Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Slussenbygget är som en vacker balett

Marianne Lindberg De Geer
Foto: Anna-Karin Nilsson
Som en dans. Slussen förändras, och kritikerna hänger med.
Nya Slussen.
Foto: Tommy Pedersen

Konstnären Marianne Lindberg De Geer är en av de kulturprofiler som har protesterat mot rivningen av Slussen i Stockholm. Men nu har hon tvärtom gått och förälskat sig i det nya bygget.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag har drabbats av Stockholmssyndromet. Redan när vi flyttade till en utsikt över Slussen 1996 pågick diskussionerna om hur Slussen skulle förändras. För det skulle denna världsberömda trafiksluss göra. Den skulle bort och något nytt komma i dess ställe. Frågan var bara vad.

Staden åberopade en mängd orsaker för detta ingrepp, så som multnande bärande balkar, trafikens förändrade flöde och storlek, det blåser för mycket på Slussen, det är bara ett ställe man är tvungen att passera, ingen trivsel, ingen shopping and so on and so on. Arkitekttävlingar har utlysts och förslag förkastats. Alternativa förslag har kommit och gått. Nåväl, nu är vi här. Den gamla Slussen är riven, försvunnen, jämnad med marken, borta.

Eftersom vi bor så till, har vi i familjen sedan 2013 fotograferat förändringen dagligen, ibland nattligen och flera gånger per dygn. Bilderna lagras i en egen hårddisk. Den tänker vi skänka till Stadsmuseet som ligger här strax intill, för tillfället stängt för renovering.

Älskar den dagliga förändringen

Det som händer när man dagligen följer en sådan här process är att man får ett nytt och för en själv överraskande syn på saken. Vi har kommit att älska att följa den dagliga förändringen. Det fantastiska precisa arbetet nedanför våra fönster. Ingen dag är den andra lik. Att stå och se på hur en bro skapas, hur tio man kryper på alla fyra för att markera ut och fylla igen, hur busshållplatser dyker upp från en natt till en morgon, hur en grävmaskinist med sin skopa puttar grus i en lite fin hög som sedan med en elegant sving hamnar längst bak på skopan som sedan vrids 350 grader och fyller gruset i ett litet dike på några decimeter! Som balett.

Vattenpass, precis stenläggning och lukten av asfalt. Betong, frigolit och balkar. Vakter med flaggor i händerna som elegant koordinerar trafiken. Alla dessa yrkesgrupper i gula överdragskläder och hjälmar. Det är ett yrkesskickligt skådespel jag inte vill byta ut mot någonting. Om jag får se slutresultatet?

Tja. Känns inte så viktigt just nu.


Marianne Lindberg De Geer

kulturen@expressen.se


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.