Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sol belyst

Sun Axelsson. Foto: Ewa Rudling/Scanpix
Natten till lördagen avled författaren Sun Axelsson efter en längre tids sjukdom. Nina Lekander minns en av de största inom 70-talets så kallade bekännelselitteratur.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag kände inte Sun Axelsson (1935–2011), men det är ändå sorg som molar när jag tar fram trappstegen och klättrar upp efter några gulnade pocketar som står glömda efter hennes namne Majgulls.
Díos mío. Jag deppade lite över henne redan i 20-årsåldern då jag hade hennes böcker färska i minnet. Hon var en av de stora, nyssfrigjorda kvinnor som trädde fram med politiska och feministiska romaner (av det manliga etablissemanget nedlåtande kallade bekännelselitteratur) på 70-talet.
Jag sökte en kvinna och fann en orolig själ. Den vackra, coola Sun (uttalat San) var gammal kompis med Leonard Cohen som hon hippiefestade ihop med på den grekiska, bilfria ön Hydra. Men ryktet sa att hon undvek honom när han kom till Stockholm på 80-talet – därför att hon kände sig för tjock och rynkig.
Jösses flickorj. Var det så frigörelsen skulle sluta? Alltmedan män skamlöst kråmar och snuskar sig och avlar barn och skriver självupptagna romaner långt upp i pensionsåldern, hur feta, fula och skrynkliga de än är!
Sorgen sipprar på medan jag bläddrar i en av hennes mest kända romaner, den självbiografiska Drömmen om ett liv (1978). Som denna konstnär kämpar – Ingmar Bergman, Lars Norén och Börje Ahlstedt kan gå och lägga sig.

Bara förordet. Betänk tidsandan, en efter en annan. Sun skriver om:
Att det är så svårt att tala om sig själv när man alltid har hört att ”jag” är fult, barns vilja växer i skogen och ”Gud” är störst. Så svårt också sen ”man blev socialist” och på grund av allt lidande i omvärlden förnekade ”betydelsen av mitt eget jag och mitt eget liv”.
Sen beskriver Sun Axelsson så vackert sin borgerliga uppväxt i Göteborg. Så, på de hundörevikta sidorna 86–89 i pocketupplagan, kommer det åter:
”Någon gång måste man ju få säga det.” Och vi får en bön om frihet och frispråkighet, följt av blodigaste ironi:
Vänta bara tills jag har lyckats att utplåna mig.
Vänta bara tills jag har lärt mig att duga för alla. Inte för personlig, men ändå personlig. Inte för lärdomstyngd men ändå bildad. Inte kvalmigt kvinnlig, men ändå Kvinna. Frigjord och medveten men inte manshatare.


Därpå rasande angrepp mot manliga konstnärsikoner, mot ”auktoriteterna som förgör oss”:
Man beundrar manliga författare som inte är för personliga. Och när de bryter mot alla stilar är de underbara och märkvärdiga för sin djärvhets skull.
Med mera och så vidare, för Axelsson typiskt pendlande mellan olika tonfall och paradoxer. Samtidigt lysande agitation. Utan den mildhet som präglar den mer konventionellt revolutionära Eldens vagga (1962) om Sun Axelssons erfarenheter från Chile, vars nationalpoet Pablo Neruda hon tolkade till svenska. Hon översatte också Harold Pinter och skrev egen poesi.
Honungsvargar (1984) blev den självbiografiskt präglade romanen nummer två, också den präglad av dubbelhet: längtan efter att gömma sig och efter att synas, efter att älska människor och att frukta dem.

Sun Axelssons sista bok blev den antropologiskt lyriska Evighetens stränder (2001) – då åter i Grekland med sin siste eller senaste och under skrivandet hursomhelst avlidne man: skulptören Michael Piper som hon levde med i 36 år.
Om vad som därefter hände vet åtminstone jag intet. Ytterligare en orsak till sorg. Vart försvann du, Sun Axelsson? Vad återstod att berätta? Jag var en idiot som inte ringde, bad om en intervju för att något lite lära känna dig och låta dig lysa ännu en liten tid.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!