Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Smolk i bägaren

Högsta domstolen försöker definiera konstbegreppet när den skiljer på avbildning och fantasi.

Nils Funcke belyser de obegripliga diskussionerna och hopplösa definitionerna i Mangamålet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Visst ska vi glädjas med Simon Lundström över högsta domstolens friande dom. Och visst bör vi känna glädje över att justitieråden fäster avseende och framhåller vår förnämsta grundlag, Regeringsformen, som alltför många glömt eller inte vill se.

Men det finns smolk i glädjebägaren.

Högsta domstolen ger sig in i en lustiger dans när den försöker kategorisera de 39 bilder som hovrätten fann utgöra barnpornografi och för vars innehav Simon Lundström fälldes.

De 39 bilderna föreställer "fantasifigurer" men utgör "avbildningar av mänskliga varelser och i den bemärkelsen kan otvetydigt sägas att det är bilder av människor". Av bilderna utgör 38 "avbildningar av barn" men det är enligt HD "uppenbart att det inte är fråga om avbildningar av några verkliga barn". En av bilderna på dessa fantasifigurer skiljer sig från de övriga enligt HD genom att "barnet på bilden har drag som framstår som verkliga".

HD hävdar att även om teckningarna "knappast är sådana att de tydligt ryms under begreppet konst, har vissa av dem konstnärliga drag". Varför HD försöker sig på att definiera konstbegreppet framstår som obegripligt.

Det har inget med sakfrågan att göra och underbygger heller inte HD:s fortsatta resonemang överhuvudtaget. Det framstår också som ett sanslöst vågat påstående att säga att bilderna inte utgör avbildningar av verkliga barn.

Att hävda att barn inte skulle ha fått bidra med karaktärsdrag framstår som obegripligt om man samtidigt hävdar att de föreställer barn. Lika obegripligt är det att hävda att det sexuella innehållet i bilderna inte skulle ha drag av, eller hämta inspiration från, verkliga övergrepp.

Högsta domstolen ger sig i domen in i en hopplös diskussion om hur verklighetstrogna fantasifigurer måste vara för att vara straffbara. Därmed blir domen inte särskilt upplysande utan lämnar fler frågor än svar.

Man må tycka att justitieråden ger sig in och argumenterar på en hopplös lagstiftnings villkor. Men till detta är de på sätt och vis nödda och tvungna. Men det hindrar inte att de kan göra en lagprövning, det vill säga pröva om lagen är förenlig med regleringar högre upp i normhierarki, grundlagen eller Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Enligt HD skulle det varit möjligt att fälla Simon Lundström för barnpornografibrott. Men lagen går för långt menar HD. Att det förekommer pornografiska teckningar som för tankarna till barn utgör inte en sådan kränkning av barn i allmänhet att "det motiverar den förhållandevis långtgående inskränkning av yttrandefriheten och informationsfriheten som det skulle innebära om orealistiska sådana teckningar utan undantag kriminaliseras".

Lagen med den innebörd lagstiftaren velat ge den strider enligt HD med Regeringsformens stadgande om yttrande- och informationsfriheten. I klartext innebär det att riksdagen negligerade eller i vart fall förbisåg grundlagen när lagen stiftades. Domen utgör en nödvändig påminnelse om de grundläggande värden som grundlagen värnar.

Förbudet att inneha barnpornografi inkluderar inte teckningar som man själv har framställt och inte har för avsikt att sprida.

Även det belyser lagens brister eftersom även sådana teckningar enligt lagstiftarens argumentation borde utgöra en kränkning av barn i allmänhet och vars innehav därmed borde vara förbjudet.

Regeringen och riksdagen bör av HD:s utslag dra slutsatsen att lagen inte håller måttet. Det framstår som rimligt att i vart fall begränsa det straffbara innehavet till att omfatta teckningar som går att koppla till verkliga barn eller verkliga övergrepp.

Det blir nog dessvärre inte någon sådan översyn av de första politiska reaktionerna att döma. Och hur nödvändigt det än må vara är det väl att hoppas på för mycket att innehavsförbudet avskaffas och det absoluta förbudet för censur och förhandsgranskning återställas. Det var den ordning som gällde före 1999 då barnpornografi omfattades av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och endast spridning av barnpornografi var kriminaliserad.

Nils Funcke är tjänstledig chef­redaktör för Riksdag och Departement och sekreterare i Yttrandefrihetskommittén, men uttrycker här sina ­personliga åsikter.

 

Nils Funcke

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!