Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Solidaritetens sånger klingar allt mer falskt

GRÄNSKONTROLL. Vi är inte dem vi trodde, skriver teologen Joel Halldorf.
Foto: Anna-Karin Nilsson
Abdul Alzrak, 41, från Syrien och hans familj var några av dem som blev avhysta från tåget från Köpenhamn till Malmö i november förra året.
Foto: Anna-Karin Nilsson
Joel Halldorf.
Foto: Mikael Sjöberg

Flyktingkrisen gör oss oförmögna att leva upp till våra bekännelser.

Joel Halldorf lyssnar till ironin i våra sånger om en enad värld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag var fem år när "We are the world" släpptes, sången där amerikanska artister deklarerar sin solidaritet med världen i allmänhet och Afrika i synnerhet.

Temat var inte nytt, och det var inte heller sista gången. Från protestsång och progg, via 1980-talshits som "Do they know it's Christmas" och fram till Black Eyed Peas "One tribe" på 2000-talet är global solidaritet ett av våra mest söndersjungna teman. Det dyker upp i varje schlagerfestival - senast, aningen oväntat, i Samir & Viktors "Bada nakna" där någon smugit in raderna "Det finns plats för alla här /oavsett vem du än är".

Väst har levt länge med denna höga bekännelse. I kyrkan formas identiteten av Bibeln och psalmboken - de texter man rättar sig efter, och de sånger man sjunger tillsammans. Samma modell gäller i samhället, men här är FN:s deklaration för mänskliga rättigheter helig skrift, och trackslistorna psalmbok.

Dessa texter har berättat för oss vilka vi är: en kultur som bekänner sig till alla människors lika värde, och som ålagt sig att värna detta oavsett "nationellt och socialt ursprung", som det heter. Denna bekännelse har egentligen inte prövats förrän nu, genom storkriget i Mellanöstern. Flyende, panikslagna människor på väg hit - och Europa sluter sig.


LÄS OCKSÅ: Tårar gör oss inte till moraliska människor


Vi stoppar inte konflikten, vi skyddar inte minoriteter som utsätts för folkmord, vi stöder varken FN eller grannländerna tillräckligt, vi hjälper inte människor i säkerhet och vi stänger gränserna för dem som lyckats söka sig hit. Vi lever helt enkelt inte upp till budskapet i våra sånger och bekännelser.

Det verkar inte riktigt ha gått upp för oss vilket trauma detta är, utan vi sjunger vidare som om ingenting har hänt. Inte bara Samir & Viktor, utan vi alla. Som i julas, när skolbarnen sjöng "Vi tänder ett ljus i advent" - om att alla frusna borde sitta runt vårt bord - samtidigt som regeringen förberedde gränskontroller.

Man kunde nästan ta på ironin.

Vi var inte dem vi trodde oss vara. När det gällde klarade vi inte av att göra politik av de sånger vi sjungit från barnsben.

Frågan är vilka vi är nu?


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.