Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Slaveriets fasor får en mänsklig röst i "Barracoon"

"Barracoon" skiljer sig från populärkulturens slavnarrativ, skriver Valerie Kyeyune Backström. Här långfilmen "12 Years A Slave" från 2012. Foto: JAAP BUITENDIJK / AP FOX SEARCHLIGHT
"Barracoon" av Zora Neale Hurston, Amistad.
Expressens kritiker Valerie Kyeyune Backström.

1860 anlände det sista slavskeppet till USA. Med på färden var den unge Oluale Kossola.

Valerie Kyeyune Backström läser en av de sista slavarnas egen berättelse i en nyutgiven bok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. Oluale Kossola föddes runt 1841 i Bantè i nuvarande Benin och tillhörde Yoruba-folket. Han blev en av de 110 människor som tvingades till USA på det allra sista slavskeppet, Clotilda. Från att ha varit en lycklig tonåring, som påbörjat manlighetsriterna och just hittat en flicka han ville gifta sig med, förändras han liv oåterkalleligt på mindre än ett dygn. I en barracoon, en inhägnad byggd för att förvara förslavade på Afrikas kust, väntar han i veckor.

1931 sammanställer författaren och antropologen Zora Neale Hurston en bok om hans liv. Det har dröjt tills i år innan den till slut publicerades i sin helhet.

När Neale Hurston träffar honom är han redan gammal, och under tre månader intervjuar hon honom i hans fönsterlösa hus, utanför Mobile, Alabama. Han är då den enda kända afrikanen vid liv som varit förslavad. Och han är ensam. Hans ensamhet breder ut sig på sidorna.

Det är Kossolas röst vi följer boken igenom, det är hans berättelse, hans uttal drypande av moderlandet. Från när hans hem blir invaderat, tills han tillfångatas, fängslas, förvaras, för att sedan säljs till amerikaner och lastas på Clotilda, för den 70 dagar långa resan över Atlanten. 

Livet innan och efter slaveriet

Det är en skymf att säga att någon som blivit förslavad har haft tur, men på många sätt skiljer sig Kossolas öde från de runt 9-11 miljoner människor man, baserat på fraktregister, brukar räkna med stals och såldes i den transatlantiska slavhandeln. När Kossola tillfångatas har handeln redan förbjudits, det är med en risk Clotilda ger sig ut på sin sista resa. På den förfärliga båtresan, ”the middle passage”, hade skeppet nästan dubbelt så mycket utrymme än vad som var standarden; ingen avlider. Märk väl, det är fortfarande trångt, de ligger fortfarande packade, det är först på den trettonde dagen de tillåts att stappla sig upp på däck för att försöka återfå någon rörelseförmåga.

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Okuvligt och helt unikt på svenska scener 

 

I USA är Kossola förslavad i fem år, sen kommer inbördeskrigets soldater och han blir fri. Han och de andra afrikanerna lyckas köpa mark, bygger upp byn African Town. Större delen om boken handlar om hans liv både innan och efter slaveriet.

Kanske är det bokens stora behållning.

Svarta amerikaners levnadsvillkor i dag

I förordet kan man läsa ”All these words from the seller, but not one word from the sold”. I Barracoon är det Kossolas röst som är den enda som råder, författarens egna är nästan helt raderad. Och det är Kossola som bestämmer, som styr samtalet, som väljer när han vill berätta, som säger till Neale Hurston att hon ska gå hem. 

Därmed skiljer den sig så mycket från de slavnarrativ som annars slukas av populärkulturen. Här tecknas en person full av drömmar – och kanske ännu större sorger – fram, i ett komplext nät som visar vilka västerlänningar liksom afrikaner som tjänade på slavhandeln, hur relationen mellan afroamerikaner och de nykomna afrikanerna såg ut.

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Astras feminism luktar fortfarande 70-tal 

 

Nog är boken fruktansvärd, många stycken så fulla av lidande att man måste kippa efter andan, men det är mindre för att de handlar om fysiskt våld och mer det psykiska. Som när Kossola och hans vänner blir fria, och vill återvända hem, bara för att inse att hemmet är förlorat för alltid. De kommer aldrig ha råd att segla hem, aldrig få återse Afrikas röda jord igen. Som livet som fri, där det statligt sanktionerande våldet fortsätter, äter sig in i familjebilden för evigt. Löper som en lina utan avbrott till svarta amerikaners levnadsvillkor i dag.

Kossolas dröm är äntligen uppfylld

Opublicerade verk som hittats i en avliden författares dödsbo, eller på en bortglömd vind hos någon släkting, dyker med jämna mellanrum upp och ges ut. Oftast är de outgivna av en anledning, oftast är anledningen till att de nu ges ut krasst en fråga om pengar: några barnbarn i behov av stålar, i symbios med förlagets dalande siffror. Allt som oftast står detta i direkt konflikt med författarens vilja, som nu får sina kasserade anteckningar eller privata funderingar utgivna till allmän beskådan.

"Barracoon" är inte en sådan bok. Den skrevs för att bli utgiven. Zora Neale Hurston skickade efter bokens färdigställande 1931 den till flera förlag, som alla återkom med samma befängda krav: Kossolas röst skulle skrivas om, dialekten måste bort!

Det skulle dröja nästan 90 år för förlagen att ta sitt förnuft till fånga, 90 år innan Kossola fick sin dröm uppfylld: att hans levnadsöde skulle nå ut till allmänheten. 

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker på Expressens kultursida.

Sakprosa

Zora Neale Hurston

Barracoon - The Story of the Last ”Black Cargo”

Amistad

208 s.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!