista, 409 s.


Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lyssna på Expressen nya mediepodd

https://embed.radioplay.io?id=83893&country_iso=se

Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind tar er med bakom kulisserna i medievärlden och fångar upp snackisarna. Varje vecka med en spännande gäst.