Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Snödrottningen" är fullständigt lysande

Iskall drottning. Foto: Malin Arnesson
GNISTRAR PÅ SCENEN. Susanna Stern och ensemblen i "Snödrottningen". Foto: Malin Arnesson

Malmö har operan som Frost-generationen kan komma att älska.

Hanna Höglund ser "Snödrottningen", en rapp och fantasifull musikteater för hela familjen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAMILJEOPERA

SNÖDROTTNINGEN

Efter H C Andersen

Av Benjamin Staern

Libretto Anelia Kadieva Jonsson

Regi Elisabeth Linton

Dirigent Stefan Solyom, Malmö Opera

Speltid 1.10 t.

Om Elsa i ”Frost” inte hade fått slå sig fri som gränsöverskridande isprinsessa hade hon troligen slutat som Snödrottningen i Benjamin Staerns nyskrivna barnopera med samma namn som just nu spelas i Malmö: iskall och cynisk ända in i hjärteroten.

Båda verken bygger på samma saga av H C Andersen men har gått åt olika håll.

Storyn i ”Frost” kan de flesta svenska småbarnsföräldrar och deras avkommor utan och innan. I ”Snödrottningen” är huvudpersonen i stället Gerda (sopranen Frida Johansson) vars vän Kaj (Wiktor Sundqvist) har rövats bort av en ond drottning som med ismagi gör även den snällaste gosse känslolös och snusförnuftig.

Rövarband och talande kråkor

Gerda, uppfylld av lågande kärlek, ger sig ut på ett fritagningsäventyr i sann ”Fidelio”-anda bland talande kråkfigurer, trollkunniga gummor och rövarband.

Och resultatet är rapp, fantasifull musikteater som i Elisabeth Lintons regi och under Stefan Solyoms taktpinne inte snålar på något. Rikke Juellunds scenografi och Astrid Lynge Ottosens kostym gör Malmöoperans stora scen till ett konstverk i sig.

Jag säger bara: blomsterscenen! Med barnkören som vajande blommor och ett långbord dignande av tårtor. Eller Gerdas besök hos prinsen och prinsessan (Helena Magnusson och Torstein Fosmo) där 1700-talsryschet och -pyschet är operagalen kitsch när den är som bäst.

Benjamin Staern – en av Sveriges hetaste tonsättare sedan Christ Johnson-priset för klarinettkonserten ”Worried souls” – har proppat sitt partitur så fullt av referenser att det likt monstren i Pokémon go är nästan omöjligt att fånga dem alla. Men ett axplock kan se ut så här: symfonirock, Britten-barnkörer, ett ”Vill ni se en stjärna”-citat, och lite tango.

Enkel dur och fritonal moll

Staern har byggt in det spretiga i en orkesterram sprakande av klangfärg där ”trevlighet” kommer i enkel dur och moll medan ”ondska” är förknippat med fritonalitet och dissonanser. Ganska rakt på sak under det granna utanverket, precis som Anelia Kadieva Jonssons rimmade libretto.

Och det är skönt att se att det faktiskt räcker med det – en välskriven opera. Som råkar vara för barn.

För vi har fortfarande så svårt att hantera tonsättare. Så fort man rapporterar om en person som skriver konstmusik är det som om 1800-talet måste knacka på och säga: ”Ursäkta, du glömde din genipiedestal. Ska du inte klättra upp på den i alla fall, kära kompositör? Vi vill så gärna att du står på den.”

I varje reportage jag läst om Benjamin Staern inför ”Snödrottningen” är det som om journalisterna inte tycker att skulle vara nog att komponera och instrumentera, utan det ska nästan till lite magi också. Så att konstnärsmyten kan fortsätta byggas.

Spirande tonårsångest

Det hade väl varit intressantare att diskutera vad ”Snödrottningen” har att säga bortom den frostglansiga ytan? Förutom att alla männen är sidekickar och fokus ligger på kvinnlig vänskap och maktkamp. Här sägs nämligen en hel del om smärtan i att växa upp och lämna barndomen bakom sig, den där spirande tolvårsångesten som känns som om den kan ödelägga ett helt liv innan man hittar fotfästet och en känsla av mening igen. Kajs förvandling i händerna på Snödrottningen blir en rörande symbol för det.

Kadieva Jonsson har också gjort rätt i att städa bort originalets religiösa anspelningar och otidsenliga ”lappgummor” och ”finngummor”. Och i stället öka på fantasydragen och förstora upp Snödrottningens, Susanna Sterns roll. Hon förblir en galen häxa utan mer synbar anledning att vara ond än en Bond-skurk.

Men som hon är det! Om Mozart hade komponerat Nattens drottning-rollen på 2010-talet hade det låtit precis som här, när Staern skriver för Stern.

 

Hanna Höglund är kritiker i Expressen Kultur.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!