Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att flytta söderut kan inte lösa alla problem

Lova Lakso. Foto: Lisa Thanner.

Lova Lakso skildrar en besvärlig roadtrip från Norrbotten söderut.

Gunnar Ardelius läser en debut som vänder upp och ner på begreppen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN | RECENSION. Frigörelse och äventyr är i teorin underbart men i praktiken ofta en ganska miserabel verksamhet. Speciellt om man är tonåring. När jag läser om Karla som flyr Piteå och drar på roadtrip söderut med sin döende hund Hemingway, halvpojkvännen Aziz och bästa vännen Kaja, så kommer jag ihåg hur obekvämt och ansträngande det var att skaffa sig ”livserfarenhet”. 

Som sjuttonåring liftade jag Danmark runt med en kompis en smällkall vinter. Det enda stället vi hittade att sova på var under en pissoar. Hela natten väcktes vi gång på gång av ymnigt urinerande danska lastbilschaufförer. Livet hade äntligen börjat på riktigt. Ungefär samma komfortnivå infinner sig i den här romanen.

Mantrat söderut

Söderut är ett ord med en löftesrik klang. För Karla i Lova Laksos debut ”Så jävla kallt”, är det ett mantra. Det finns bara en riktning. Söderut med stort S ska lösa alla problem, även döden.

”Så jävla kallt” är en ungdomsroman som tar en självklar plats i framsätet tillsammans med ett gäng lysande Norrbottensskildrare inom ungdomslitteraturen som trampat gasen i botten det senaste decenniet. Ann-Helén Laestadius, Katarina Kieri och Johanna Lindbäck stannar till på E4:an, makar på sig och låter Lova Lakso åka med.

Det som Lakso genomför särdeles stilfullt är att hon – förutom att bjuda på en smocka till historia om vänskap och kärlek – vänder upp och ned på Karlas egna begrepp om norr och söder, centrum och periferi, lojalitet och självständighet. 

Berättelsen om Karla tar alltså inte spjärn mot något tröttsamt Stockholmsperspektiv och går inte i polemik med de läsare som får en aha-upplevelse av att konstatera att Stockholm inte ligger i mitten av Sverige. Eller för den delen de som inte känner till någon annan Norrlandsberättelse än ”Barnen ifrån Frostmofjället”.

Thelma och Louise

När de tre ungdomarna och den döende hunden med energisk desperation och i bästa Thelma och Louise-stil trixar, snattar och gör kaos vart de än kommer, blir det efterhand tydligt att det är resesällskapet som lär Karla något viktigt om relationer och får hennes inre landskap att växa. Kaja med samiskt påbrå belyser att Piteå faktiskt kan vara Söderut för andra. Aziz blir den som problematiserar Karlas idyllisering av södern. 

När de rest och liftat i vad som känns som evigheter har trion fortfarande knappt kommit ner till Dalälven. Resan går i stå där i snön, de är efterlysta av polisen och tonåringarna är trötta och förvirrade. Festen är över. Det börjar så att säga lukta pissoar om hela äventyret. Och vore det upp till Thelma och Louise snart dags att åka ut för stupet. 

Då stannar kompassnålen som hittills snurrat fritt i denna sinnliga geografilektion och pekar ut nya perspektiv på ett självklart vis. Söderut botar inte de döende. Det är dags att åka norrut. Vända hem igen.

 

Roman

Lova Lakso

Så jävla kallt

Raben & Sjögren

Unga vuxna

 

AV GUNNAR ARDELIUS

Gunnar Ardelius är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Tjuren från Solna”

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!