Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Slår på trummor
för jämställdhet

Slår mot strömmen. Jonna Löfgren, trummis i Glasvegas.
Foto: Erika Berglund

Valet av instrument i musikundervisningen är fortfarande könsbestämt. Alexandra Sundqvist konstaterar att förebilderna ofta är avgörande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I den sömniga småstad där jag växte upp fanns det bara en enda trummis som var tjej. Hon hette Jonna, hade page, basketskor och långa armar som flög över trumsetet. Sångerskor fanns det däremot gott om – många av dem provade senare lyckan i "Idol", wailandes till Gloria Gaynors "I will survive". Det gick sådär.

Jonna Löfgren gick det bättre för. Hon är numera trummis i det brittiska bandet Glasvegas.

Typiskt tjejinstrument.
Foto: Foto: Joachim Wall
Tjejerna fattade mikrofonen, killarna elgitarren och basen.

Kanske är det inte riktigt lika illa i dag, men visst finns det en hel del stereotypa mönster inom Kulturskolan.

Pojkar tenderar att välja instrument som elgitarr eller trummor och utgör en majoritet i gruppen slagverk, medan flickor i högre utsträckning väljer sångundervisning eller "tysta instrument" så som fiol, tvärflöjt och piano.

Vilket bland andra författaren Marie Selander påpekar i sin bok Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik.

Någonting som får direkta konsekvenser, särskilt inom populärmusiken – där de kvinnliga musikerna är klart färre än sångerskorna.

– Jag förstod faktiskt inte att det var ett sådant underskott på kvinnliga musiker förrän vi slog igenom med Those Dancing Days och alla påpekade att vi var ett tjejband. Vi insåg att vi var en minoritet - festivalernas backstageområden kryllade av män i 30-årsåldern, säger Cissi Efraimsson, medlem i Vulkano, tidigare trummis i Those Dancing Days.

– Kulturskolan lägger grunden för dagens musikscen, säger Per Kolsgård, kulturskollärare i Norrköping. Det eleverna får med sig härifrån följer med till folkhögskolan och musikhögskolan - vidare till scenerna. Att jobba med jämställdhet är en demokratifråga.


Anna Lundqvist.
Foto: Foto: Magnus Karlsson
De senaste åren har även regeringen fått upp ögonen. Under en treårsperiod driver Statens Musikverk ett jämställdhetsuppdrag där åtta miljoner kronor delas ut till projekt vars syfte är att skapa en mer jämställd och mångfacetterad musikscen.

– Det har gjorts undersökningar som visar att få kulturskolor jobbar aktivt med detta. Sedan finns det några som är riktigt duktiga. Men det är helt klart ett bristområde, säger Håkan Sandh, projektledare på SmoK, Sveriges Musik- och Kulturskoleråd.

Tillsammans med nätverket IMPRA har SMoK beviljats stöd av Statens Musikverk för Kulturskola på lika villkor, ett projekt som syftar till att öka medvetenhet kring genus och normkritik i Kulturskolans undervisning.

– Det är viktigt att pedagogen signalerar: "här finns inte kön här finns bara musik". Då blir det lättare för en ensam kille som älskar att sjunga att gå med i kören, säger Anna Lundqvist, ordförande i IMPRA.

Ofta handlar det om subtila markörer i klassrummet.

– Om jag som gitarrlärare bara spelar låtar av manliga gitarrhjältar måste jag stanna upp och fundera på vad det sänder ut, säger Per Kolsgård.


Även förebilder spelar stor roll för barn och unga, inte minst när de väljer instrument. I rapporten Varför vill inte killar spela tvärflöjt? – En studie om hur barn och ungdomar väljer instrument i musikskolan, Göteborgs universitet 2006, konstaterar författarna Martin Andersson och Markus Hallman att elever i stor utsträckning väljer ett instrument som någon i deras närhet redan spelar. Det är oftast en familjemedlem - men det kan också handla om en idol eller lärare.

Som exempel kan även nämnas att Kulturskolan, efter att Alexander Rybak vann Eurovision Song Contest 2009, märkte en ökning i antalet pojkar som ville spela fiol.

En jämställd könsfördelning bland lärarna är också viktig för att eleverna ska hitta instrument som inte, traditionellt sett, speglar deras kön.

– När vår skola fick en kvinnlig trombonlärare ökade antalet tjejer som ville lära sig bleckblås. Det är ett av många exempel på att förebilder är otroligt viktiga, säger Per Kolsgård.

Vidare söker sig fler flickor än pojkar till kommunernas kulturskolor. 63 procent av eleverna är flickor, även inom musikämnena dominerar de - med 59 procent. Samtidigt lämnar många av dem Kulturskolan i tidiga tonåren.

– Det är vid 12 till 14 års ålder som de flesta tjejerna droppar av. Det finns förstås olika anledningar. En tjej som brinner för att spela trummor kanske behöver extra mycket bekräftelse från läraren för att stå emot trycket från omgivningen, säger Anna Lundqvist.

Cissi Efraimsson har fått kämpa för att få respekt i musiksammanhang.

– Det finns fördelar och nackdelar med att vara kvinna i en mansdominerad bransch. Men jag har upplevt att nackdelarna minskat i takt med att jag har blivit äldre. När vi slog igenom var vi 17-18 och rätt spralliga. Då kunde folk vara ganska dryga, särskilt manliga ljudtekniker. När vi började spela tappade de hakan. Efteråt var de supertrevliga. I längden är det tröttsamt att hela tiden behöva bevisa att man kan spela och att man förtjänar respekt, säger hon och tillägger:

– Manliga musiker är duktiga på att klappa varandra på ryggen. Jag önskar att kvinnor var bättre på det. Sedan finns det ju inte så många ryggar att klappa på.


Alexandra Sundqvist

kulturen@expressen.se