Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Solzjenitsyns Nobel-kupp efter sveket från Palme

Aleksandr Solzjenitsyn ilsknade till på den svenska hållningen.Foto: EPU / TT NYHETSBYRÅN
Olof Palme samma år som Solzjenitsyn fick Nobelpriset.Foto: STELLA PICTURES/DDP

När Solzjenitsyn fick Nobelpriset i litteratur ville Sverige inte reta Sovjet genom en ceremoni på ambassaden i Moskva.

Stig Fredrikson kan nu berätta nya detaljer om den alternativa prisutdelning som den besvikne författaren bjöd in till.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTUR. När Aleksandr Solzjenitsyn i oktober 1970 fick veta att han hade tilldelats Nobelpriset i litteratur tänkte han först komma till Stockholm och prisutdelningen den 10 december.

I ett uttalande på telefon för en norsk korrespondent betonade Solzjenitsyn att han ”accepterade priset” (för att undgå det öde som 1958 drabbade Boris Pasternak som tvingades tacka nej till priset) och att han var ”frisk och att en resa inte skulle skada min hälsa” (för att inte KGB skulle kunna anföra hälsoskäl för att stoppa honom).

Men sedan ändrade han sig. Den fientliga sovjetiska reaktionen på att Solzjenitsyn, belagd med förbud att ge ut böcker och förföljd av KGB, hade fått Nobelpriset var ett skäl. Ett annat var Solzjenitsyns trassliga familjesituation. Skilsmässan från första frun var inte klar, och nya hustrun väntade redan deras första barn. Solzjenitsyn var helt enkelt rädd att han skulle hindras från att återvända hem om han reste till Stockholm.

Solzjenitsyn föreslog i stället att Nobelpriset skulle delas ut vid en ceremoni på svenska ambassaden i Moskva. Men vid ett besök hos ambassadör Gunnar Jarring fick Solzjenitsyn ett klart besked. Medalj och diplom kunde Solzjenitsyn få i ambassadörens tjänsterum, vid ett privat möte. Men någon ceremoni med gäster som Solzjenitsyn bjudit in, kunde det absolut inte bli tal om. Och inte någon möjlighet för Solzjenitsyn att hålla sin Nobelföreläsning.

Sveriges skamliga kryperi för den sovjetiska stormakten ska förbli en hemlighet.

Aleksandr Solzjenitsyn kände sig sviken, inte bara av svenska ambassaden. Bakom den fega svenska inställningen såg han UD, svenska regeringen och ytterst statsminister Olof Palme. Han såg ett officiellt Sverige som inte ville stöta sig med diktaturen i Sovjetunionen. I ett brev senare skrev Solzjenitsyn:

”Skulle Nobelpriset verkligen vara ett stöldgods, som måste överlämnas bakom lyckta dörrar och utan vittnen? Och varför väntade han (Olof Palme) sig så säkert ett politiskt tal? Tänk, om det plötsligt visade sig vara rent litterärt?”

I december i år, när det har gått 50 år, kommer handlingar om hur Svenska Akademien resonerade när den 1970 gav litteraturpriset till Solzjenitsyn, att bli offentliga. Men hur det officiella Sverige resonerade när Solzjenitsyn förvägrades en Nobelprisceremoni på svenska Moskvaambassaden, är stämplat som ”kvalificerat hemligt”. Och det finns ingen tidsgräns för när det materialet blir offentligt. Sveriges skamliga kryperi för den sovjetiska stormakten ska förbli en hemlighet.

Solzjenitsyn försökte i stället ordna en privat Nobelprisceremoni i nya hustrun Nataljas lägenhet i centrala Moskva. Dit skulle Svenska Akademiens sekreterare Karl Ragnar Gierow komma, ensam från Stockholm, och där skulle Solzjenitsyn hålla den Nobelföreläsning han hade skrivit. Datum sattes till 9 april 1972, vilket sammanföll med den ryska påskdagen.

Inbjudan som Solzjenitsyn skickade ut.Foto: Stig Fredrikson

Av Solzjenitsyns änka Natalja har jag fått tillgång till nytt material om hur ceremonin skulle gå till. Framför allt vet vi nu vilka gäster som hon och maken – Solzjenitsyn dog 2008 – hade tänkt bjuda in.

På omvägar skickade Solzjenitsyn ett brev till Gierow där han skrev att ”lägenheten är måhända inte lika stor som svenska ambassaden, men den rymmer 40-50 personer, med ryska mått mätt. Ceremonin kanske blir mindre officiell, men i stället mer varmt hemtrevlig. Och betänk, herr Gierow, vilken själslig börda vi på detta sätt lyfter bort från den svenske ambassadören och även från det svenska utrikesdepartementet”.

I inbjudan till gästerna skrev Solzjenitsyn att ”jag bjuder in de mest framstående företrädarna för den konstnärliga och vetenskapliga intelligentsian, och framför allt dem vars verk jag känner till och kan sätta värde på”.

Inbjudningarna levererades för hand till varje person. På gästlistan fanns respekterade men också kontroversiella vetenskapsmän som Andrej Sacharov, Pjotr Kapitsa och Jaures Medvedev. Där fanns författare som Konstantin Simonov,  Bulat Okudzjava, Vasilij Sjuksjin, Bella Achmadulina, Jevgenij Jevtusjenko, Viktor Nekrasov, Nadezjda Mandelsjtam och Vasilij Aksionov. Ur teatervärlden skådespelarna Jurij Ljubimov, Oleg Jefremov, Oleg Tabakov och Innokentij Smoktunovskij. Från musikvärlden Mstislav Rostropovitj och hans hustru Galina Visjnevskaja, Svjatoslav Richter och Dmitrij Sjostakovitj.

Hela listan på knappt 50 namn utgör en fascinerande tidsbild av kultureliten i Moskva i början av 1970-talet. Alla gästerna var inte dissidenter, men många hade genom åren haft stora problem med den sovjetiska censuren. Andra var en del av etablissemanget, med allt vad det innebar av privilegier och möjligheter till jobb. Att delta i ceremonin var för dem ett risktagande. 

För Solzjenitsyn själv gällde kriteriet att de inte skulle vara ”tvivelaktiga”, alltså inte lagda åt eftergifter eller kompromisser till regimen. De skulle också vara ”realistiska så att de inte fegade ur utan tänkte komma”. Sålunda bjöd han poeterna Jevtusjenko och Achmadulina, men inte Andrej Voznesenskij, en poet som på den tiden var minst lika stor, men uppenbarligen stod för nära makten.

Som en ren provokation bjöd Solzjenitsyn dessutom in den sovjetiska kulturministern Jekaterina Furtseva. Dessutom blev ett antal västkorrespondenter i Moskva inbjudna för att rapportera om ceremonin.

För flera av gästerna betydde inbjudan ett svårt dilemma. Den uppburne teaterskådespelaren Oleg Tabakov skrev långt senare: ”Att av denna anledning gå hem till Solzjenitsyn var vansinne. Men jag kunde inte heller avstå från att svara på inbjudan. Jag genomlevde några fruktansvärda dagar. Men situationen löstes på ett enkelt sätt. Akademiens sekreterare fick inte visum.”

Karl Ragnar Gierow nekades alltså inresa till Moskva, och hela ceremonin ställdes in. Först i december 1974, efter utvisningen från Sovjetunionen, kunde Aleksandr Solzjenitsyn komma till Stockholm och ta emot sitt Nobelpris. Den tidens beslutsfattare inom KGB och politbyrån insåg naturligtvis att Solzjenitsyn, om han hade fått hålla sin Nobelföreläsning i Moskva, hade uttalat ett fördömande av den sovjetiska kommunistdiktaturen. 

Journalisten och författaren Stig Fredrikson, tidigare SVT-korrespondent i Moskva.Foto: MIKAEL SJÖBERG

Den inställda ceremonin i hustruns lägenhet i Moskva blev för mig inledningen till ett nära samarbete med Solzjenitsyn. Som korrespondent i Moskva kunde jag under ett par år i hemlighet hjälpa Solzjenitsyn att smuggla ut manuskript och brev. Det började med att jag tog ut hans Nobelföreläsning, gömd i en transistorradio. Men det är en annan historia.

 

Stig Fredrikson är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

SOLZJENITYSYN

Den ryske författaren och dissidenten Alexander Solzjenitsyn, född 1918, dömdes 1945 till arbetsläger i åtta år för kritik av Stalin i brev till en vän. Han var då kapten i den sovjetiska armén. Efter straffet förvisades han till Kazakstan ”för evigt”. Efter att ha insjuknat i cancer tilläts han söka vård på ett sjukhus i Tasjkent. Upplevelserna där blev senare grunden till hans delvis självbiografiska roman ”Cancerkliniken” (som publicerades 1967 och förbjöds året efter). 1956 fick Solzjenitsyn flytta tillbaka till civilisationen.
Debutromanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”, om vardagen i ett fångläger, publicerades 1962 under Nikita Chrusjtjovs politiska töväder. Det var den första politiskt brännbara boken som hade getts ut sedan 20-talet och blev mycket framgångsrik. Solzjenitsyn tilldelades Nobelpriset i litteratur 1970.
Efter sina avslöjanden om rättslösheten och strafflägren i Sovjetunionen i ”Gulagarkipelagen” 1974 blev han landsförvisad och tvingades i exil. Först 1994 återvände han till hemlandet.

 

BOKMÄSSAN: Dmitri Plax i samtal med Daniel Sjölin om förlust och saknad