Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Smakvakuum

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vi kritiker gillar att med lagom långa mellanrum se våra berömda föregångares benknotor på nytt utställda. Men vad är det vi beundrar hos dem? Det som bekräftar oss själva eller det som skiljer oss åt? Och om det är det sistnämnda, får det några praktiska konsekvenser?
Jag funderar på detta först när jag läser Carina Burmans fascinerande biografi K.J. över Klara Johansson. Att hylla denna originella person är lätt i efterhand, men skulle vår tid (som tror sig vara så tolerant) ha tolererat en figur som K.J. i offentligheten? Jag talar då om litteraturkritikern som utan att skämmas var en esteticerande elitist, som öppet föraktade sin samtids vulgaritet, som med sin ironiska stil kompromisslöst förutsatte intelligens hos läsaren.

Det är på något vis talande att Johansons litteraturkritik nästan är det hos henne som Burman uppmärksammar minst. Merete Mazzarella skriver i sin recension av biografin i Sydsvenskan att K.J:s stil nu framstår som föråldrad. I så fall, måste jag säga efter att ha läst ett antal av K.J:s lysande recensioner, är det nuet det är fel på.
Något annorlunda förhåller det sig med en nyare kritiker: den fortfarande åtminstone i vissa kretsar dyrkade Olof Lagercrantz. Även han har återupplivats i våras, med artikelsamlingen Vårt sekel är reserverat åt lögnen. Även där ligger fokus på annat än litteraturkritiken. Dock var det just litteraturkritiken som de flesta av den bokens nutida recensenter entusiasmerades över. De politiska artiklarna, som i betydligt högre grad pekar fram mot dagens kultursidor, sågs på flertalet av desamma som daterade.
Men om Lagercrantz återvände från graven och ville frilansa för DN:s kulturredaktion, skulle han få skriva recensioner då? Politiska kommentarer skulle han nog få skriva, för på det området är det ju fortfarande helt okej att vara hur tvärsäker som helst. Men när det gäller estetiken… ja, det är ju gubevars så omodernt med ”smakdomare” nuförtiden…

Detta magiska ord har vi bekvämt till hands för att kunna förvandla jättar – en Fredrik Böök, en Lagercrantz – till något som låter dvärgaktigt nog att inte behöva tas på allvar. Om de ser ut att vara på väg hitåt, alltså. På avstånd ser allting stort redan tillräckligt litet ut för att vi ska våga ge det både ris och ros.
Men om någon jätte var i livet skulle vi kanske byta åsikt? Vår tids förkastande av konstnärlig auktoritet är oftast bara ett bekvämt kamouflage för det faktum att vi saknar konstnärlig auktoritet. Vi saknar bildning och begåvning; alltså är bildning och begåvning otidsenligt. Den som är för osäker för att våga värdera måste för att rättfärdiga sig bli värderelativist. Surt, sa den postmoderna rönnbärsfilosofen om de gamla rävarna.
Har då dagens kritiker något annat att erbjuda i stället? Den som inte bottnar i historien griper gärna efter närmsta gummianka att flyta på. I det värdevakuum som uppstått förväntas och åtar sig kritiker i allt högre grad att återbekräfta succéer mätta med andra mått än de kritiska. Får en bok Augustpriset ska den hyllas nästa dag i tidningen, oavsett vad tidningens recensent ursprungligen tyckte. Vilket kan jämföras med Lagercrantz, som utan att tveka eller tappa balansen kunde såga en Nobelpristagare. (Om någon i dag dristar sig att kritisera ett Nobelpris, så är det antingen en kolerisk kvarleva från forna tider som Knut Ahnlund, eller Thomas Steinfeld som specialinkallats från Tyskland för ändamålet.)
Att ta populärlitteratur på allvar påstås vara nytt för vår tid. Det är det inte. (Bööks doktorsavhandling från 1907 handlar exempelvis till stor del om populärprosa.) Det är bara undfallandet som är nytt, med sitt återbekräftande av marknadsföringsmytologi och försäljningsframgångar. Ett aktuellt exempel är så klart hyllandet av Stieg Larssons mediokra kriminalromaner.

För att nu ingen alltför lätt ska kunna välja att missförstå mig: Jag efterlyser inga nya fadersfigurer vars domar ska få stå oemotsagda. Alla våra dominerande kritiker, från Kellgren till Lagercrantz, hade ofta fel. Men även en intelligent felbedömning kan berika ett samtal. Och den som inte vågar riskera att ha fel kommer heller inte våga ha rätt. Som Fredrik Böök skrev: ”Att sitta i en privilegierad ställning och säga sin mening om hela världen, det skall inte vara en bekväm och ofarlig position, och att försöka trubba av dilemmat med beskäftig välvilja åt alla håll är klen visdom.”
Dessutom går estetiska domar att överklaga. Om en Fredrik Bööks kärlek till litteraturen ledde honom fel, så fanns det en Klara Johanson, en Knut Jaensson eller en Stig Ahlgren som med stöd i sin egen kärlek till litteraturen kunde opponera sig och vid behov håna honom för det. Ett fungerande ekosystem har plats både för stora och tunga djur, och sådana som i stället är snabba och smarta. Och i bästa fall rymmer det både esteter som K.J, som hävdar att litteraturen är viktigare än livet, och moralister som Lagercrantz, som hävdar att litteraturen är en omistligt viktig del av livet.
Varför stannar fler besökare på kritikhistoriska museet i dag framför Lagercrantz-montern än framför K.J.-montern? För att moralism alltid varit mer socialt acceptabelt än esteticism i svenskt kulturliv. Dagens moralister tenderar dock att allt mindre se litteratur och liv som oupplösligt förenade, och allt mer litteraturen som sekundär till livet.

För egen personlig del föredrar jag K.J. och esteticismen alla gånger. Den förtjänar att tas på större allvar. Men om det gäller att rädda ett ekosystem undan kollaps, så är kanske en dos av den gamla sortens moralism en mer realistisk rekommendation. Må alltså alla de som beundrar Lagercrantz också ta steget från beundran till litteraturkritisk handling!
Smakdomare eller ej är en bisak och smaksak. Men om litteraturen ska räddas från landsförvisning behöver den åtminstone bra advokater.


FOTNOT: Carina Burmans K.J. (Albert Bonniers) och Olof Lagercrantz Vårt sekel är reserverat åt lögnen (Karneval) gavs ut i våras.