Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sluta plåga oss med verkligheten, Riksteatern

Monica Wilderoth i ”Fallfrukt” om klass, missbruk och tillfrisknande. Foto: Markus Gårder.
Foto: OLLE SPORRONG

Dokumentärtrenden är här för att stanna.

Gunilla Brodrej upptäcker ett virus i Riksteaterns nya säsong.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Riksteatern presenterar sin nya säsong. ”Vi gör teater för människor som hatar teater”, förklarar Emil Rosén från Teater Fryshuset som håller på med en föreställning om manlig kriminalitet. Alltså jag förstår. Men vem gör teater för dem som älskar teater?

Har du nån gång varit på en Riksteater-premiär ute i landet? På träteatern i Järvsö? Surateatern i Surahammar? Folkets hus och bygdegårdar städas ur och ställs i ordning. Pumptermosar och en liten pöl av kaffe nedanför. Hembakt på papptallrik. Biljettpengar i kassalådor köpta på Clas Ohlson. Det är nåt i grunden så fint med Riksteaterns verksamhet att en nollåtta kan bli både högtidlig och tårögd av blotta tanken. Att scenkonst inte bara spelas i storstan utan även på orter som Blomstermåla och Arvidsjaur. Tack vare drygt 230 riksteaterföreningar. Och tack vare den stomme av utbud som Riksteatern levererar. 

Som den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg skrev 1933 i sitt stiliga direktiv till teaterutredningen: ”Det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigat anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassig teaterkonst”. 

Drïtero Kasapi har varit teaterchef för Riksteatern i nio månader. Foto: Sören Vilks

Den nyaste teaterchefen Drïtero Kasapi pratar inte om förstklassig teaterkonst, men han nämner ”engagemang” när han talar under Riksteaterns pressträff. Javisst. En teater ska inte vara ett eget ekosystem. Den verkar i samtiden. Men nån måtta får det väl ändå vara på det där samhällsengagemanget. 

Jag tycker att Riksteatern med tiden trappat upp en folkbildningsiver som snart slår i taket. Dokumentärtrenden är redan stor i radio och tv, men nu invaderar den scenkonsten också. Som ett virus. Ingenting lämnas åt fantasin.

Dokumentärtrenden är redan stor i radio och tv, men nu invaderar den scenkonsten också.

I höstens och vårens program på Riksteatern är det febriga samhällsfrågor i var och varannan pjäs. Flera av föreställningarna är baserade på dokumentärt material. Dans-teaterföreställningen ”Helheten” bygger på intervjuer med ”Läkare och nunnor, lydiga och olydiga”, ”Bye bye bror” på intervjuer med män från den kriminella världen. Om man inte får nog av samhällfrågor finns ”Fallfrukt”, som handlar om klass och missbruk, ”Man får väl ställa upp” är en komedi om svenskt föreningsliv och ”Vi som bor här 2” om den mikrobiologiska utarmningen av jordarna. 

Men snälla. 

Trine Wiggen i ”Fedra”. Foto: RIKSTEATERN UMEÅ

Jag minns en särskild teaterupplevelse – det var faktiskt just på Riksteatern, hemmascenen i Hallunda före eller efter en turné ute i landet. Göran Ragnerstam spelade kung Theseus och Trine Wiggen titelrollen i Racines ”Fedra”. Jon Fosse hade gjort bearbetningen, rensat bort alexandrinerna och Eirik Stubø frilagt den isande maktkampen. Kari Gravklevs scenografi var grå och avskalad i den obönhörliga berättelsen, påhittad för många hundra år sedan. 

Jag minns att det var otäckt och mäktigt. Att det låg en doft av hav och fukt och mögel där inne som naturligtvis bara uppstod i min fantasi. Och att tiden stod stilla.

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.