Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Släpp inte ut den flygande holländaren!

LIVSFARLIG KÄRLEK. Magnus Vigilius och Elisabeth Teige i "Den flygande holländaren" på festivalen Opera på skäret.
"Den flygande holländaren" i Malmö 2002. Foto: Anders Mattsson

Sten Niclasson.

Foto: Erik Mårtensson / TT

Lars Sjöberg ser "Den flygande holländaren", en Wagneropera som tappar magin i Opera på Skärets uppsättning i Ljusnarsberg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN

Av Richard Wagner

Opera på Skäret, Ljusnarsberg

Speltid 3.45 t.

En knappt uppfattbar men ohyggligt drabbande åtbörd glimtar förbi i Opera på Skärets uppsättning av Wagners "Den flygande holländaren".

Det är när den välmenande men ack så girige pampen Daland sålt sin dotter Senta till den mystiske nykomlingen i byn och på vägen ut nonchalant tar med sig hennes sagobok, den med bilden av och sagan om flygande holländaren.

 

Extrem kärlek och död

Nu stundar verkligheten i stället för sagan och drömmen. Föga anar Daland att den kärlek som avkrävs Senta räcker för att låta henne ömt vårda en osalig seglare i ett tryggt borgerligt hem. Senta däremot vet att hennes kärlek måste vara av det extremare slaget. Endast döden räcker som bevis.

 

Läs mer: Lars Sjöberg ser filharmonikerna på Konserthuset i Stockholm.

 

Det kan verka förvånande att Opera på Skäret först efter 13 års verksamhet sätter upp en Wagneropera. För den väldiga ladan med sina gistna väggar känns som gjord för Wagner, lika perfekt som självaste Bayreuth. Inte ett ord, inte en ton går förlorad, uvertyren ackompanjerad av svallande havsprojektioner förmedlar den rätta gåshuden och när Holländarens och Sentas duett - Wagners finaste före "Valkyrian"! - stegras till extatisk höjdpunkt är det som om själva ladan sjöng och spelade med. Norska Elisabeth Teige, Senta i sångarlag ett av två, är självlysande i sin intensitet.

 

Måste Sten Niclasson regissera?

Men här finns också ett antal frågetecken och bockar i kanten. Om nu Skärets överhuvud Sten Niclasson lyckats inarbeta ett vinnande koncept med verksamheten och hyser löftesrika planer på en kompletterande hotellbyggnad till och med - varför måste han då envisas med att försöka regissera?

 

Läs mer: Lars Sjöberg benar ut Wagneroperans särart.

 

Speciellt den magnifikt välsjungande kören förnedras till teatersjömän och -spinnerskor med de jönsigaste klichéer i gestik, mimik och plastik. Vad har jollen på scenen att göra? Och hade det inte räckt med att hissa galgarna med lusekoftor upp och ned en enda gång i stället för ett evinnerligt hissande och halande som bara stjäl fokus?

 

Brott mot operaregins grundregel

Och sista aktens scen med spökskeppets vålnader, en av operalitteraturens kusligaste körkonfrontationer, skjuts fullt ständigt i sank. Man får aldrig, aldrig visa spöken på scen! Operaregins grundregel är att det man ser under inga förhållanden får ta loven av det man hör.

 

Läs mer: Lars Sjöberg suckar över en omöjlig opera i Vadstena.

 

Skärets vackra, saltstänkta och välgjorda Holländare gör inga fåfänga försök till uppdatering eller fåniga dekonstruktioner, men ger oss ändå lite för lite att undra över. Jag hade velat känna att historien angick oss i högre grad, att exempelvis Senta kunnat associeras till vår tids töser som svärmar för livsfarliga män bak lås och bom.

Eller att fadern Daland och Frau Mary med sina sagostunder inte hade fått gå helt fria från skuld till en överspänd tonårings tragedi. Allt kunde rymmas inom ramen för Wagners musik. Traditionell gestaltning i smältande välljud räcker visserligen långt men inte ända fram.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!